Predikan vid minnesgudstjänsten i Aneby kyrka

Alla helgons dag 

Saliga de som sörjer, de ska bli tröstade.

I morgon ska jag åka till Vimmerby och tända ett ljus vid min fars grav. Det är 25 år sedan han dog, hastigt, mitt i steget, 68 år gammal.

Jag vill tända ett ljus av tacksamhet för allt han gav, för glöden och glädjen, för tron, hoppet och kärleken som satte djupa spår i mitt hjärta, för inställningen att ingenting är omöjligt, för livsmodet.

Jesus säger: Saliga de som sörjer, de ska bli tröstade. Salig betyder djupt lycklig. Vad menar Jesus? Vad är det i sorgen som kan göra en människa djupt lycklig? Jag tror att Jesus tänker på kärleken. Den kärlek vi inte kan leva utan. Den kärlek som ger livet dess mening. 

Bara den sörjer som en gång har älskat. Sorgen är livets kärleksbevis. Var därför inte rädd för sorgen. Den gör ont men den är inte farlig och med tiden klingar den av.

Saliga de som sörjer, de ska bli tröstade.Att sörja är att förbli i kärleken. Och den som förblir i kärleken förblir i Gud, för Gud är kärlek. Och en dag, när vandringen genom tåredalen är över och vi får möta Gud ansikte mot ansikte kommer Gud varsamt sträcka fram sin hand och torka tårarna från våra kinder. I det ögonblicket kommer vi vara saliga, djupt lyckliga, bortom vad ord kan uttrycka för då vet vi att den kärlek vi längtade efter, den kärlek vi fick smaka, den kärlek som gav livet dess mening, den kärlek som ibland gömde sig i sorgens dräkt, den kärleken har nu övervunnit allt. 

Och jag tänker att varje ljus vi tänder här i kväll, varje låga som brinner på våra kyrkogårdar är ett kärleksbevis.

Det faller löv på gången jag går 

en viskande vind genom träden mig når.
Från himlen en stjärna tyst blickar ner,
i höstkvällens mörker jag gravljusen ser.
I allhelgonatid vi minns våra kära.
I dag är de borta, men ändå så nära.
När vägen nu går genom mörker och höst,
vill jag ha mina vackraste minnen till tröst. 

Anne-Christine Persson

Predikan 22 söndagen efter Trefaldighet

Predikan 22 e Tref 181028

Matt 23:37-24:2 Frälsningen

Det är sen eftermiddag. Jag ligger på soffan och läser. Plötsligt hör jag ett skrik, ett dödsskrik. Höken! Det är höken som slagit till igen. Jag rusar ut och får syn på höken som slagit klorna i hönan som har tio kycklingar och börjat hacka med sin vassa näbb för att döda. Men så fort höken får syn på mig flyger den iväg. Hönan verkar vara i stort sett oskadd.

Vad hade hänt? Jo, när siluetten av höken syntes på himmelen varnade hönan sina kycklingar och manade dem med ett särskilt läte att gömma sig. Kvar står hönan och försvarar sin kull när höken attackerar. Hon är beredd att dö för sina ungar. Och det hade hon gjort om jag inte hört hennes dödsskrik.

Utan hönan överlever inte kycklingarna. Hon värmer dem, skyddar dem, samlar dem, lär dem allt de behöver kunna för att få ett rikt liv. Och hon gör det med livet som insats. Där, under vingarna och bara där kan kycklingarna komma så nära så de hör hönans hjärtslag, ljud som ger frid, som skapar trygghet, som säger: var inte rädd, jag är med dig.

Jesus vill samla Jerusalems invånare så som hönan samlar kycklingarna under sina vingar. Vilken gudsbild! Vilken ömsint, moderlig gudsbild! Vilken kärlek ryms inte i dessa ord. Lika stor som kärleken och ömheten är, lika stor är sorgen hos Jesus. Han gråter när han konstaterar: men ni ville inte. Och nu är det för sent. För sådan är hönan och sådan är kärleken att den tvingar ingen, dess enda grepp är dess värme.

Gud har gett dem templet och gudstjänsten och lovsången och bönen. Gud har gett folket sitt ord, buden, psalmerna, profeternas maningar. Gud har gett dem ett heligt rum där de vet att Gud bor, där de kan få se Guds härlighet, där de kan få vägledning i sina liv och lära sig att skilja mellan ont och gott, rätt och fel. Där finns gudsvingarna med värme, skydd, liv och gemenskap. Där kan de höra Guds hjärtslag. Men de har förvandlat bönens hus till ett rövarnäste. Och Jesus säger: ”Nu får ni själva ta hand om ert övergivna hus”. Vad ligger i de orden? Jo, Jesus anknyter till profeterna som ser hur Guds härlighet och närvaro lämnar templet som en följd av folkets olydnad.

Hur är det med vårt land, vår bygd? Vi har också övergivna tempel, många övergivna tempel. Gråter Gud också över oss? Finns det en risk att Gud tar sin härlighet från Svenska kyrkan? Att kyrkorna står övergivna och vingvärmen flytt?

I onsdags hade vi en miljöutbildning här för anställda och förtroendevalda. Läget är mycket allvarligt. I decennier har forskare ropat och varnat och manat oss till omvändelse. Idag kan man ana sorgen i forskarnas ögon, rädslan och mellan raderna höra: Men ni ville inte. Och snart är det för sent.

Vingarna finns här. Nåden, friden, glädjen, gemenskapen. Ordet, buden, varningar och maningar, bön och lovsång, samling och sändning. Sändning! För ingen höna tvingar kycklingarna att ständigt stanna kvar i värmen. De måste ut, de måste pröva sina egna vingar, de måste lära sig var födan finns, flocken, faran och frälsningen. Är det det som hänt i vårt samhälle, att kycklingarna blivit vuxna, står på egna ben. Inte behöver hönan mer?

Jag träffade för några år sedan en etiopisk präst som flyttat till Sverige. Han var först bekymrad över att så få gick i kyrkan men när han bott här ett tag sa han: Nu inser jag att Gud bor i ert samhälle. Med det menade han att han såg hur den kristna värdegrunden genomsyrade hela samhället.

Men hur länge? Och vad händer den dag då vi har glömt varför alla människor har samma värde?

Det vi som är här idag kan göra är att troget fira gudstjänst, be, sjunga, läsa Guds ord och sida vid sida med alla goda krafter kämpa för det goda och mot det onda i Jesu namn. Vi får inte låta stigen till Guds hus växa igen, vi måste hålla den upptrampad. Håller vi ut kommer den dag då kyrkorna åter fylls av människor som söker skydd och värme under Gudsvingarna, människor som i sin nöd söker nåden och finner stigen till kyrkan upptrampad, människor som inser att den ende som kan rädda oss från det onda är Jesus Kristus.

Predikan Tacksägelsedagen

Lovsång

Vad är du tacksam för? Låt oss under en stunds tystnad tänka efter: Vad fyller mig med tacksamhet?

Är det någon som vill dela?

Tacksamhet gör oss friskare, visste ni det? Det finns forskning som visar att tacksamma människor sover bättre, känner sig friskare, har lägre blodtryck, bättre immunförsvar, hanterar stress bättre och förmodligen lever längre.

Jag är övertygad om att tacksamhet och lovsång är en del av människans DNA, vi är skapade att tacka livet, att tacka Gud. Och jag är övertygad om att vi inte är ensamma i denna lovsång. Lägger vi örat mot marken kan vi höra hur bäckar och bin, vinden och bergen, träden och fåglarna lovsjunger Gud tillsammans med alla änglar.

Så till dagens text. Jag vill säga något om Gränsen, något om Gåvanoch något omGlädjen.

Först Gränsen. Jesus befinner sig i ett gränsområde. Gräns kan också förstås bildligt. Ibland händer saker i våra liv som för oss mot gränsen för vad vi klarar av, mot gränsen för vad vi förstår och orkar, vi förs ut ur vår bekvämlighetszon och får uppleva att vi inte har kontroll längre.

Vid gränsen, när livet ställs på sin spets påminns vi om vad som är riktigt viktigt, vi söker efter fotfäste, vi gör kanske som de spetälska: ropar till Jesus om förbarmande. I nöden söker vi nåden. Kan det vara så att gränserfarenheterna gör oss mer ödmjuka och tacksamma?

Jag arbetade som sjukhuspräst och det var min tur att ha andakten på onkologen, canceravdelningen. Det var veckan efter tacksägelsedagen. Vad säger man till svårt sjuka om tacksamhet? Jag fick en idé som jag först försökte slå bort men den ville inte släppa taget om mig. Så jag bestämde mig för att ställa frågan: Finns det möjligen något du är tacksam för? Det fick bära eller brista. Jag frågade om de ville berätta och alla gjorde det. Alla hade något att säga. Och rummet fylldes a värme och tacksamhet, trots allt.

GåvanDe spetälska männen ropar till Jesus. De är orena, utstötta ur gemenskapen, vana vid att människor skyr dem som pesten.

Den första gåvan Jesus ger dem är att han stannar upp. I vår bibelöversättning är ett ord utelämnat, ett viktigt ord. Det står att Jesus såg dem. Han vågade möta deras blick. Tänk så viktigt det är att bli mött, att bli sedd, att bli hörd hur livet än ter sig. Jesus griper in – oren blir ren, skuldtyngd blir förlåten, utstött blir välkomnad in i gemenskapen. Idag får vi ta emot gåvan Jesus Kristus: han hör oss när vi ropar, han renar oss från all synd och bjuder oss in i gemenskapen. Vem du än är, hur du än har det är du välkommen att vara med.

Glädjen Mötet med Jesus förlöser lovsången och tacksamheten. Inte hos alla, bara hos en. Och jag tänker att det är kanske så att vi nio dagar av tio glömmer tacka, tar allt för givet. Kanske är det det så att vi skulle kunna tacka tio gånger oftare? Eller är det så att vi har svårt att sätta ord på vår nöd och svårt att sätta ord på vår tacksamhet? Är det därför vi har lättare att sjunga: Jag vill tacka livet än att säga: tack Jesus eller tack Gud. Det viktiga är nog inte orden utan glädjen, att glädjen och tacksamheten får fylla våra hjärtan och öppna våra sinnen så att vi ser allt gott Gud ständigt ger oss. 

Predikan Tacksägelsedagen Lommaryd

Lovsång

Jag arbetade som sjukhuspräst - det är länge sedan men jag minns det som igår - det var veckan efter tacksägelsedagen. och det var min tur att ha andakten på onkologen, canceravdelningen. Vad säger man till svårt sjuka om tacksamhet? Jag fick en idé som jag först försökte slå bort men den ville inte släppa taget om mig. Så jag bestämde mig för att ställa frågan: Finns det möjligen något du är tacksam för? Det fick bära eller brista. Jag frågade om de ville berätta och alla gjorde det. Alla hade något att säga. Och rummet fylldes a värme och tacksamhet, trots allt.

Vad var det som förlöste tacksamheten och lovsången hos främlingen? Han var spetälsk, en förfärlig sjukdom som gör att huden vitnar och sjunker in, fingrar, tår, näsa och öron trillar av. Sjukdomen är smittsam och därför var de spetälska utstötta ur samhället, om någon närmade sig skulle man ropa Oren, oren. Denna gång ropade de inte oren utan Mästare, förbarma dig! Och Jesus stannade, lyssnade och gjorde en sak till. Han såg dem, deras blickar möttes. Han helade dem. Han förde dem tillbaka till mänsklig gemenskap, han upprättade dem och gav dem livet tillbaka. Han gav av sin tid, sin uppmärksamhet, sin kärlek. Han gav sig själv. Hur läkande är inte det när man som utstött är van vid att alla människor vänder bort blicken att bli sedd, att bli hörd, att bli mött som den man är?

Någon har sagt att skammen är själens spetälska. När vi skäms, bär på hemligheter, drar oss undan leder det till självförakt. Det enda som hjälper en människa i skam är att bli sedd, sedd med kärlekens befriande och upprättande blick.

Mannen blev frisk. Och han blev så glad så han ropade ut sin glädje. Han prisade Gud. Jag skulle inte bli förvånad om han sjöng ut sin glädje.

Idag får vi ta emot Jesus, han ser oss, lyssnar till oss, hjälper oss. Och här är ingen utstött, alla får vara med och ta emot Jesus i enkelt bröd och vin, hans förlåtelse och frid och sedan får vi göra som samariern. Tacka och lovsjunga.

Predikan 12 söndagen efter Trefaldighet

Friheten i Kristus

Jesus har varit på semester med sina vänner. De reste till Tyros som ligger vid havet i nuvarande Libanon. De behövde komma ifrån, vila, få vara anonyma, bara vara. Kanske bada, äta gott, sova ut. En del människor har svårt att varva ner, det är som om man måste prestera också när man vilar. Unnade sig Guds son att vila så kan vi också unna oss det.

Nu är Jesus tillbaka i tjänst. Han vandrar omkring och vad händer? Jo, nöden söker nåden. Nöden finns överallt och när vi är i nöd söker vi nåd, vi söker efter någon som har tid, någon som ser mig, lyssnar på mig och lägger sin hand på mig. Och om vi är så trötta, så ledsna, så märkta av sjukdom att vi inte kan be om hjälp själva så är det gott att ha vänner, grannar som ber å våra vägnar.

Det kallas för förbön. Att be med och för varandra. Tänk om vi kunde göra det oftare. Jo, det sker – inte minst här där ljusen vittnar om böner för nära och kära.

Vännerna ber inte att Jesus ska bota mannen, de har endast en önskan: lägg din hand på honom. Så enkelt kan det få vara att be, för Jesus ser och vet vad som är bäst just nu.

Jesus är här nu. När vi samlas i hans namn har han lovat vara mitt ibland oss. Vad vill du be honom om? För egen del eller för någon du tänker på just nu.

Vi sjunger: Vänd dig till mig, var barmhärtig, vänd dig till mig, hör min bön. 

Så får vi lägga allt i Guds händer med orden: Hör vår vår bön, svara oss i din kärlek och handla med oss efter din vilja.

Temat för denna dag är Friheten i Kristus. Jag vill säga något om vad vi befrias ifrån och vad vi befrias till när Jesus får komma in i våra liv.

Befriade ifrån:

• Skuldens tunga börda. Människan är en bräcklig varelse, en syndare. Vi vill väl men ibland blir det så fel. Vi får dåligt samvete, känner skuld, skäms, och snart får självföraktet fäste i oss. Och när vi blir sjuka kommer tankarna: Vad ont har jag gjort? Är detta ett straff för något jag gjort? Ibland finns det ett samband mellan det vi sår och det vi får skörda, ibland inte. Men tankarna kommer ändå. Ångesten. 
  Vi behöver inte gå under av skuld eller skuldkänslor. Så älskade Gud världen att han gav den sin ende son. Du är älskad, befriad och förlåten.
• Rädslan för döden. Genom hela Bibeln hörs en viskning: Var inte rädd. Var inte rädd för livet. Var inte rädd för döden. Jag är med dig. Kristus har dött och uppstått. Har brutit udden av döden. Han har gått före oss. Det finns spår i sanden. När vi dör går vi inte bort, vi kommer hem, hem till Gud, till ljuset, och Gud sträcker fram sin hand och torkar varsamt tårarna från våra kinder. 

Befriade till:

• ansvar. Vi är befriade från oss själva för att lyfta blicken och se vad som behöver göras för jorden, för klimatet, för samhället, för våra medmänniskor. Så får vi ställa oss skuldra vid skuldra med alla goda krafter och dra vårt lilla strå tillstacken för att göra skillnad. 

• Lovsång. Mannen som Jesus botat kunde inte låta bli att berätta om Jesus. Och vet ni, jag tror att han sjöng för där orden inte räcker till där tar sången vid. Och vi är här för att andra har berättat för oss. Och vi får i vår tur berätta om Jesus, lovsjunga och i våra liv återspegla hans kärlek. 

Predikan friluftsgudstjänst Fribjörnarp

11 e tref Tro och liv Luk 18:9-14

Vem är du i denna text? Vem känner du mest igen dig i? Farisén eller publikanen / tullindrivaren?

Jag läser texten en gång till och sedan blir vi stilla i en stunds tystnad och rannsakar våra hjärtan.

Tro och liv. Kanske har ni hört uttrycket: Jag hör inte vad du säger för dina handlingar slår ihjäl dina ord?

Denna söndag handlar om att minska gapet mellan ord och handling, mellan ideal och verklighet. Denna söndag handlar om helgelsen, om att bli trovärdig och helgjuten som människa, om att bli lik Kristus, om att leva så att vi inte skymmer Kristus utan i stället ärar honom med våra liv.

Förr i tiden kunde man i predikoturerna möra begreppet helgelsemöte. Men det var länge sedan jag såg det ordet. Betyder det att vi redan är helgade och rättfärdiga eller betyder det att vi inte behöver någon helgelse, eller möjligen att det är för svårt att bli en helgad, Kristuslik kristen så det är ingen idé att försöka?

Farisén ansåg att han var rättfärdig, att han hade rätt, hade hittat rätt, var färdig och klar, att han färdades på rätt väg och det var han stolt över. Han var inte bara rättfärdig i sina egna ögon utan också högfärdig, så högfärdig så att han ansåg sig vara förmer, finare, bättre än andra. Jag tackar dig för att jag inte är som andra. Jesus är knivskarp och träffsäker, han punkterar vår självgodhet med några få ord. För har vi inte lite till mans tänkt så?

I sommar har jag läst Grundglädjen av Martin Lönnebo. En oerhört själavårdande bok. På ett ställe skriver han: Ska jag ge dig ett enda råd så är det: Förakta inte.Och jag inser hur lätt det är att förakta, att ser ner på, att döma och kritisera. Och detta sprider sig som en farsot i samhället. Vi jämför oss och dömer, vi försöker framstå som lite bättre genom att måla någon annan i lite sämre dager. Föraktet förfular en människa, förgiftar våra relationer, förhindrar mognad och mänsklig växt.

Farisén litade på att han själv var rättfärdig men han hade inte frågat Gud: Hur blir man rättfärdig? Hur blir man sann och hel och trovärdig?

Frågar vi så svarar Gud: Se på Jesus. Och Paulus säger: Alla har syndat och gått miste om härligheten från Gud. Och utan att ha förtjänat det blir de rättfärdiga av hans nåd, eftersom han har friköpt dem genom Kristus Jesus. 

Det finns bara en väg och den går genom förkrosselsen, genom att Gud får visa oss vår synd, högmodet, föraktet, hyckleriet och självgodheten.

Människor som länge vandrat på helgelsens väg berättar att ju närmare Kristus de kommer desto mer får de syn på sin synd, ju närmare ljuset de kommer desto tydligare syns fläckarna, smutsen, mörkret. Och det hjälper inte att putsa på ytan, att dölja allt bakom en from och fin fasad. You can´t polish shit. Ju mer man polerar skit desto skitigare blir det. Vad ska vi ta oss till? Vi ska följa tullindrivarens exempel. Han känner sina tillkortakommanden, han har inte längre något att berömma sig för. Han är förkrossad. Det finns bara en sak han kan göra: Be om och lita på Guds barmhärtighet. Gud, var nådig mot mig syndare. Gud älskar och förlåter, Gud helar och hjälper. Allt är nåd.

Och möter vi någon som luktar illa eller beter sig illa eller som livet har gjort illa, tänk: det kunde ha varit jag. Herre förbarma dig över oss.

Predikan Apostladagen 180701

Sänd mig

Idag är det apostladagen. Ordet apostel betyder sändebud och syftar oftast på de tolv lärjungarna som Jesus gav uppdraget att gå ut i hela världen och göra alla folk till lärjungar. Apostlarna lydde och med den helige Andes kraft vittnade de om Jesus Kristus så att människor kom till tro och lät döpa sig. Det är därför vi sitter här.

Förra söndagen talade vi om profeterna och särskilt om Johannes döparen. Vi sa att en profet är en människa som blir kallad av Gud att förkunna Guds vilja. Vi sa också att det fanns flera exempel på profeter som bad att få slippa för det hade ofta ett högt pris att säga sanningen och vädja till människor att vända om till Gud.

