Predikan Annandag jul

  

Annandag jul är kanske den mest utmanande dagen att predika på. 

Jublet över att Gud har blivit människa i ett litet barn i Betlehem förbyts i djupaste allvar. Glädjens vita färg byts till blodets röda färg. 

Jag kan inte tänka mig ett liv utan Jesus, utan min Frälsare och försonare, utan samtalen med honom i bön, utan de utmaningar han ger mig, utan den tröst och det hopp jag får. Jag har snart varit präst i 40 år och ägnat hela mitt yrkesliv åt att vittna om Jesus i ord och handling. Vilken rikedom det varit. Vilken glädje. Men jag har aldrig behövt lida för min tro. 

Det grekiska ordet för vittnesbörd, martyrein – har blivit synonymt  med att lida och dö för sin tros skull. Tänk så många som har vittnat, som genom årtusenden har berättat vad de sett och hört. Vittnesbörd som smittat av sig, som gjort intryck och fått fler att vilja följa Jesus. När man är uppfylld av glädje, av hopp av tro och frimodighet är det inte svårt att vittna. Men när man blir ifrågasatt, utskrattad, utstött, betraktad som en udda figur då blir det svårare. Och lever man i en tid eller i en kultur där det är förbjudet att tro, att bekänna sig som kristen, då kan det kosta livet. 

Vem berättade för dig om Jesus? Kostade det något för dem? 

Tänk om alla dessa vittnen tystnat, vänt kappan efter vinden, slutat tro för att det var farligt, då hade vi inte suttit här idag. Då hade inte den kristna tron varit världens största religion med 2,4 miljarder följare i hela världen. 

Dagens text är riktigt utmanande. Kanske har vi det för bra för att förstå den. Kanske är det bara den som lever i en förföljelse-situation som förstår att det kan kosta allt att vara kristen. Mina föräldrar var missionärer i Etiopien i 20 år. Vi lämnade landet 1970 och tre år senare genomfördes en statskupp, kejsaren störtades och avrättades, ett kommunistiskt system infördes, Jesus byttes ut mot Marx, Lenin och Engels. Kyrkor stängdes, det blev förbjudet att fira gudstjänst, kyrkans högste ledare , pastor Gudina Tumsa arresterades och avrättades, många kristna fängslades. Agnarna sållades från vetet, son ställdes mot far, mor mot dotter, husbonde mot husfolk. Många lämnade sin tro och blev angivare men många fördjupades också i sin tro när de tog korset på sig följde Jesus. Och många är vittnesbörden om under som skedde, om hur Jesus var med dem i det svåraste, precis som dagens episteltext berättar. 

Den evangelisk-lutherska kyrkan Mekane Yesus, som före revolutionen kanske hade 300 000 medlemmmar, hade flera miljoner medllemmar några år in på 90-talet då kommunistregimen var störtad och det åter var tillåtet att vara kristen. 

Hur är det idag?

Var tionde kristen uppges vara förföljd eller hotad på grund av sin kristna tro och siffran har tydligen ökat på senare år. Men det är inte här. Eller sker det i Ydre också? Hur är det att vara kristen på skolan, hur ser det ut på våra arbetsplatser? Detta är något vi aldrig talar med varandra om. 

 

En sak till:

Martyrernas skara är större än de som lider för sin kristna tros skull. Jesus kom inte för att grunda en religion. Han kom för att befria oss människor från själviskhet till nästankärlek. Han kom för att öppna våra ögon så vi ser vad som är sant och gott, vad som är rättvist, ärligt och uppbyggligt. Det finns många som lever så som Jesus vill att vi ska leva, utan att känna Jesus. Det finns människor som står upp för demokrati, för yttrandefrihet, för allas lika värde. Det finns människor som trotsar hot och hat för att avslöja korruption, maktmissbruk, lögner och girighet, som vittnar om sanningen även om den kostar dem vänner, popularitet, karriärmöjligheter. De är också vittnen, de är också martyrer, deras kamp väcker hopp och den djupaste respekten. 

Så låt oss för ett ögonblick vila i en stunds tystnad i vördnad för alla martyrer, alla som vittnade och berättade även när det blev farligt. 

 

 

 

 Nu på söndag firar vi tredje söndagen i advent. Johannes döparen banar väg för Herren. Han är orädd, rättfram och vet att det finns något större än gods och guld och att passa in och nå framgång och det är att peka på Messias, på den som är fylld av nåd och sanning och återspeglar Guds härlighet. Det blir också Johannes som får döpa Jesus - för att uppfylla all rättfärdighet, som det står. Jag har de senaste månaderna skrivit en ny psalm en doppsalm för odöpta konfirmander och andra vuxna, för alltfler väntar med dopet och då behövs det texter som på något sätt hjälper dem att ta till sig dopets ofattbart stora gåva.
Då kan en identifikation med Jesus vara en bra början.

Jesus, tack för dopets gåva

Du var vuxen när du döptes, Jesus du går före mig. 
Rädd och modig vill jag följa dina fotspår, likna dig.
Du har lova vara med mig varje dag till tidens slut,
varje dag till till tidens slut.

Dopets vatten flödar ständigt, släcker törst och ger mig liv.
Ditt namn, mitt namn sammanflätat, nu är jag för evigt din.
När jag tvivlar, tappar bort mig, vill jag att du söker mig,
vill jag att du söker mig. 

Jesus, världens ljus och glädje, möt min oro med din frid.
Lått en hoppets låga lysa, skapa fred där det är strid.
Tänd mitt dopljus, låt det brinna, värma den som frusen är,
värma den som frusen är.

Vi är många som är döpta, syskon i en stor familj. 
Världsvid har din kyrka blivit, en gemenskap djup och rik. 
Jesus tack för dopets gåva, tack för kärlek, hopp och tro,
tack för kärlek, hopp och tro,

tack för kärlek, hopp och tro.

Texten tonsattes denna vecka av Kristine Bratlie, kompositör och kantor. Sök på hennes namn på nätet så hittar ni fram till noter och ljudfiler.

Predikan andra söndagen i advent

 

Guds rike är nära

 

För sju år sedan flyttade en präst in i Aneby. En präst från Etiopien. Från den lutherska kyrkan där. Han sa: Peter, varför är era kyrkor inte fullsatta på söndagarna? Det är de nämligen i Etiopien. Varje söndag. 

Jag försökte säga något om att vi lever i en efterkristen tid, att Sverige är ett av världens mest sekulariserade länder. Kyrkan är inte så viktig längre. Men två av tre är ändå medlemmar. 

Så gick det en tid och vi träffades igen och då utbrast han: Nu vet jag varför folk inte går i kyrkan. Jaså, sa jag, varför då? För Gud bor i ert samhälle. 

För Gud bor i ert samhälle! Han hade upptäckt att alla människor behandlades lika. Att alla är lika inför lagen. Att man inte behövde muta sig fram till en läkartid på Vc. Att alla som vill komma in på en utbildning söker på samma villkor. Att sjuka, gamla och fattiga människor tas om hand på ett värdigt sätt. 

Gud bor i ert samhälle! Det blev en ögonöppnare för mig. Guds rike är här, nära. Vi betalar skatt för att få ett mänskligt, värdigt samhälle. Så är det inte i Etiopien. Jag tror vi är hemmablinda. Vi vet inte hur bra vi har det. Och samtidigt är välfärd och rättvisa en färskvara. Det tar lång tid att bygga upp och går fort att rasera. 

 

Vad menar Jesus med Guds rike? Jo, det är ett rike som präglas av Guds närvaro, av nåd och sanning, av medkänsla och barmhärtighet. 

I Judiths bok – en av de apokryfiska böckerna i gamla testamentet står det: Ty din makt beror inte på stora arméer, ditt välde inte på starka kämpar. Nej, du är de förtrycktas Gud, de svagas hjälpare, de kraftlösas försvarare, de uppgivnas beskyddare, en räddare för dem som är utan hopp. 

Det är ett rike där först blir sist och minst är störst. 

