Predikan minnesgudstjänst Alla själars dag

Vårt evighetshopp

Gud är inte en Gud för döda utan för levande, ty för honom är alla levande.

Smaka på orden! Vilket påstående. Är det sant, det Jesus säger, då behöver vi inte vara rädda för döden. För Gud är alla levande. Min pappa, min farmor, dina nära och kära som du saknar och sörjer. Då är de hos Gud, i en annan dimension, långt borta men ändå nära... Levande!

Hur är detta möjligt?

I senaste numret av tidskriften Pilgrim fann jag en märklig berättelse som berörde mig starkt, en berättelse om den danske konstnären och musikern Peter Bastian som dog i våras, 73 år gammal.

Han var framgångsrik, högpresterande, begåvad, hade ett kringflackande kärleksliv, gick in för hinduiska varianter av meditation. Han trodde inte på Gud. Han drevs av ett självhat, av att aldrig duga, att alltid kunna prestera lite mer. Han beskriver sig själv med orden: Mager, atletisk, välslipad med iskalla klara ögon.

I en intervju som gjordes bara några dagar innan han dog berättar Peter Bastian att han i samband med ett sjukdomsbesked fick kontakt med en länge bortglömd längtan, en vild längtan efter kärlek. Han började läsa Bibeln och drabbades av orden, han lyssnade på Johannespassionen av Bach och började storgråta. Han beskriver det som att Jesusgestalten drabbade honom så oerhört. Så säger han: Jag beslutade mig till sist för att låta döpa mig i hög ålder. Min dopdag var den 27 juni 2015.

Varför bli döpt, frågar journalisten.

För att jag kände av den där vilda längtan att kasta mig ut på tusen famnars djup...Och det var en annan, mycket egendomlig sak som kan låta anspråksfull: jag upplevde att längtan var ömsesidig. Det var mycket märkligt.... Det är som att man kan gripas av en vild längtan efter en kärlek som ser på en som man är, och som kan rymma en oavsett vad som sker, oavsett vad som kommer fram. Du är alltid redan älskad!

Så långt Peter Bastian.

Du är alltid redan älskad!

När allt kommer omkring är det det enda som betyder något, och jag tror att längtan finns där inom oss alla, bortglömd, vild eller stilla, och den är ömsesidig!

Den är ömsesidig!

Det betyder att när vi bejakar vår längtan upptäcker vi det oerhörda: att Gud längtar efter oss.

Göte Strandsjö har satt ord på denna längtan i psalmen 774:

Som när ett barn kommer hem om kvällen
och möts av en vänlig famn,
så var det för mig att komma till Gud,
jag kände att där hörde jag hemma.
Det fanns en plats i Guds stora rum,
en plats som väntade på mig
och jag kände: här är jag hemma,
jag vill vara ett barn i Guds hem.

Gud är inte en Gud för döda utan för levande, ty för honom är alla levande. Du är alltid redan älskad.

Predikan Alla helgons dag

Helgonen

Psalt 126:5-6

De som sår under tårar skall skörda med jubel.

Gråtande går de och sår sin säd.

Jublande kommer de och bär sina kärvar.

På fredag ska min allra käraste moster Barbro begravas. Hon blev 84 år. Hon blev kvar på gården, ogift. Där levde hon med min mormor och morfar så länge de fanns kvar. Hon älskade korna och kalvarna men mest av allt älskade hon sina katter och dom henne. Hon älskade gården, rabatterna, trädgårdslandet, kastanjen med gungan. Och hon älskade sina syskon, och sina syskonbarn.

På fredag ska jag få vara med och bära henne till hennes sista vila. Hon ska bäddas ner i jorden bredvid sin mor och far och sin bror. Som ett frö som sås under tårar. Det Barbro var och gav och betydde det gror inom oss – hennes mildhet, hennes enkla, stillsamma liv, hennes generositet, hennes förmåga att få oss att alltid känna oss välkomna, alltid sedda, alltid lyssnade på. Barbro är en förebild för mig. Jag hoppas och ber att det hon sådde av kärlek, mildhet och livsmod ska få gro i mig, i oss som fick glädjen att möta henne.

