Predikan 10 söndagen efter Trefaldighet

 Nådens gåvor

 

Hemma har jag nio bisamhällen. Ett samhälle kan innehålla ca 50 000 bin. Och det märkliga är att alla behövs, ingen kan undvaras. Alla, precis alla bin har sin speciella uppgift. Drottningen håller samman hela samhället – inte med piska, inte med morot, inte med hot eller muta utan med sin doft. 

 

Så är det också med oss. Vi hör samman, vi behöver varandra. Ingen kan undvaras, alla behövs. Gud har skapat oss olika. Inte för att vi ska bli kopior utan för att vi med våra olikheter ska komplettera varandra, vara nådens gåvor till varandra.

 

Den som hittar sin plats tar ingen annans, skriver Tomas Sjödin. Den som hittar sin plats, tar ingen annans – och när vi hittat vår plats och samspelar med andra som hittat sin och var och en får bidra med sina gåvor, då doftar det. 

Här är det frestande att börja beundra de begåvade människorna. De smarta, snabbtänkta, starka, effektiva, outtröttliga. Vad säger Paulus: Ha inte för höga tankar om er själva utan tänk som man bör tänka, med självbesinning. I Guds rike är den minste störst och den siste först. Det får vi aldrig glömma. 

 

Så till dagens text. Den handlar om församlingen, den kristna gemenskapen. Vad är det första och största texten vill säga oss? Jo, att Jesus är mitt ibland oss när vi kommer samman i hans namn. Jesus är mitt ibland oss med sin Kristusdoft, som drottningen finns mitt i samhället och där Jesus får vara i centrum där får alla plats, där finner alla sin uppgift, där doftar det av kärlek. Där är det lätt att andas. 

 

Men ingen mänsklig gemenskap är problemfri. Våra olikheter skapar också friktion och konflikter. 

Därför talar Jesus till oss om förlåtelsens nödvändighet. Kanske är förlåtelsen den största av nådens gåvor. 

Ylva Eggehorn skriver i boken Natt och dag (Augusti 1): Man kan inte bära sorgband efter en separation, en utfrysning på arbetsplatsen eller en schism bland partikamraterna. Ibland tycker jag Sverige liknar ett slagfält av sårade – både övergivare och övergivna – som vacklar omkring utan möjlighet att sörja eller hitta vägen vidare. Kan vi inte längre förlåta varandra? Kan man gå på kurs och lära sig förlåta? Skulle skolan kunna anordna centrala prov i förlåtelsens grammatik? Självklart inte men jag kan inte se en kunskap angelägnare att erövra. /…/ Förlåtelsen är nyckeln till det förflutnas låsta rum och låter samtliga inblandade kliva ut i något helt nytt och oskrivet. 

 

Hur många gånger ska jag förlåta, frågar Petrus. Sju gånger? Nej, svarar Jesus. Jag säger dig: inte sju gånger utan sjuttiosju gånger. (eller sjuttio gånger sju gånger som det står i grundtexten.)

Vad betyder det? Lika många gånger som du behöver Guds förlåtelse, lika många gånger ska du förlåta – alltså oändligt, utan gräns. För om vi sätter en gräns, vägrar att förlåta så blockerar vi Guds möjlighet att förlåta oss. Vad gör vi när vi inte kan förlåta? Då ska vi göra som Jesus gjorde på korset: Han bad fadern förlåta bödlarna. För just då orkade han inte själv förlåta. 

 

Kanske är förlåtelsen den främsta av nådens gåvor. Fungerar den så förlöser den kraft, glädje och kreativitet och då blir det som i bisamhället att alla hittar sin plats, honungen flödar och Kristusdoften sprider sig.