När vi öppnar våra hjärtan, visar medkänsla, ger en främling en hjälpande hand, som den barmhärtige samariern, då är Guds rike nära. När vi älskar vår nästa som oss själva, fast vi inte får något tillbaka, då är Guds rike nära. När vi ger kollekt till nödlidande långt borta, då är Guds rike nära. När vi gråter med den som gråter och gläds med den som är glad, utan baktankar, då är Guds rike nära. 

 

Och samtidigt måste vi fråga oss när vi ser hur det ser ut i vår värld, är Guds rike på tillbakagång?

Det finns en låt som spelas varje dag i radion som heter Hälsa Gud. 

Igår när jag var ute på krogen så träffa' jag Jesus
Han satt där och tog en öl helt själv
Jag samla' mod och jag drog ett djupt andetag och gick fram och sa "Jag behöver hjälp"

Jag sa "Herre kan du hälsa Gud att jag har en fråga som är rätt akut
Jag har försökt ringa men får inget svar vet inte om han hör" så

kan du hälsa Gud att jag behöver lite framtidstro
Någonting som ger mitt arma hjärta lite lugn och ro
Sorry om jag stör men världen är ju helt jäkla körd
Jag bjussar på en öl om
Du kan hälsa Gud att vi behöver bara lite hopp, lite mindre krig och svält och fattigdom och hat och sånt.
Varför är man här om livet är en enda misär, ja kan du hälsa Gud det här

Kan du hälsa att han måste göra någonting innan det är för sent
Ja kan du hälsa honom det

Och kan du hälsa att han borde visa lite mer
om han faktiskt finns För jag kan tvivla på det som du vet
Världen är så galen nu så ge mig gärna någonting konkret
Ja kan du hälsa honom det
Kan du hälsa att han måste göra någonting innan det är för sent
Ja kan du hälsa honom det

 

Denna sång hade lika gärna kunnat sjungas när Jesus uttalade orden om Guds rike första gången. Palestina var ockuperat, makten var korrupt, Johannes hade kastats i fängelse för att kritiserade kungahuset för deras groteska leverne, människor var desperata, de behövde hjälp, de längtade efter någon som kunde gripa in och ställa allt till rätta. 

Gud bor i ert samhälle, sa prästen. Men att denna låt spelas många gånger varje dag i vårt avlånga land, en rop till Gud, en bön ur ångesten, är inte det ett tecken på att något håller på att gå sönder i vårt samhälle? 

 

Omvänd er, säger Jesus. Guds rike är beroende av varje enskild människas livsval. Ska jag hata eller älska, tala illa om eller tala gott om, ge igen eller förlåta, kämpa för det goda eller vända ryggen till? Omvänd er, för Guds rike är nära. 

 

 

Predikan 1:a söndagen i advent i Gudstjänst med små och stora

Ett nådens år

 

Har ni någon åsna hemma?

Inte jag heller. Men jag önskar att jag hade det. När jag var barn så bodde jag femhundra mil härifrån, i Etiopien. Där fanns det åsnor, nästan en varje familj. Den var lika viktig för dom som bilen är för oss. 

Vad äter en åsna? Gräs! Snacka om miljövänligt fortskaffnings-medel. 

Jesus hade ingen åsna, så han var tvungen att låna en. Han skulle rida in i huvudstaden Stockholm, på E4:an. Nej, jag skojar lite, men han skulle rida in i Jerusalem. Människorna älskade Jesus, för han hade hjälpt jättemånga. De tänkte att han var som deras kung. Men en kung sitter ju på en häst, eller hur? Inte Jesus. För han vill inte sitta på höga hästar och se ned på människor. Han ville sitta lågt, på en åsna, för då mötte han människor i ögonhöjd. 

Nu ska vi tänka oss att vi är den där åsnan som ska bära Jesus i ögonhöjd till alla som längtar efter honom. 