Idag, på Alla helgons dag, tänker vi på helgonen, de människor som på ett alldeles särskilt sätt gjort Guds kärlek synlig på jorden. Vi har två helgon i Sverige, Birgitta och Elisabeth. Men du vet och jag vet vilka människor som för oss har gjort Guds kärlek synlig i världen. Och det uppstår ständigt nya människor som säger ja till kallelsen, till uppdraget att ge sina liv för att Guds vilja ska ske, för att kärleken ska utbredas, för att varje människa ska få leva i frihet och trygghet. Helgonlika människor. Och jag tänker på utställningen We have a dream som öppnade för ett par veckor sedan på Jönköpings läns museum, en utställning bestående av berättelser om kampen för det goda och mot det onda, människor från hela världen, unga, gamla, män, kvinnor som hängivet och under tårar kämpar för allas lika värde, för de mänskliga rättigheterna. Kanske kommer de få skörda under sin livstid, kanske får andra skörda det de sådde.

De som sår under tårar skall skörda med jubel.

Gråtande går de och sår sin säd.

Jublande kommer de och bär sina kärvar.

Min största och viktigaste förebild är Jesus Kristus, som sådde under tårar det vi får skörda. Han dog för vår skull för att vi genom hans död skulle få förlåtelse, liv och nya möjligheter. Hans kärlek öppnade vägen hem till Gud för oss och där ska vi alla få jubla en dag, sjunga, dansa med änglarna och genomlysas av Guds ljus. Och den dagen kommer ingen av oss att sakna något eller någon.

De som sår under tårar skall skörda med jubel.

Gråtande går de och sår sin säd.

Jublande kommer de och bär sina kärvar.

 På fredag kommer jag följa min käraste moster till hennes sista vila. Och jag kan se henne där hon sitter i sin slitna kökssoffa och klappar sina katter och allt är genomlyst av en stilla frid.  

Predikan i Marbäcks gamla kyrka 20 e Tref

Att leva tillsammans

Vi befinner oss i Marbäcks socken. Socken är ett gammalt ord som kommer av att söka sig samman. Marbäcks socken ligger i Aneby församling. Församling - vi samlas för att be och sjunga, för att ta emot förlåtelsen, för att få vägledning från Guds ord. Vi delar bröd och vin och sänds sedan ut att älska varandra som Gud har älskat oss. Vi lever i Aneby kommun – kommun betyder gemenskap. Ingen människa är en ö. Vi är helt beroende av varandra för att leva och överleva. Vi har inte valt varandra utan fått varandra i befintligt skick och var och en bidrar med starkt och svagt, med friskt och sjukt till helheten.

I denna socken, i denna församling, i denna kommun delar vi liv och livsvillkor med allt som lever - träden, blommorna, örterna, de vilda och de tama djuren, insekterna, småkrypen, vattendragen, myllan.

Men moder jord har feber. Hon är sjuk. Girigheten har sitt pris. Det skulle behövas 4,2 jordklot om alla ska ha den levnadsstandard som vi har. Läget är kritiskt. Vi måste vakna upp nu, ställa om nu, avstå från överkonsumtion nu. Vad kan du göra för att moder jord ska bli frisk, för att vi ska kunna överlämna en helare jord till kommande generationer?

Att leva tillsammans är livsviktigt. Att leva tillsammans är underbart. Att leva tillsammans är svårt. Men det är inte omöjligt.

Någon har sagt: Du kan enkelt bedöma en människas karaktär genom att se hur hon behandlar den som inte kan göra någonting för henne.

Hur är det med Guds karaktär? Hur gör Gud? Jo, i dagens psaltartext står det: Gud är de faderlösas fader, änkornas försvarare. Gud ger de ensamma ett hem och de fångna frihet och lycka.

Sådan var också Jesus. Han fylldes gång på gång av medlidande. Han botade de sjuka, befriade de fångna och tog in de utstötta, de dömda i sin gemenskap. Han gjorde barnen till vår förebild. Han avstod från allt för att ge oss allt.

Hur vi behandlar den som inte kan göra något för oss, de små, de sjuka, de hemlösa, de faderlösa, de ensamkommande är ett mått på vår karaktär, på vår förmåga att älska, ett mått på hur vår kommun mår.

Jesus var tillbaka i Nasaret där han vuxit upp. Han var född utanför äktenskapet, hade 8-9 syskon. Josef hade troligen dött när minstingen föddes och därför hade Jesus fått försörja Maria och alla syskon tills någon av bröderna kunde ta över.