Man kan inte säga att apostlarna bad att få slippa men missions-uppdraget hade ofta ett högt pris. Av tolv apostlar led elva martyrdöden. Den ende som dog en naturlig död var Johannes.

Det är därför den liturgiska färgen är röd idag. Det är blodets färg. Martyriets färg. Mina föräldrar var missionärer och de var inte alltid välkomna. Pappa utsattes för mordförsök vid ett tillfälle.

Uppdraget pågår fortfarande och idag fängslas och dödas fler pga sin kristna tro än på länge. Det är som om den andliga kampen hårdnar.

Nu till texten.

Det första är hungern. Folk trängde på för att höra Guds ord. Jag är övertygad om att det finns en inneboende kraft i Guds ord som berör och befriar människor. Vi behöver inte locka människor till kyrkan med jippon av olika slag. Vi får inte svika vårt uppdrag genom att försöka bli populistiska och inställsamma. Det samlar kanske människor enstaka gånger men berör det, befriar det, bygger det församling?

Nöden söker nåden. Det är alltid så. Predikar vi nåd i nöd kommer människor att vända tillbaka till Gud.

Det andra är båten. När jag köpte Gottfridsborg sa jag att huset inte är mitt. Det är inte heller bankens. Det är Guds. Allt vi är och har tillhör Gud. Därför kan Jesus stiga i Simons båt och använda den som predikstol. Därför kan han be om en åsna för Herren behöver den. Tänk på det som är dig kärast. Vågar du säga till Jesus: Varsågod, använd detta, det är ditt men låt mig få förvalta det efter bästa förmåga så länge. Säg bara till så släpper jag taget om det! Prylar är väl lättare att släppa taget om än sin tid eller någon man älskar.

För det tredje: Ro ut på djupt vatten. Vi gör nog ofta som Simon, han trodde han visste, han trodde han hade utforskat allt som livet har att ge. Han slet och fångsten blev mager. Han gick på tomgång. Ro ut å djupt vatten. Gud har fantastiskt mycket i beredskap åt oss. Han vill visa oss sin härlighet, djupet och höjden och bredden och vidden av sin kärlek. Vågar vi ro ut på djupt vatten kommer vi få mer än vi orkar bärga.

För det fjärde: Lämna mig Herre, jag är en syndare. Ju mer vi får se av Guds härlighet desto tydligare syns fläckarna i våra hjärtan, ljumheten, likgiltigheten, bitterheten, girigheten. Det är som när vårens första strålar lyser upp rummet och man får syn på alla dammråttor.

Guds ljus genomskådar och avslöjar, inte för att genera oss, inte för att göra bort oss utan för att nöden ska få syn på nåden.

När Simon är som mest förkrossad hör han himlens hälsning till jorden, orden som ängeln sa till Sakarias. Orden som änglarna sa till herdarna på julnatten, till kvinnorna vid graven. Var inte rädd.

För det femte: Vilka meriter krävs för att få vara ett Guds sändebud? Att vi är heligare, starkare, modigare, frommare, renare, visare? Nej, nej och åter nej. Det enda Jesus söker hos sändebudet är att vi erkänner vår nöd och hungrar efter nåden och är beredda att lämna allt och följa Jesus.

Tankar vid Musik i sommarkväll 180628

Den här veckan handlar om Johannes döparen. Vad vet vi om honom?

Vi vet att hans föräldrar, Sakarias och Elisabeth var gamla när de fick honom. Vi vet att Sakarias var präst, att Elisabet var släkt med Jesus mamma Maria.

Vi vet att Johannes föddes sex månader före Jesus. Vi vet också att Johannes inte var som andra. Han flyttade ut i öknen och levde där på gräshoppor och vildhonung. Kanske blev han ökenbo när hans föräldrar dött.

Där levde han enkelt, väldigt enkelt. Nära naturen, nära djuren, nära Gud.

Vad jobbade han med? Jo, han var diamantslipare. Han såg i varje människa det dyrbara, vackra och han predikade, utövade själavård, hjälpte människor att vända om till Gud och blir diamanter som släppte igenom Guds ljus i tusen härliga nyanser.

Han var modig. Han vågade säga sanningen, också om kungahuset och det kostade honom livet. Tala om civilkurage.