Det första vi får veta är att åsnan var bunden. Den var inte fri. Hur är det med oss? Är vi fria eller är vi bundna? Sitter vi fast i gamla bråk eller är vi tyngda av dåligt samvete, eller bär vi på hemligheter som hindrar oss att leva? Jesus vill lösa oss. Sök upp en präst eller någon du litar på och berätta. Det finns förlåtelse och frid att få.

 

Vad är det första man lägger märke till på en åsna? De stora öronen. Jag har också stora öron och när jag var liten blev jag mobbad i skolan. Det var inte roligt, men jag svarade: jag kan höra ända till Amerika, men det kan inte ni. 

Åsnan hör bra. Den lyssnar på ryttaren och gör som den säger. Hur kan vi lyssna på Jesus? Hur kan vi höra Guds röst? 

Åsnan har en stark rygg, så den orkar bära andras bördor. Gud, ge oss styrka så vi kan bära Jesus till människor som längtar efter honom. 

Åsnan har också små hovar. Vet ni varför? För att den ska kunna gå på smala stigar, ta sig fram där det är trångt och svårt. Jesus vill komma fram till alla människor. 

Det sista vi ska säga om åsnan är att den är korsmärkt, den har ett korstecken i pälsen på ryggen. Vet ni att vi också är korsmärkta? Det blev vi när vi döptes. Men vi har inte korset på ryggen. Prästen säger: tag emot korsets tecken på din panna, på din mun och på ditt hjärta. Korsets tecken är kärlekens tecken, kärlek i tankar, ord och handlingar. 

Vill du vara en korstecknad åsna med stora öron, stark rygg, små hovar som bär Jesus till människor så att han möta dem i ögonhöjd och ge dem frid? Det vill jag också. 

Predikan Domsöndagen 2022 version 2

 Kristi återkomst                    

 

Den senaste veckan har media berättat om rättegången i Visby, om Teodor Engström som mördade Ing-Marie Wieselgren under Almedalsveckan i somras. Dom avkunnas den 6 december. 

 

Det är ju så viktigt det är att den skyldige åker fast, att rättvisa skipas! Eller hur? För djupt inom oss finns det en moralisk kompass, ett rättsmedvetande, ett samvete som säger oss att den som bryter mot lagen ska dömas och straffas. 

Teodor – vet ni vad namnet betyder? Guds gåva. I går döpte jag Malte i Torpa kyrka och då sa jag att varje barn är en gudagåva. Jag vet inte om han är döpt, men jag tror att också Teodor har föräldrar, kanske syskon, kanske en morfar, en farmor som älskar honom. Hur mår de idag? Det långa skägget, håret, det är som om han vill gömma sig för världens blickar. 

Är Teodor en gudagåva, eller är det kört? Har hans handlingar diskvalificerat honom från all mänsklig gemenskap? Och hur resonerar Gud? Finns det nåd eller är det kört? Finns det något hopp för en sådan människa? 

 

En dag ska Jesus komma tillbaka. Och då ska böcker öppnas och då ska böcker öppnas, böcker fyllda med uppgifter om hur vi levt. Då blir det bokslut, då ska verksamhetsberättelsen läsas upp och revisionsrapporten lämnas. Vi ska dömas efter våra gärningar, står det. Och då är det ju kört för Teodor Engström.

 

Men hur blir det med oss? Med dig och mig? Vad kommer det stå i boken om oss? Eftersom sanningen ska segra så utgår jag ifrån att allt står där, det vackra, det goda, allt jag gjort för andra, uppoffringarna, engagemanget.  Men där finns också sveken, fegheten, dubbelheten, fusket, utnyttjandet av de fattiga i världen för att jag ska få handla billigt, likgiltigheten inför klimatförändringarna, att jag inte agerar när jag får veta att mängder med arter håller på att raderas ut, slarvet med källsorteringen, att jag deltar i ryktesspridningen om någon som jag inte gillar. 

Paulus säger: Alla har syndat och saknar härligheten från Gud. Alla. Också du, också jag. Ingen går fri på domens dag. Och ska vi dömas efter våra gärningar, vem kan då bli räddad? Eller räcker det att vara döpt, att tillhöra en församling, att ha bett och gett kollekt och sjungit i kör? 

