Lovsång
Jag arbetade som sjukhuspräst - det är länge sedan men jag minns det som igår - det var veckan efter tacksägelsedagen. och det var min tur att ha andakten på onkologen, canceravdelningen. Vad säger man till svårt sjuka om tacksamhet? Jag fick en idé som jag först försökte slå bort men den ville inte släppa taget om mig. Så jag bestämde mig för att ställa frågan: Finns det möjligen något du är tacksam för? Det fick bära eller brista. Jag frågade om de ville berätta och alla gjorde det. Alla hade något att säga. Och rummet fylldes a värme och tacksamhet, trots allt.
Vad var det som förlöste tacksamheten och lovsången hos främlingen? Han var spetälsk, en förfärlig sjukdom som gör att huden vitnar och sjunker in, fingrar, tår, näsa och öron trillar av. Sjukdomen är smittsam och därför var de spetälska utstötta ur samhället, om någon närmade sig skulle man ropa Oren, oren. Denna gång ropade de inte oren utan Mästare, förbarma dig! Och Jesus stannade, lyssnade och gjorde en sak till. Han såg dem, deras blickar möttes. Han helade dem. Han förde dem tillbaka till mänsklig gemenskap, han upprättade dem och gav dem livet tillbaka. Han gav av sin tid, sin uppmärksamhet, sin kärlek. Han gav sig själv. Hur läkande är inte det när man som utstött är van vid att alla människor vänder bort blicken att bli sedd, att bli hörd, att bli mött som den man är?
Någon har sagt att skammen är själens spetälska. När vi skäms, bär på hemligheter, drar oss undan leder det till självförakt. Det enda som hjälper en människa i skam är att bli sedd, sedd med kärlekens befriande och upprättande blick.
Mannen blev frisk. Och han blev så glad så han ropade ut sin glädje. Han prisade Gud. Jag skulle inte bli förvånad om han sjöng ut sin glädje.
Idag får vi ta emot Jesus, han ser oss, lyssnar till oss, hjälper oss. Och här är ingen utstött, alla får vara med och ta emot Jesus i enkelt bröd och vin, hans förlåtelse och frid och sedan får vi göra som samariern. Tacka och lovsjunga.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar