Predikan Septuagesima

Luk 17:7-10  Nåd och tjänst

OMNIA GRATIA – ALLT ÄR NÅD

Det svenska ordet gratis kommer av latinets gratia. Nåden är en gåva och den ges åt alla utan förbehåll som solens ljus och värme igår. Slösande, frikostigt, urskiljningslöst. Ibland provocerande, som för Jona när Gud förbarmade sig över människor och djur i Nineve. ”Jag visste ju att du är en nådig och barmhärtig Gud, sen till vrede och rik på kärlek, säger Jona besviket. 

Det sitter så djupt i oss, detta att vi vill att det ska vara rättvist, förutsägbart, att bara den som skött sig ska få gåvan. Men nåden är orättvis, eller snarare, den är inte rättvis, den är inte heller orättvis. Nåden ÄR och flödar och räcks åt alla utan åtskillnad. Precis som brödet och vinet, för dig utgiven. För dig utgjutet. Underbart för syndaren. Stötande för den som är förmer än andra.

Behöver vi nåden? Har vi fått smaka Guds gränslösa nåd den gångna veckan? Var? När? Hur? Berätta!

Det var sommar, söndag eftermiddag, allt var stilla. Jag var 14 år, nyligen konfirmerad. Jag låg och funderade och då kom den till mig, insikten, aha-upplevelsen. Jag såg mitt liv som två tomma händer och hur Gud lade sina gåvor i händerna och bad mig att kupa dem men inte sluta dem och inte knyta dem och leva med mina händer öppna och räcka vidare till andra det Gud ger mig. Ge för intet det jag får för intet.

Och så har jag försökt leva. Då jag slutit och knutit mina händer kring gåvorna har något gått sönder. Då jag öppnat och litat på Gud vågat stå där sårbar och utan kontroll har jag upplevt nåd, mening, rikedom.

Burna får vi bära. Älskade får vi älska. I psalm 87 står det: Kravet och kraften, viljan och verket strömmar ur samma källa från bergen ned. 

Och nu ska jag avslöja en hemlighet. Det är bara några få som vet om den. Korsbärarna, kyrkvärdarna. Efter varje gudstjänst går vi in i sakristian och där säger vi:Ära vare Fadern och Sonen och den heliga Anden. Såsom det var av begynnelsen, nu är och skall vara, från evighet till evighet.Det är Gud som samlat oss, det är Gud som gett oss olika uppgifter att utföra. Det är Gud som välsignat oss och som sänder oss ut att tjäna honom i vår nästa. Äran tillhör Gud och bara honom. Vi har bara gjort det vi skulle. Så frågan är, varför applåderar vi vissa insatser i gudstjänsten? Den frågan och andra frågor kan vi samtala om efter kaffet. 

Så några ord om texten. Den är kärv, omodern, den luktar jantelag: du ska inte tro att du är något. Och vad skulle facket säga om vi tillämpade sådana avtal?

Men vad händer om vi läser in Jesus i texten? För jag tror att han berättar om sig själv. Han är samtidigt den som betjänas och den som tjänar. Han är samtidigt givaren och gåvorna. Värden som bjuder och tillreder och tjänaren som fäster upp sina kläder och tvättar gästernas fötter.

Paulus skriver i Filipperbrevet: Låt det sinnelag råda hos er som också fanns hos Kristus Jesus. Han ägde Guds gestalt men vakade inte över sin jämlikhet med Gud utan avstod från allt och antog en tjänares gestalt då han blev som en av oss....

Ingen orkar tjäna utan nåd. Ingen mår bra av att bada i nåden utan att tjäna sin nästa och ge det man fått.

Nåd och tjänst förutsätter varandra.

Burna får vi bära, förlåtna får vi förlåta, välsignade får vi välsigna och betjänade får vi tjäna.

OMNIA GRATIA

Predikan Kyndelsmässodagen

Luk 2:22-40

Det är vinter. Det är vinter både bokstavligt och bildligt talat. Mörkret är tungt, kylan breder ut sig, klimatförändringarna oroar. I veckan beslutade USA att lämna INF-avtalet med Ryssland som slöts under kalla kriget och innebar att man skulle skrota ett stort antal kärnvapen. Nu vänds nedrustning i upprustning, nu byggs nya murar. Tilliten vänds i misstro, hoppet grusas, våld och vapen prisas.

Och Aniara, Harry Martinssons diktepos från 1956 om rymdskeppet som ska föra människor till Mars efter att jorden förstörts, har blivit långfilm. Björn Wiman, DN´s kulturchef ger ut sin bok, Sent på jorden – en bok om att inte ge upp trots att det ser väldigt mörkt ut.

Hur ska vi orka?

Låt mig läsa ur Ylva Eggehorns bok Natt och Dag för den 3 februari.

Hur får man en sådan blick?

Ni som var med på julottan i Bälaryd vet svaret. Jag läste Selma Lagerlöfs berättelse: Den heliga natten – om mannen som ville låna eld för hans hustru hade just fött barn och de hade inget som värmde dem. Till sist fann mannen en herde som vaktade sina får. Herden var vresig och elak men det hände så många märkliga ting den natten så att herden blev nyfiken och följde efter mannen. När herden fick se barnet greps han av medlidande, tog fram ett fårskinn och gav det till barnet. I det ögonblicket då han visade barmhärtighet öppnades hans ögon och han såg vad han förut inte kunnat se.

Hur får man en sådan blick? Genom att visa barmhärtighet. Symeon och Hanna visste detta, att Gud är Barmhärtighetens fader och all trösts Gud.

Barmhärtigheten– vi behöver gå samman, skuldra vid skuldra och öva oss i barmhärtighet.

Blicken– Jag tror att barnen ser, och de gamla. Vi behöver lyssna på dem som ser sanningen och på dem som ser hoppet, ljuset.

Bönen – vi behöver många Hannor, människor som ber och fastar, prisar och tackar, välsignar.

Barnet– Bär vi barnet i vårt hjärta blir vi bot för världens plåga, skriver Ylva Eggehorn i psalm 744. Vad innebär det? Hur bär vi barnet i vårt hjärta?

Berättelserna– Hanna berättade om barnet för alla som väntade på befrielse. 

När det är vinter, när det är mörkt och mänskligheten är på väg åt fel håll behöver vi varandra. Jag orkar inte hålla modet uppe ensam. Jag orkar inte be ensam. Jag orkar inte vara barmhärtig, berätta de goda berättelserna, bära barnet i mitt hjärta. Men tillsammans kan vi, tillsammans ser vi, tillsammans tror och hoppas vi, tillsammans blir vi bot mot världens plåga.

Vi behöver dela tro och liv. Därför inbjuder jag dig som vill till ett samtal efter kyrkkaffet.

Predikan 2 sönd e Trettondagen

Jag vill säga något om Törsten och något om Källan.

Idag känner jag mig som kvinnan som sökte sig till källan, mitt på dagen, när det är som varmast, när ingen annan går dit, för mitt på dagen går man ingenstans, man vilar i skuggan. Men jag måste bara hit, det spelar ingen roll vad andra gör, törsten driver mig.

Denna törst, som aldrig ger oss någon ro, som driver oss att dricka också ur usla brunnar, ta genvägar, nöja oss med droppar på tungan som först smakar gott men egentligen bara gör oss mer törstiga. Törsten som reklamen siktar in sig på: Kom hit och drick. Kom, kom. Och människor springer, och handlar för dyra pengar och alla dricker men ingen verkar glad. Törsten släcktes inte.

Törsten har Gud gett oss för att vi ska söka Gud. De andliga fäderna och mödrarna säger att törsten i oss är Guds törst efter sig själv. Gud bor i våra hjärtan och Gud längtar till Gud. Gud i oss söker efter Gud, efter Guds härlighet.

Därför kan vi som kristna aldrig vara förmer, aldrig framme och färdiga. Vi kan inte vara något annat än törstande som tillsammans med andra törstande söker efter källan med det levande vattnet och tillsammans, sida vid sida dricker ur den.

Var finns då källan? Här!

• I Dopets vatten. Här förenas vi med Gud.
• I Brödet som bryts och vinet som delas. Här får vi dricka liv i djupa drag. 
• I Ordet, Guds levande, livgivande ord som berättar om kärleken, förlåtelsen, friden som stavas Jesus. 
• I Bönen för och med varandra.
• I Tystnaden

Vad är det som gör dopet, brödet, vinet, ordet och bönen till den källa som släcker vår törst? Den heliga Anden, hjälparen. Det är Anden som leder oss till källan.

Men om dopet inget betyder, ordet är stumt, bönen smakar beskt, om Gud är tyst och allt är torrt och tomt?

Gör som kvinnan, sök dig ändå till källan, även om ingen annan gör det. För när vi minst väntar det kan det mitt i vardagen tränga upp en källåder med levande vatten, en varm blick, ett musikstycke, en strof i en dikt, en kram, en glänta i skogen med fågelsång och blåsippor. Där, just där är Jesus och viskar: Var inte rädd, jag är med dig. Och ryggen blir rakare, stegen blir lättare och hjärtat fylls med glädje som ingen kan ta ifrån oss.

Tystnad

Efter samvaron i församlingshemmet vill jag för den som vill samtala om dagens ämne och kanske säga något om Tillbedjan utifrån en artikel i tidskriften Pilgrim.

Predikan Trettondagen

Gudstjänst för små och stora

Vad heter den här dagen? Trettondagen. Den kallas också EPIFANIA. Kan vi säga det tillsammans: Epifania.

Det betyder uppenbarelse, avslöjande. Eller på modern svenska: Gud kommer ut.

Det står i Bibeln att innan Jesus föddes visste ingen vem Gud är. Gud var ett mysterium, en hemlighet. Men nu har Gud kommit ut, visat vem han är i Jesus Kristus. 

Gud har kommit ut som den FÖRSTE OCH STÖRSTE. Den som kungar och stjärntydare kommer för att tillbe. En dag ska alla falla på knä för Jesus, Trump, Putin, Xi Jinping. Du och jag. För Jesus är den förste och störste.

Gud har kommit ut som FLYKTING. När stjärntydarna hade åkt hem blev Josef och Maria tvungna att fly till Egypten. Det är det som gör Jesus till den störste, han har varit minst och vet hur det är att förlora allt.

Gud har kommit ut som FRÄLSARE, som befriare. Gud är inte skrämmande och dömande. Gud älskar oss, Gud säger: Var inte rädd. Jag är med dig alla dagar. 

Därför får vi göra som Stjärntydarna: Ge Jesus det finaste vi har. Vad kan det vara? Vårt hjärta. Våra hemligheter, vår skuld och skam, vår sorg och rädsla, vår längtan, vår kärlek.

Idag är det Epifania. Gud avslöjar vem han är. Han har kommit ut som den Förste och störste, som Flykting och som Frälsare, vår bästa vän.

Predikan nyårsdagen

Luk 13:5-8

I början av sommaren planterade jag ett äppelträd i min trädgård. Det är en ny sort som heter Gratia. Gratia betyder nåd. Jag grävde djupt, la i mycket matjord, vattnade och satte ner trädet. Så kom torkan och jag vattnade. Lasse Wessman hjälpte mig binda upp det och jag fortsatte vattna. Till min stora glädje upptäckte jag en dag att det skjutit nya skott. Nu vilar det för att snart växa igen och kanske så småningom bära god frukt. För skulle det hända att det bara växte, men inte vilade skulle jag bli bekymrad. För vilan är förutsättningen för växten, bara det träd är stilla, rotar sig på djupet kan bära frukt.

Trädet är du och jag, vi tillsammans, planterade här av Gud för att rota oss, växa och vila, blomma och bära frukt.

Frukterna som Gud söker är Andens nio frukter: Kärlek, glädje frid, tålamod, vänlighet, godhet, trofasthet, ödmjukhet och självbehärskning.

Det är Gud som söker efter frukten för att Gud vet att den behövs här på jorden. Det finns en hunger efter kärlek, efter sann glädje, efter frid. Har vi burit frukt under det gångna året? Kommer vi bära frukt det kommande. Bara Gud vet och kanske de människor vi får möta. Och det är viktigt. Vi ska inte fokusera på vad vi åstadkommer, vi ska inte stirra oss blinda på resultatet, vi ska inte eftersträva avkastning och tillväxt.