Han var den högstes profet. En profet är en människa som blivit kallad av Gud att berätta för andra om Guds vilja. I ord och handling. Vi skulle kunna kalla dem för Guds språkrör. Många tror att profeter är sådana som talar om hur allt kommer att bli. Ja, möjligen beskriver de vad som händer om människor inte omvänder sig. Men i första hand är deras ärende att berätta om Guds kärlek, Guds tålamod och Guds vilja med oss.

Finns det profeter idag? Ja, sångare, musiker, modiga klimatforskare, en och annan politiker, kanske du och jag – om än i liten skala.

Vi behöver nya profeter, modiga människor som lever enkelt, nära naturen och djuren, nära Gud. Människor som ser det vackra och värdefulla i sina medmänniskor och vågar slipa tills diamanten lyser.

Predikan Den helige Johannes döparens dag

Den högstes profet

I morgon är det sex månader kvar till jul. Jag säger det inte för att retas utan för att visa på hur kyrkoåret hänger samman. Johannes döparens mamma Elisabet var släkt med Jesus mamma Maria och när Maria blev gravid var Elisabet i sjätte månaden. Johannes var således ett halvår äldre än Jesus och det är därför vi firar den helige Johannes döparens dag vid midsommar.

Temat för denna dag är Den högstes profet. Nästan varje söndag under året läser vi ur någon av profeterna i GT. Vilka är de? Jesaja, Jeremia, Hesekiel, Hosea, Joel, Amos, Obadja, Jona, Mika, Nahum, Habackuk, Sefanja, Haggai, Sakarja och Malaki.

Vad är en profet? En profet är en person som är kallad av Gud att förkunna Guds vilja. Till hög och låg, oavsett vad det kostar. Det finns flera exempel på profeter som ber att få slippa tala. Jona är den mest kände. Det kan kosta livet att tala sanningens ord in i en mörk och ond tid. Jeremia berättar att när han försökte tiga var det som brann där en eld i hans innersta.

Så var det också för Johannes döparen. Bered en väg för Herran...

Johannes skrädde inte orden när han förkunnade Guds vilja, när han manade människor att omvända sig. Han var rösten som ropade i öknen: Vänd om, vänd om. Och människor kom, lyssnade, blev träffade och vände om. Och Johannes kritik mot kungahuset kostade honom livet, han halshöggs och hans huvud bars in på ett fat. Rösten tystnade men budskapet lever.

Behövs det profeter idag? Finns det någon som ropar, som talar så att vi omvänder oss? Eller lyssnar vi inte? Är Johan Rockström en profet? Finns det artister som sjunger Guds vilja rakt in i våra hjärtan? Finns det präster, förkunnare som är uppfyllda av helig ande och väcker oss till insikt och omvändelse?

Sakarias är präst, han och Elisabeth är barnlösa och till åren komna. De har gett upp om att få barn. Då händer det. Sakarias ser en syn, en ängel till höger om rökelsealtaret. Det är typiskt för en syn eller uppenbarelse att den som varit med om den kan beskriva exakt vad som hände och vad som sas. Det är som om alla sinnen är vidöppna. Det händer idag, det händer i Aneby och för den som är med om det är det mycket omvälvande.

Vad säger ängeln? Jo, det änglar brukar säga: Var inte rädd. Och ängeln fortsätter: din bön har blivit hörd. Just det har många av oss fått uppleva den senaste tiden: Din bön har blivit hörd. Tack Gud.

Sakarias får veta att Elisabet ska föda en son, en son som kommer bli till glädje för många. Vad säger ängeln mer? Jo, vi får en beskrivning av hur vi kan känna igen en sann profet.

Det finns falska profeter och det finns sanna profeter. Vilka är tecknen på en äkta, sann profet?

• Uppfylld av helig ande, dvs går Guds ärenden inte sina egna. 
• Har egentligen bara en enda punkt på sin dagordning och det är att få människor att vända tillbaka till Gud. Lägg märke till ordet tillbaka. 
• Vänder fädernas hjärtan till barnen, dvs vill samla och hela, inte söndra och splittra. Och sätter barnens bästa i centrum. 
• Ger de ohörsamma ett rättfärdigt sinne.
• Pekar på Jesus och bereder människor på att ta emot honom i sina hjärtan. 
• Han ska bli större och jag bli mindre..