Jesus var ungefär 30 år när han flyttade hemifrån och fick göra det han kommit för att göra. Hur många ungdomar har genom åren flyttat från Aneby för att kunna hitta sin väg och följa sin kallelse?

Nu var Jesus hemma för att hälsa på. Men det var inte samme Jesus som den som flyttade. Han hade förändrats. Det fanns en glöd, en glädje, en auktoritet i det han sa och gjorde. Men man kände inte igen honom. Inte ens hans mor och syskon kände igen honom. Det måste ha varit svårt för Jesus, gjort ont.

Är det inte snickarens son? Frågan är avslöjande. De var mer upptagna med att stoppa in honom i ett fack och sätta en etikett på honom än att faktiskt lyssna på vad han sa. Varför gör vi så med varandra?

Vad gör Jesus? I stället för att bråka, kräva sin rätt, till varje pris försöka bli förstådd går han därifrån. Det är som om han tänker: Tids nog kommer de förstå, tids nog kommer vi hitta tillbaka till varandra. Och så blev det.

Att leva tillsammans är livsviktigt, underbart och ibland svårt.

Vad kan vi göra när vi misslyckas? I stället för att gripas av missmod och ge upp och kan vi söka oss samman, be om förlåtelse, lära oss av Gud att älska dem som inte kan ge något tillbaka, för en dag kan det vara vi som ingenting kan ge, som inte är nyttiga eller lönsamma och Den dagen är det vi som behöver någon som ser oss och bjuder in oss i värmen.

Ny psalm skriven till 20-årsjubiléet av Aneby kyrka

Psalmen är en fri översättning av en psalm som är skriven av Fanny Crosby (1820-1915) som var samtida med Lina Sandell (som f.ö. kallats Sveriges Fanny Crosby) 

Frances Jane Crosby van Alstyne som hon egentligen hette levde 1820-1915. Hon var missionär, författare och lärare för blinda. Hon var själv blind, liksom hennes man. Hon skrev mer än 8000 sånger under 200 olika pseudonymer. I den svenska psalmboken finns följande psalmer med: Brist ut min själ i lovsångsljud (nr 12), Låt mig få höra om Jesus (nr 46), Jesus kär gå ej förbi mig (nr 211) Hela vägen går han med mig (nr 252) och Saliga visshet (nr 259).

Originalet To God be the glory skrevs 1875 men blev inte så väl mottagen i Amerika. Det var först när den publicerades i en sångbok i England 1903 som den blev allmänt känd och när Billy Graham använde den under sina korståg från 1954 och framåt blev den mycket populär. Lyssna gärna på den på Youtube. Sök på To God be the glory.

Melodin är komponerad av William Howard Doane (1832-1915). Han var affärsman och kompositör och skrev över 2000 verk. I den svenska psalmboken finns han med som kompositör av melodin till Fanny Crosbys text: Jesus kär, gå ej förbi mig (SvPs 211).

När jag hörde den första gången för en månad sedan på Youtube föll jag genast för psalmen. Den är härlig, lättsjungen, medryckande. Den fastnar direkt och det dröjde inte många minuter förrän jag insåg att jag ville göra ett försök att översätta den. Nu är det något av det svåraste som finns, särskilt om man vill komma nära originalet och har ambitionen att rimma. Efter att ha tagit in den engelska texten och analyserat den valde jag att skriva en text som kan beskrivas som en fri översättning av den engelska men snarast är att betrakta som en helt ny psalm inspirerad av Fanny Crosbys text. 

"Uruppförandet" äger rum den 15/10 kl 11 i Aneby fina kyrka och psalmen tillägnas den gudstjänstfirande församling därstädes.

Jag vill tacka Per Harling psalmförfattare och min stora förebild, tillika mentor och lärare vid Anders Frostenssons psalmskola för kloka synpunkter.

Vi lovsjunger, ärar

Vi lovsjunger, ärar Guds heliga namn.

Gud älskade världen med vidöppen famn,

den famn som i Jesus tog mänsklig gestalt.

I honom på korset försonades allt.

Tacka Gud, tacka Gud som har dukat sitt bord.

Tacka Gud, tacka Gud som har sagt i sitt ord:

Välkommen till festen, just du bjuden är

och dräkten är framlagd, Gud håller dig kär.

Så får vi nu komma precis som vi är.

Gud ser rakt igenom fasaden vi bär.

Här ryms vi med alla som tvivlar och tror,

här delar vi måltid som syster och bror.

Tacka Gud, tacka Gud....

Med glädje och tacksamhet tar vi emot

de gåvor du ger oss, ny kraft och nytt mod.

Välsignade sänds vi att älska som du,

tills du kommer åter och gör allting nytt.

Tacka Gud, tacka Gud ….

Svensk text: Peter Andreasson 171012

Fritt efter: To God be the glory av Fanny Jane Crosby (1820-1915)

Melodi: William Howard Doane (1832-1915)

Predikan 14 e Trefaldighet Kyrkovalssöndag

Enheten i Kristus

Kommer ni ihåg söndagskolesången Jesus älskar alla barnen?

Vi sjunger:
Jesus älskar alla barnen. alla barnen på vår jord.
Röd och gul och vit och svart, gör detsamma har han sagt.
Jesus älskar alla barnen på vår jord. 

Idag ska Arvid Eric Rune döpas. Genom dopet föds han in i kyrkans gemenskap och Guds familj. Han blir vårt allra yngsta syskon. I tisdags var jag hemma i Sköldseryd på dopsamtal. Vi talade om dopet, om psalmerna, om hur det var när storasyster Hilma döptes. Men det var en sak vi inte vidrörde: Frågan om Arvid kommer passar in i den kristna gemenskapen. Om han kommer tro tillräckligt starkt, om han kommer ha samma åsikter som vi andra. Om han kommer klä sig, bete sig, prata som vi, om han kommer läsa Bibeln, be och gå i kyrkan. Det talade vi inte om och det var bra att vi inte gjorde det för Jesus älskar alla barnen. Precis som jag hoppas att ni alltid kommer älska era barn, vilken väg de än väljer i livet.

För kristen tro är inte en åsiktsgemenskap. Enheten bygger inte på att vi tycker lika i alla frågor. Enhet och enighet är olika saker. Det märks inte minst i kyrkovalet. Där kan vi välja mellan ett antal olika grupper och tur är väl det. Samtidigt har det höjts starka röster för att Svenska kyrkan ska ta efter frikyrkorna och bara låta dem som är aktiva i gudstjänst och verksamhet styra kyrkan. Jag tror det är en farlig väg att gå. Det kommer leda till att bara den som passar in får vara med. Redan hos Paulus märks den tendensen. Han skriver till de kristna i Korint och uppmanar dem att vara överens, stå eniga i tankar och åsikter.

Sådan var inte Jesus. Han sa bara: Följ mig. Och de som följde honom var en brokig skara, kreti och pleti. Det viktigaste var inte hur mycket de trodde, de viktigaste var att de följde Jesus, vare sig de tvivlade, eller snodde pengar ur dagskassan eller kivades om vem som var störst eller inte fattade någonting.

Vi sjunger: 
Jesus älskar alla barnen. alla barnen på vår jord.
Röd och gul och vit och svart, gör detsamma har han sagt.
Jesus älskar alla barnen på vår jord. 

Enheten förutsätter mångfald, för det är så Gud har skapat oss, korta och långa, smala och tjocka, sura och glada, blyga och självsäkra, fromma och ofromma.

Biskop Martin vill att vi lämnar de gamla begreppen troende / icke troende och i stället talar om sökare och bedjare. För han menar att de gamla begreppen delar upp, gör åtskillnad, stämplar människor som innanför eller utanför, medan sökare och bedjare är ord som inkluderar, som alla kan känna igen sig i.

Strax ska Arvid döpas. Hans namn vittnar om vem han tillhör, han bär sina föräldrars gener i sin kropp, sina föräldrars kärlek i sitt hjärta vilken väg han än kommer välja i livet. Så är det med oss alla: Vi är skapade av Gud, älskade, oändligt dyrbara. I dopet tecknas korset på pannan, munnen, och hjärtat. Vi blir döpta in i Kristus, in i hans kärlek och han lovar att vara med oss alla dagar till tidens slut. Detta är grunden för enheten. Vem du än är, hur du än har det, vad du än tror så är du ett Guds barn, en lem i Kristi kropp.

Det är grunden. Vågar vi vara där och vila där och leva av den kärleken så kommer vi upptäcka att den gör något med oss. Den liksom kallar på oss. Det är som om Gud viskar i djupet av våra hjärtan: Arvid, Peter, Gunnel, jag behöver dig för att berätta om Guds kärlek, inte bara med ord utan ännu viktigare med ditt liv.