Lasse Lucidor skriver: Domen fruktar jag väl stort, efter jag har illa gjort, men den trösten jag ej glömmer, att min broder Jesus dömer. 

Fadern har överlämnat domen åt sonen. Varför? För att han är människosonen, han har trampat våra stigar, gråtit våra tårar och sett stjärnorna ur vårt perspektiv. Han vet allt, han är fylld av nåd och sanning och därför kommer han döma rättvist. 

 

Hur ska vi förstå texterna? Jo, för det första: vi ska dömas efter våra gärningar, för det är inte orden som räknas utan handlingen och detta är Guds sätt att ta oss på allvar, att göra oss ansvariga och tillräkneliga, att gå till rätta med oss. Det handlar om Guds djupaste respekt för oss. Man skulle kunna säga att Domen börjar i sanningen, i lagen, i tio Guds bud. 

Och där blir det uppenbart att ingen av oss håller måttet, inte ens den frommaste människan. Alla har syndat, och har man brutit mot ett bud så har man brutit mot alla. 

I den första rundan blir det alltså fällande dom. Och allt som var dött och utan värde, allt som var byggt av halm och strå kommer kastas i den brinnande elden. Fegheten, girigheten, kärlekslösheten, fåfängan, högmodet. Det kommer göra ont, men det är inte farligt för, kom ihåg, det är vår broder som dömer. 

För det andra: Bibeln är mycket klar på en punkt. Inga gärningar i världen kan rädda oss. Den ende som kan rädda oss är Jesus Kristus. Hans död och uppståndelse, hans kärlek. 

Han fullgjorde vad vi borde och blev vår rättfärdighet. 

Han avvände vårt elände för båd tid och evighet.

Han förvärvde att vi ärvde, nåd och frid och salighet. (Psalm 147:2)

 

I boken som öppnas på domens dag finns därför på varje sida, över varje människas livsberättelse, ett kors tecknat, ett kors som betyder att minus blir plus och alla som fått en fällande dom blir benådade. 

 

Och Gud ska själv vara ibland oss och han skall torka alla tårar från våra ögon och när han får syn på Teodor, Guds gåva, brister också Gud i gråt, av glädje, för där står han och skägget är kort och huvudet är rakat, för nu vågar han visa sig och det onda och svåra som hände på jorden en gång är nu glömt och försonat. 

 

Predikan Domsöndagen

 

Kristi återkomst                    

 

Den senaste veckan har media berättat om rättegången i Visby, om Teodor Engström som mördade Ing-Marie Wieselgren i somras. Dom avkunnas den 6 december. 

 

Så viktigt det är att den skyldige åkte fast, att rättvisa skipas! Eller hur? För djupt inom oss finns det en moralisk kompass, ett rättsmedvetande, ett samvete som säger oss att den som bryter mot lagen ska dömas och straffas. 

Teodor – vet ni vad namnet betyder? Guds gåva. I går döpte jag Malte i Torpa kyrka och då sa jag att varje barn är en gudagåva. 

Gäller det också Teodor Engström eller är det kört?

Finns det något hopp för en sådan människa? 

 

Det sitter en guldsmed i sin hytta. Framför sig har han ett kärl fyllt med smält guld. Elden är intensiv, det är varmt. Smeden har en sked i sin hand och när slagget flyter upp till ytan tar han bort det. Gång på gång, tålmodigt och noggrant renas guldet. På frågan hur länge han gör detta, svarar smeden: till dess att jag kan se min egen spegelbild i ytan.

 

En dag ska Jesus komma tillbaka. Han är guldsmeden. Teodor är guldet och han tänker hålla på till dess att han kan se sin spegelbild i honom. Men hur blir det med oss? Paulus säger: Alla har syndat och saknar härligheten från Gud. Alla. Också du, också jag. Ingen går fri på domens dag. 

Men jag längtar efter domens dag. För då kommer sanningen att uppenbaras, allt kommer få sin rätta färg och sitt rätta värde. Felstegen, fusket, fegheten och kärlekslösheten kommer nämnas vid namn och vi kommer få stå till svars för allt, både det vackra och det fula, det sjuka och det friska. 

Lasse Lucidor skriver: Domen fruktar jag väl stort, efter jag har illa gjort, men den trösten jag ej glömmer, att min broder Jesus dömer. 

Fadern har överlämnat domen åt sonen. Varför? För att han är människosonen, han har trampat våra stigar, gråtit våra tårar och sett stjärnorna ur vårt perspektiv. Han vet allt, han är fylld av nåd och sanning och därför kommer han döma rättvist. 

Hans blick, den som genomskådar, är fylld av kärlek. 

 

Ej såsom man råkar en främling på gatan, nej såsom man ser på en vän, en vän man har drömt om i nätter och dagar och äntligen finner igen. 

Vi kommer känna igen honom, men jag är övertygad om att också de som inte känner Jesus, inte hört talas om honom eller fått en skev bild av honom, kommer känna igen honom. 

 

Så till den svåra frågan: kommer det verkligen bli ett åtskiljande, kommer somliga till himlen och andra till helvetet?

Jag stannar gärna kvar efter kyrkkaffet och samtalar om den frågan.  

 

En dag ska allt bli bra. En dag ska Gud själv vara hos oss och han ska torka alla tårar från våra ögon och från sina ögon för Gud kommer också gråta den dagen, av glädje. Och döden skall inte finnas mer och ingen sorg och ingen klagan skall finnas mer.

 

Domens dag, mina vänner, är inte slutet. Den är en ny början, för Teodor Engström, för alla syndare, för dig och mig. 

 

Guldsmeden sitter vid kärlet. Elden är intensiv, den hårda malmen smälter och slagget flyter upp till ytan och guldsmeden sitter där och sin kärlek renar han guldet från slagget till dess att han kan se sin spegelbild i ytan. 

För han vet att varje människa är oändligt älskad, oändligt värdefull.

Ingen får gå förlorad. 

 

Predikan Alla själars dag

 

 

Igår talade jag om kärleksöverskottet, hur vi går omkring med en längtan efter att ge, att gå ut ur oss själva och betyda något för en annan. Jag berättade om min mor, som gick ur tiden för två år sedan, 92 år gammal. Hon var inget helgon, men det är inte avigsidorna jag minns en helg som denna, utan jag minns bullarna hon bakade, bönerna hon bad, samtalen hon ringde varje vecka, glöden hon bar på för de lidande i världen. 

Det där kärleksöverskottet, var kommer det ifrån? Vad är det som gör att livet fylls av mening när vi räcker en medmänniska handen?

 

Svaret får vi i dagens text. Det är Jesus. Gud bar också på ett kärleksöverskott. Gud - Fader, Son och helig Ande – kärlekens källa flödade över, fördämningarna brast, kärleken gick inte att hålla tillbaka. Så älskade Gud världen att han gav den sin ende son, för att den som tror på honom inte ska gå under utan ha evigt liv. 

Någon har sagt: Gud kan bara älska. Och Gud slutar inte förrän han med sin kärlek väckt gensvar i våra hjärtan. Kanske sitter du här som är tyngd av skam och skuld, som tänker att det där gäller andra, inte mig. Jesus svarar: den som kommer till mig skall jag inte visa bort. Guds kärlek är större än alla våra synder. Det är detta som är nåd. Det finns förlåtelse, det finns en ny början och du behövs.

När vi gör något för en annan människa, när vi ber och bär, hugger ved åt någon, tröstar och uppmuntrar, skingrar någons ensamhet för en stund, då är Jesus mitt ibland oss, då jublar Guds änglar, för då har vi uppstått från döden, då blir vi levande och varmt mänskliga, då ger vi av vårt kärleksöverskott, precis som Gud gjorde och gör. 

 

I fredags talade jag med en person som arbetar inom kriminalvården. Den enda lösningen på våld och kriminalitet i samhället verkar vara fler poliser, hårdare straff och nya fängelser. 