Predikan 1 sönd e Tref

Vårt dop

Vatten, vatten, vatten. Vi behöver vatten. Vad använder du vattnet till?

Dricka. Vattna blommor och grönsaker. Hunden behöver vatten, hönsen, bina, korna och fåren. Träden, fälten med nysådda grödor törstar efter vatten. Allt som lever behöver vatten. Vi tvättar oss i vatten för hygienens skull, för att förhindra smitta och sjukdomar. Vattnet ger oss liv och skyddar livet. Utan vatten – inget liv.

Tänk att Gud valt att använda just vattnet för att förklara oss sin kärlek.

Sakrament betyder helig handling. Vi har två sakrament i vår kyrka, dopet och nattvarden. För att en handling ska vara helig, kallas ett sakrament behövs två förutsättningar: ett jordiskt medel och ett ord, ett löfte, en uppmaning av Jesus. I dopet är vattnet det jordiska medlet och ordet är Matt 28:18-20: Åt mig har getts all makt i himmelen och på jorden. Gå därför ut och gör alla folk till lärjungar. Döp dem i Faderns, Sonens och den Heliga Andens namn och lär dem att hålla alla de bud jag har gett er. Och jag är med er alla dagar till tidens slut.

Vattnet som alla behöver, alla använder, det livgivande, livsviktiga vattnet använder Gud för att säga: Jag älskar dig. Du är min.

Så har vi talat om det livgivande vattnet. Och nu några ord om det farliga vattnet. Det är många som badar nu när det är varmt. Och flera har drunknat. Vattnet är skönt och farligt. Vatten står i Bibeln inte enbart för liv utan också för kaosmakterna. Syndafloden, Röda havet som hotade att dränka Israels folk. Stormen på Genesarets sjö som gjorde lärjungarna skräckslagna. Är dopvattnet farligt? Ja, det är det. Det är farligt för gammelAdam och gammelEva. Det är farligt för egoismen, för girigheten, för självupptagenheten, för hatet och bitterheten, för lögner och dubbelliv, för allt som är smutsigt och solkigt. Därför uppmanar Paulus oss att dränka den gamla människan med sina lustar och begär och låt den nya födas genom vatten och ande. Dö med Kristus och uppstå med Kristus. Dagligen. Det är detta som är innebörden att leva i sitt dop. Det är det som sker när vi ber om förbarmande och förlåtelse och får höra att vi är älskade och förlåtna. Utanför dörren har vi en dopgrav. Varför heter det grav? Jo, den som döps går ner från ena sidan, döps genom att sänkas ner i vattnet, symboliskt dö med Kristus och går sedan upp på andra sidan, pånyttfödd, uppstånden med Kristus, redan hemma, redan i paradiset, i sitt hjärta men inte i sin kropp.

Vi har talat om det livgivande, livsviktiga vattnet, om det farliga vattnet och nu något till sist om det lekfulla vattnet. Jag önskar att ni hade varit med igår när jag döpte Wildha Annica Gulli Mikaela. Hennes storebror Vilgot fick uppdraget att hälla upp dopvattnet och det porlade så ljuvligt i värmen. Han stod på en pall och när jag döpt hans syster blev han kvar och viskade först något till sin mor. Hon tog då vatten ur dopfunten och baddade Vilgots panna och kinder och hans ögon lyste. Sen fortsatte Vilgot att leka med vattnet, stillsamt svalkade han sina små händer i det sköna vattnet en lång stund. Och jag tittade förundrat på honom och tänkte: Han lever i sitt dop. Han förstår inte men han litar på Gud och njuter av vattnet.

Hur kan vi lyfta fram dopet, leva i dopet, plaska och svalka oss i vattnet? Hur kan vi göra dopet mer synligt i våra liv? Kan vi fira dopdagen med tårta? Alltid låta dopfunten stå framme, med vatten i för alla som törstar och längtar efter Guds kärlek?

Gud, vi ber, vattna du vårt land och vattna våra hjärtan med dopets livgivande, farliga och lekfulla vatten. Amen.