Vår uppgift är att överlämna oss i trädgårdsmästarens vård. Jesus ser oss. Jesus ber för oss. Jesus vill gräva och gödsla, vårda och vattna. Vår uppgift är att bli stilla, rotade i hans kärlek, omslutna av hans ljus och låta mästaren beskära och ansa. Tids nog kommer frukten och vi kommer knappt märka det. Marknadskrafterna stressar oss med sitt nyttotänkande, ett tänkande som smittar av sig på kyrkans verksamhet. Jesus inbjuder oss till ett nådestänkande som går ut på att vila har sin tid, växa har sin tid, bära frukt har sin tid, för han ser oss, han ber för oss och han vet vad vi behöver.

Gräva och gödsla: kan det handla om fördjupning, samtal om kristen tro, om livet, om att spegla våra liv i Bibelns berättelser, i varandras livsberättelser.

Gräva och gödsla. Vad behöver du, vi, församlingen? Jag vill som er kyrkoherde söka efter former för bön, förbön, livsviktiga samtal där trädgårdsmästaren får ge oss – inte det vi vill ha utan det vi behöver för att bli sant mänskliga.

Under fastan kommer vi ha bön tre gånger om dagen, 9, 12 och 15.

Personalen kommer erbjudas en dygnslång retreat och inbjudas att varje onsdag morgon mellan 8 och 9 samtala om kristen tro.

Jag blir alltmer övertygad om att stillheten är en förutsättning för rörelsen, vilan är en förutsättning för växten. Frukten vi kommer att bära är inte vår frukt utan Andens frukt i och genom oss, sådan frukt som Jesus bar. Jesus säger i Joh 15:5 Utan mig kan ni ingenting göra.

I somras planterade jag ett äppelträd. Det heter Gratia. Gratia betyder nåd. Min bön är att vi ska få vara träd i Guds trädgård som vårdas och vattnas av trädgårdsmästaren Jesus, som får vila och växa och bära frukt, frukt av nåd.

Tankar vid ekumenisk nyårsbön

Luk 13:5-8

Jag vill säga något om trädet, något om frukten och något om trädgårdsmästaren.

I början av sommaren planterade jag ett äppelträd i min trädgård. Jag grävde djupt, la i mycket matjord, vattnade och satte ner trädet. Så kom torkan och jag vattnade. Lasse Wessman hjälpte mig binda upp det och jag fortsatte vattna. Till min stora glädje upptäckte jag en dag att det skjutit nya skott. Nu vilar det för att snart växa igen och kanske så småningom bära god frukt. För skulle det hända att det bara växte och blommade men inte bar frukt skulle jag bli bekymrad och besviken.

Trädet är du och jag, vi tillsammans, planterade här av Gud för att rota oss, växa och vila, blomma och bära frukt.

Frukterna som Gud söker är Andens nio frukter: Kärlek, glädje frid, tålamod, vänlighet, godhet, trofasthet, ödmjukhet och självbehärskning.

Det är Gud som söker efter frukten för att Gud vet att den behövs här på jorden. Det finns en hunger efter kärlek, efter sann glädje, efter frid. Har vi burit frukt under det gångna året? Kommer vi bära frukt det kommande. Bara Gud vet och kanske de människor vi får möta. Och det är viktigt. Vi ska inte fokusera på vad vi åstadkommer, vi ska inte stirra oss blinda på resultatet, vi ska inte eftersträva avkastning och tillväxt.

Vår uppgift är att överlämna oss i trädgårdsmästarens vård. Jesus ser oss. Jesus ber för oss. Jesus vill gräva och gödsla, vårda och vattna. Vår uppgift är att stå stilla, rotade i hans kärlek, omslutna av hans ljus och låta mästaren beskära och ansa. Tids nog kommer frukten och vi kommer knappt märka det. Marknadskrafterna stressar oss med sitt nyttotänkande, man ska vara aktiv, produktiv, ha fullt upp. Jesus inbjuder oss till ett nådestänkande som går ut på att vila har sin tid, växa har sin tid, bära frukt har sin tid, för han ser oss, han ber för oss och han vet vad vi behöver för vila, växa och bära god frukt.

I somras planterade jag ett äppelträd. Det är en ny sort som heter Gratia. Gratia betyder nåd.

JESUS, VI BEHÖVER DIG

1. Jesus, vi behöver dig för att leva,
   orka bära bördan som vi fått.
   I vår livsväv finns en synlig reva.
   Allting är på både ont och gott

2. Jesus, vi behöver dig för att kämpa.
   Alla goda krafter nu behövs.
   Hoten är så många, allting trampas
   ned i smutsen. Hjälp oss, ropet hör!

3. Jesus, vi behöver dig för att tåla
   andras fel och egen sårbarhet.
   Lär oss ödmjukheten att förlåta.
   I vår svaghet finns en hemlighet.

4. Jesus, vi behöver dig för att älska,
   söka enhet, stärka det som gror.
   Låta kärlek övervinna rädsla.
   Dela bröd och vin som syster, bror.

5. Jesus, vi behöver dig för att leva, 
   vandra steg för steg mot livets mål.
   Dopets löfte ger oss mod att sträva.
   Du slår följe, nära oss du går.

(Text Peter Andreasson)

Predikan 4 sönd i advent

Luk 1:30-35

Herrens moder

Vilken fantastisk text. Varje ord, varje mening är till brädden fylld med ett rikt innehåll. Den beskriver ett möte mellan himmel och jord, mellan den högste och den lägste, mellan det förflutna, nuet och framtiden. Det är nu det ska ske det som förutsagts redan i bibelns första bok och sedan hos profeterna, löftet ska gå i uppfyllelse, hoppet ska äntligen slå in. Gud och alla änglar har planerat, förberett sig, övat på vad de ska säga, änglakören har repeterat, huvudpersonen är utvald.

Men det höll på att gå illa. Legenden berättar att Gabriel sökte upp Maria vid brunnen men hon blev så förskräckt så hon lämnade kruset och sprang hem. Gabriel var kanske lite för taggad. Han hade använt orden: Var hälsad du högt benådade. Det funkade inte alls på Maria. Nu gör han ett nytt försök....

Var inte rädd, Maria. Du har funnit nåd hos Gud. 

Nu lyssnar hon och Gabriel kan äntligen framföra sitt ärende. Du ska föda en son och du ska ge honom namnet Jesus. Du ska föda Guds son... Nu är orden sagda, ärendet är framfört. Och Gabriel tystnar...

Nu håller himlen andan. Vad kommer hon svara? För Gud är kärlek och kärleken kan bara älska, aldrig tvinga.

Maria ifrågasätter hela upplägget. Hur ska det gå till? Tvivlet får plats, frågorna, invändningarna. Tvivlet är inte trons motsats utan trons och tillitens förutsättning.

Svaret är: den Heliga anden. Vi sjunger psalm 682: Icke genom någon människas styrka eller kraft ska det ske, utan genom min ande säger Herren.

Lägg märke till att hela Treenigheten ryms i dessa rader: Fadern Skaparen, Sonen Frälsaren, Anden Hjälparen. Här finns kraften, makten och härligheten och samtidigt anar vi Guds kärleks sårbarhet och beroende av en enkel flickas ja.

Gabriel håller på att spricka nervositet. Kommer hon säga ja eller nej?

Maria verkar fortfarande väldigt skeptisk så Gabriel måste berätta om Elisabet.. liksom ange referenser.

Till sist svarar Maria i tillit: Må det ske med mig som du har sagt. 

Så har vi Tilltalet: Var inte rädd, Maria. Tvivletfår plats, frågorna, invändningarna.Treenighetensvarar: Icke genom någon människas styrka eller kraft ska det ske, utan genom min ande. Tillitenväcks och växer i Maria. Hon svarar: JA. 

Ängeln lämnar henne alldeles gråtfärdig av lycka. Vad händer sedan?

Jo, det blir alldeles tyst.

Konceptionen och Inkarnationen, hur det gick till när Maria blev gravid förbigås med Tystnad. Det finns inga ord. Det är OUTSÄGLIGT.

TYSTNAD......

Predikan Andra söndagen i advent

Matt 13:31-34

Guds rike är nära 

Var finns det? Var finns tecknen? Ser vi dem här? Det handlar om att färdas sakta, vara uppmärksam, skärpa sina sinnen och känna doften, Kristusdoften och vi kommer förvånas, ja häpna över hur utbrett Guds rike är, vi kommer finna det där vi minst väntade det, för Guds rike är samtidigt osynligt och synligt. Vilka är tecknen? Där barmhärtighet och kärlek är, där är också Gud. Vi ska inte söka i det storslagna utan i det ringa, det enkla. I bönen, tystnaden, sången, i bröd som bryts och vin som delas, i en varm blick, i en dikt, i förundran, i händer som sträcks ut till den som lider nöd.

Låt ditt rike komma.

Guds rike är gränslöst

Jesus är rikets konung men det är ett märkligt rike för det saknar gränser. Jesus var gränsöverskridande, han brydde sig inte om sociala barriärer och religiösa tabun, han vandrade ständigt omkring, korsade gränser, rubbade cirklar, vände upp och ner på förutfattade meningar. Den förste var sist och den minste störst.

Han såg tro där ingen annan såg tro. Han ställde barnen i centrum och framhöll dem som förebilder. 

Guds rike är gränslöst för det finns inte här eller där, det finns inom oss, i varje människas hjärta.

Så varje gång vi drar gränser, bygger murar, varje gång vi låser in Jesus i vår kyrka och stänger andra ute kan vi vara säkra på att han är därute.

Vi slår upp psalm 717 och läser tillsammans:

Så kom du då till sist, du var en främling,
en mytgestalt som jag hört talas om.
Så många hade målat dina bilder
men det var bortom bilderna du kom

Vi trodde du var användbar, till salu,
vi skrev ditt namn på våra stridsbanér,
vi byggde katedraler högt mot himlen
men du gick hela tiden längre ner.

Du är ett barn som ligger på ett jordgolv
du fryser om vi inte griper in.
Du rör vid kroppar, hatar orättvisor,
du bjuder älskande på moget vin.
Du stiger ut ur alla tomma gravar
du är en vind som säger: det blir vår!
Du kommer som en flykting över bergen
du följer oss dit ingen annan når.

Guds rike är de fattigas rike

ett rike för dem med kraftlösa armar, med skälvande knän, de rädda människornas rike, de modlösas rike.

Guds rike är händernas rike 

Någon sår frön, rensar ogräs, skördar och skitar ner sina händer - för livets skull. Någon bakar, knådar, kladdar ner sina händer, gräddar och bryter bröd som mättar – för livets skull. Någon skottar grannens garageuppfart, någon lär en invandrare att cykla, någon bjuder en främling på middag – för livets skull. 

Så vad är Guds rike? Ylva Eggehorn svarar: Jag tror det är relationer. Inte på veckotidningsvis utan på riktigt. Ett nytt sätt att leva tillsammans....släkt, vänner, grannar, arbetskamrater, människor i andra länder, främlingar, okända...många av dem har bejakat samma längtan, samma tillit till Kristus, andra söker sig fram längs vägar utan just de ord och namn jag bekänner mig till, men märkligt nog i samma riktning, bort från makt, självupptagenhet och privilegier...en gemenskap där jag vet namnet på Gemenskapens Centrum men inte kan överblicka de yttersta gränserna..ett rike, ett liv inom räckhåll.

Predikan domsöndagen

Kristi återkomst

Brodern

Domsöndagens tema är Kristi återkomst – inte domen. Fokus är på mötet med Kristus Jesus, inte på våra fel och brister. 
I psalm 313 står det: Ej såsom man råkar en främling på gatan, nej såsom man ser på en vän, en vän man har drömt om i nätter och dagar och äntligen finner igen.
Jo, mötet med Jesus kommer i sig innebära en dom, en rannsakan, en revision – för sådan är Jesus att inget undgår hans kärleksfulla blick. Och jag längtar efter den dagen. För jag är fullt och fast övertygad om att domen blir både rättvis och barmhärtig. Den som dömer, den som ska granska våra liv är Jesus, som trampat våra stigar, gråtit våra tårar, sett stjärnorna ur vårt perspektiv. Det är Jesus som av kärlek burit våra sjukdomar, känt vår smärta, delat vår ångest och övergivenhet, dött vår död och så försonat oss med Gud.

Lasse Lucidor skriver i psalm 620: Domen fruktar jag väl stort efter jag har illa gjort. Men den trösten jag ej glömmer att min broder Jesus dömer.

Barmhärtigheten

Vad blir viktigt när allt ska summeras? Barmhärtigheten. Medkänslan. Paulus kallar Gud för Barmhärtighetens Fader och all trösts Gud. Barmhärtigheten går som en röd tråd genom hela Bibeln. Barmhärtighet vill jag se, inte offer säger Jesus gång på gång. Det handlar om att ha ett hjärta i barmen, en hjärta som älskar, känner, bryr sig. Logiken är enkel: Gud är barmhärtig och har skapat oss till sin avbild. Det betyder att barmhärtigheten, kärleken och medkänslan är nedlagt i vårt DNA. Och det är det enda Jesus kommer fråga efter på domens dag. Älskade du? Visade du medkänsla? Jesus kräver inga stordåd, bara att vi ska behandla andra som vi själva skulle vilja bli behandlade om vi var sjuka, hungriga, törstiga, fångna. Möjligheten att visa medlidande, räcka någon en hjälpande hand finns varje dag. 
Men kärlekens väg är ingen lätt väg. Det ska alla veta. Det är mycket lättare att stänga sin dörr, vända ryggen till, blunda för nöden och ägna sig åt sig själv. Men gör vi det då dör vi. Det är det Jesus vill säga. Är det inte det som sker nu i Sverige och i Europa. Vi stänger dörren, vi vänder ryggen mot nöden. Vi blundar. Fortsätter vi kommer vi att dö andligen. En barmhärtig människa är en levande människa. Ett samhälle som bygger på barmhärtighet är ett varmt och levande samhälle.

Det finns en familj här i Aneby, pappa, mamma och tre-fyra barn, den yngsta föddes i somras. De kommer ursprungligen från Syrien. I många år levde de i Ryssland som papperslösa. Därifrån tog de sig hit för sju år sedan. De är statslösa. Inget land vill kännas vid dem. De har gång på gång fått avslag, senast i måndags. Jag har bott här i sju år och har inte hälsat på dem. De är hungriga, törstiga, hemlösa, nakna, sjuka och i fängelse. Jag borde ha gjort något för länge sedan. Jag kunde ha gjort något. Inte allt, men något. Förbarma dig Gud.

Branden

Så har vi elden, den eviga elden. Där ska de brinna som inte visade barmhärtighet. Förtryckaren, terroristen, pedofilen, mobbaren, alla som valde bekvämligheten framför medkänslan. Jag. Alla vi som som också blundade, som gick förbi, som stängde dörren när Jesus bad oss ingripa.

Jo, jag tror att det i varje människa finns gott och ont, kallt och varmt, får och get. Domen kommer inte gå mellan oss utan rakt igenom oss. Gud älskar syndaren men hatar synden. Det är inte du och jag som kommer att dömas utan likgiltigheten och kärleks-lösheten i oss. 

Paulus skriver i 1 Kor 3:11-15: Ingen kan lägga en annan grund än den som redan finns, och den är Jesus Kristus.  På den grunden kan man bygga med guld, silver eller ädelstenar, trä, gräs eller halm, och det skall visa sig hur var och en har byggt. Den dagen skall avslöja det, ty den kommer med eld, och elden skall pröva vad vars och ens arbete är värt.  Den vars byggnad består skall få lön.  Den vars verk brinner ner skall bli utan. Själv skall han dock räddas, men som ur eld. 

En liten kommentar som kan tyckas obetydlig men som kanske hjälper oss att förstå texten något bättre: Svaret på frågan varför herden i Israel på kvällen skiljer fåren från getterna är att getterna har en tunnare päls, de är frusna av sig och måste tillbringa natten inomhus medan fåren med sin tjocka päls kan stanna ute i kylan. Kan de vara så att Gud låter getterna värmas av djävulens och hans änglars eld?