Astrid Lindgren hade en annan lösning: Ge barnen kärlek, mera kärlek och ännu mera kärlek, så kommer folkvettet av sig själv.

Hur visste hon det? Hon hade läst Bibeln. Och hennes pappa, Samuel August, kyrkvärd i Vimmerby, hade hört prästen predika om att Störst av allt är kärleken. 

 

Så var kommer kärleksöverskottet ifrån? Johannes vet. Han skriver: Vi älskar därför att Gud först älskade oss. Och det som kommer bestå den dagen vi dör är den kärlek vi tog emot och den kärlek vi gav.

 

 

EN PSALM TILL TRÖST I ALLHELGONATID

GUD, SAMLA MINA TÅRAR I DIN LÄGEL. (Psalt 56:9)

1

Jag söker mig längs gången fram mot graven, 

och minnen väcks till liv i hjärtats djup.

Du fattas mig om natten och om dagen,  

det tomrum som du lämnat saknar slut.

  

Gud, samla mina tårar i din lägel

Gud, gråt med mig när allt är bara gråt.

Gud, sänd mig nu din varma trösteängel

och hjälp mig genom allt som är så svårt. 

 

2

Jag böjer mig och tänder ljus i mörkret,

ett ljus av kärlek och av tacksamhet.

Och tusen lågor värmer, lyser, leder

en väg igenom sorg och ensamhet. 

 

Gud, samla mina tårar i din lägel.

Gud, ge mig mod när rädslan griper tag. 

Låt morgon gry, förtvivlan vänd i glädje

och ge mig kraft att leva dag för dag.

 

3

Jag reser mig och anar någon nära,

en rörelse, ett tilltal utan ljud. 

En ängel viskar ömt: kom låt mig bära  

dig över sorgens bråddjup hem till Gud. 

 

Gud, samla mina tårar i din lägel. 

Gud, ta min oro, ge mig sinnesro.

Låt sår jag fått få läkas av din närhet

och visa mig en väg till hopp och tro.

 

4

En dag skall allt det svåra vara över

och vi får mötas bortom tid och rum. 

Och allt som här blev skadat och gick sönder

skall där bli helat och slå ut i blom.

 

Den dagen skall Gud torka våra tårar.

Den dagen kommer solen ej gå ned

och sången stiger upp ur allas hjärtan

och allt är glädje, hemkomst, salighet. 

 

Copyright

Peter Andreasson

211004

Tonsatt av Kristine Bratlie

Predikan Alla helgons dag

 

Klas Östergren berättar i en av sina romaner om Brandy, en sorgsen fotograf som letar efter livsmening eller åtminstone förströelse i våta danskvällar och förbjuden passion. Han väntar på ett tecken, men vet inte vad eller varför. 

Till sist snubblar han över några medmänniskor i nöd. De behöver hjälp. De är krävande och otacksamma. Ändå vet Brandy att här är tecknet han väntat på.

Det handlar om ett kärleksöverskott han bär på, en längtan att få stiga ut ur sig själv och behövas för andra. Det handlar om det djupa behovet att få ge. 

Ni är jordens salt och världens ljus, säger Jesus. Denna helg blir det särskilt tydligt. Vi inte bara tänder ljus, vi är ljus när vi söker upp varandra, håller om varandra, tröstar och stöttar. Och saltet, det finns i tårarna som rinner ner för kinden. För när vi gråter med varandra, när vi låter de salta tårarna flöda är vi som mest mänskliga, då delar vi liv på riktigt, då kommer vi nära varandra. Och de som gråtit med varandra har nära till skrattet, mitt i eländet, för det är som om sorgen gröper ur våra hjärtan för att glädjen och omsorgen ska få plats. 

Det finns för mycket kärlek och för lite människor, säger Brandy. Han bär på ett kärleksöverskott. Gör vi inte alla det? Ett behov av att stiga ut ur oss själva och behövas för andra. I Ukraina finns inget kärleksöverskott längre. Där gråter man med dem som gråter, där räcker man handen till den som lider nöd, där krokar man arm för att göra helvetet uthärdligt.