Bikten
Vad ska jag ta mig till när jag inser att också mitt hjärta är hårt, kallt, stängt för världens nöd? Jag ska söka upp en präst och be att få bikta mig. Bekänna och be om förlåtelse. Det är tungt. det är svårt att bestämma sig för att boka en tid för bikt. Kanhända är det förklaringen till att så få gör det. Bikten handlar om den själsliga hygienen, att vägra acceptera att mitt hjärta kallnar, att cynismen tilltar, att likgiltigheten blir norm. Bikten håller hjärtat varmt och levande och förhindrar förkalkning, förbittring, förakt.

Låt oss be:

O du som ser, o du som vet vart stackars väsens hemlighet.

Som också vet långt mer än jag, mitt väsens natt och dag.

Tag allt jag äger i din hand. Bränn slagget med din renhets brand

och låt mig leva i ditt land, min Fader och min Gud. 

Predikan 24 söndagen efter Trefaldighet

Den yttersta tiden

Lever vi i den yttersta tiden? Ja. På ett personligt plan gör vi det. Vi har aldrig varit så nära döden som vi är just nu. Om jag får leva lika länge som min far så har jag drygt fem år kvar att leva. Vad innebär det? Hur vill jag då leva? Vad blir riktigt viktigt?

Vi lever i den yttersta tiden för vi har aldrig varit så nära Jesus återkomst som vi är just i denna stund. Men detta är vanskligt att säga för under de två tusen senaste åren har människor med ojämna mellanrum varit helt säkra på att det skulle ske under deras livstid. Paulus trodde det. Petrus trodde det. De kristna som förföljdes och kastades för lejonen var säkra på det. I mitten av 1300-talet när digerdöden härjade och dödade var tredje person i Europa var man säker på att man levde i den yttersta tiden. För att inte tala om filmen som visades runt om i Sverige som flera av er har sett och som handlar om hur Jesus kommer tillbaka för att hämta hem de sina och lämnar kvar de som inte tror. En film som skrämt och skadat tusentals människor.

Vad säger Jesus? Han berättar om bedragare som utger sig för att vara Messias. Han talar om stridslarm och krigsrykten, om hungersnöd och jordbävningar, om förföljelser av kristna, om laglöshet och en kärlek som kallnar. Det är som om han beskrev den tid vi lever i.

Det finns en bild som hjälpt mig i detta. Bilden föreställer ett berg. Berget symboliserar den yttersta tidens tecken. Om man förflyttar sig och ser berget från ett annat håll ser man inte bara ett berg utan berg efter berg. Det man ser när man ser det enda kan var det sista eller ett i en lång rad. Ingen vet.

Vad säger Jesus? Var inte rädda! Se till att ni inte låter skrämma er. Behåll huvudet kallt och hjärtat varmt. Eller för att citera ikonen: Känn ingen oro och tappa inte modet.

Vad säger Jesus mer? Alla dessa tecken, alla grymheter och katastrofer är födslovärkar. Det gör ont när liv föds fram. Vad är det som ska födas? Vad är det som sker i det det som sker? Gud håller på att skapa nya himlar och en ny jord där rättfärdighet bor. Det verkar vara så att denna underbara jord som väts av tårar ska befrias och förvandlas till en ny jord, en jord som är uppfylld av Guds härlighet, där vi får möta Gud ansikte mot ansikte, där tårarna torkas och lovsången bryter fram, där Gud är allt i alla.

Vad säger Jesus mer? Håll ut. Håll ut till slutet även när det kommer svåra dagar. Vad behöver vi för att hålla ut? Vad behöver vi för att hålla trons låga brinnande, för att stärka hoppet och förhindra att kärleken kallnar?

Prata med varandra två och två.

Vi behöver bönen, sången, ordet, måltiden, delandet. Vi behöver de goda berättelserna om mannen som planterar sitt äppelträd idag även om jorden går under i morgon, om människorna som ställer upp i sökandet efter Dante och gråter och tänder ljus när han hittas död.

Om vi stöttar och uppmuntrar varandra att hålla ut, om vi ber för och med varandra, om vi håller stigen till kyrkan upptrampad och i våra liv lever ut den kärlek som kommer från Gud så kommer budskapet om riket att förkunnas i hela världen och för alla folk.

Sedan skall slutet komma då Gud blir allt i alla.