Ni är jordens salt och världens ljus. Säger Jesus. Med några få ord pekar han på tecknet som vi väntar på, meningen med livet. Och när vi tänker på dem som gått före, så minns vi säkert just detta, hur de steg ut ur sig själva, hur de ställde upp för andra, hur de i all enkelhet gav av sitt kärleksöverskott och blev jordens salt och världens ljus för oss.

Så låt oss inte behålla vårt kärleksöverskott för oss själva. För det finns så många som väntar på ett leende och en hjälpande hand.

Predikan Tacksägelsedagen

 

Lovsång

 

Vad är du tacksam över? Tänk efter. 

 

I psalmen Härlig är jorden, finns det en rad som tagit tag i mig. Aldrig förstummas tonen från himlen. Det ljuder en lovsång sedan skapelsens morgon, en lovsång i himlen, en sång som änglarna sjöng för herdarna på marken, i mörkret och som sedan aldrig tystnat. En lovsång till Gud, inte främst för alla goda gåvor han ger oss, utan för att Gud är Gud. En lovsång till Lammet, till Jesus vår storebror som älskade oss tillbaka till Gud. En lovsång till Guds ära som aldrig ska upphöra. 

En sång som stiger upp ur tacksamma hjärtan, ur mörkret och sorgen och kampen, för så är det i psaltaren. Först klagan utan censur, ärligt, rättframt, djupt mänskligt och sedan, på slutet av psaltarpsalmen, lovsången. Som om sorgen och klagan gröper ur hjärtat för glädjen och tacksamheten, som om motgången och smärtan stämmer instrumentet för de vackraste tonerna. För så var det för Lina Sandell. Vi fick i går lyssna till hennes livsberättelse, en berättelse som är kantad av sjukdom och sorg, en berättelse om tron på Jesus, om trösten och tacksamheten. 

 

Vi sjunger psalm 260.

 

Tonen från himlen ljuder ständigt. Allt skapat lovsjunger Gud. När koltrasten sjunger så där alldeles onödigt vackert, kom inte och säg att den bara markerar revir. Och när honungsrosen vid min husknut slår ut och doften sprids med vinden, och bin och humlor tumlar omkring berusade av lycka, vad är det om inte lovsång till vår Gud. 

 

Det finns en kraft i lovsången, för när vi sjunger och tackar så stämmer vi våra hjärtan i samma tonart som den änglarna sjunger i. 

 

För åtta år sedan lyssnade jag till ett föredrag av en kvinna som varit högt uppsatt chef inom Astra Zeneca. Allt hade gått hennes väg, hon hade nått toppen, hon tjänade kolossalt med pengar, men hon var inte lycklig. Något gnagde i henne, skavde, knackade på. Hon sa upp sig med omedelbar verkan och sökte upp en präst och frågade om han visste vad det kunde vara. Han berättade för henne om Jesus, om den kristna tron, om nåden, om att i Guds rike är den störste minst och den siste först. Hon kom till tro, sålde allt hon ägde och flyttade in i kommunitet. Jag frågade henne vad hon tänkte om Svenska kyrkan, om de interna striderna, om självupptagenheten, om all kraft som går åt till administration i stället för möten med människor. 

Då tittade hon på mig en stund och sedan sa hon: Än har jag inte hört stenarna ropa. 

 

Svenska kyrkan är i sanning ett ofullkomligt sammanhang, med stora utmaningar, men så länge lovsången ljuder och människor ber med och för varandra och tron på Jesus väcker lovsången till liv, behöver stenarna inte ropa. 

 

Och jag tänker på nöden som Jesus mötte och som vi möter, på alla som är rädda, oroar sig för ekonomin, för framtiden, alla som ligger vakna i vargatimmen. Tänk om nöden fick möta nåden, så att lovsången fick förlösas. Tänk om vi kunde hjälpas åt att berätta det Jeremia säger: Med evig kärlek älskar jag dig…..

 

Så vad vill du tacka Gud för idag? Strax ska du få göra det….