Det finns starka krafter som vill göra skillnad på människor, som vill låta rädslan styra, som vill att bara de som passar in ska få vara med.

Sjung säger Gud, sjung varenda dag: 
Jesus älskar alla barnen. alla barnen på vår jord.
Röd och gul och vit och svart, gör detsamma har han sagt.

Jesus älskar alla barnen på vår jord. 

Rykande färsk psalm

Så sätt oss i rörelse, levande Gud

1.

Förändringar tillhör det liv du oss ger.

Tack Fader för växt och vila.

När oron för framtiden tynger oss ner,

ge mod, ge oss tro att dela.

Så sätt oss i rörelse, levande Gud,

ja sätt oss i rörelse du

//och väck oss till liv i gemenskap med dem

som söker och beder just nu. 2 ggr

2.

I källan som porlar, i brödet som bryts,

i sången du ger oss styrka,

att leva i världen som salt och som ljus.

Kom, Jesus, och bygg din kyrka.

Så sätt oss i rörelse, levande Gud,

ja sätt oss i rörelse du.

//Församla, välsigna och sänd oss sen ut

som bärare av glädjens bud. 2ggr

3.

Förändringens vågor slår in mot ditt hus.

Guds Ande, vad ska vi göra?

Vi kan hissa segel, vi kan lägga ut

och låta din vind oss föra.

Så sätt oss i rörelse, levande Gud,

ja sätt oss i rörelse du

// och fyll våra hjärtan med lovsångens ljud.

Från missmod till hopp för oss nu. 2ggr

Predikan Kristi förklaringsdag

Jesus förhärligad

Kommer ni ihåg sången Fäst dina ögon på Jesus?

Vi sjunger:

Fäst dina ögon på Jesus

Se in i verkligheten själv

Alla ting runt omkring

Smälter bort som snö

I ljuset av hans ära och makt

Fäst dina ögon på Jesus

Se in i verkligheten själv

Se upp till hans kors

och du ser hans triumf

I den död som blev livet för dig

Min predikan bygger på fyra ord på H: Höjden, Hvilan, Härligheten, och Hemligheten.

När Jesus vill förklara för sina lärjungar vem han är tar han med tre av dem upp på en höjd, ett berg. Man kan säga att de åker på retreat. Retreat är besläktat med reträtt och betyder att dra sig undan. I Rättvik finns en retreatgård som heter Berget. En plats som är avskild för bön, meditation, läsning, samtal, fördjupning, en plats där många mött Jesus och fått Jesus förklarad för sig. Vi kan möta Jesus i naturen, i kyrkan, i en medmänniska men det finns något viktigt med att då och då dra sig tillbaka, stänga av, skala av för att helhjärtat kunna be, lyssna och växa i vår relation till Jesus.

Höjden eller berget är i Bibeln en viktig plats för Gudsmöten. Det är som om utsikt föder insikt, vi får perspektiv på tillvaron, vi blir påminda om vår litenhet och Guds storhet. Där på förklaringsberget är det som om tid och rum inte finns och därför är det inte konstigt att Mose och Elia dyker upp. Mose hade mött Gud ansikte mot ansikte på Sinai. Elia hade på samma berg mött Gud i ljudet av en stilla sus – eller som det står i grundtexten – ljudet av en kompakt tystnad. När Jesus behöver vila, drar han sig ofta undan till ett berg. Behövde Jesus det, kanske vi kan behöva det.

Vi sjunger: Fäst dina ögon

Hvilan: Lärjungarna somnar. Om det är för att klättringen tagit på krafterna eller för att luften är tunn eller för att de helt enkelt var slutkörda framgår inte. Men det noteras att de sov djupt och det är det många som gör när de är på retreat. Det är som om tröttheten hinner ifatt. Och jag tänker att Jesus unnar oss det. Han vet att vi vandrar i en jämmerdal. Det skulle inte förvåna mig om att bredde en ullpläd över sina vänner innan han började be. Och sömnen är också en plats för Gudsmöten. Det finns människor som mött Jesus i drömmen eller i tillståndet mellan sömn och vakenhet och det har varit starka, livsförvandlande, dyrbara upplevelser. Glöm inte att Hvila.

Vi sjunger: Fäst dina ögon

Härligheten: Varför vill Petrus stanna på förklaringsberget? Jo, han har fått se Guds härlighet, i Jesu ansikte, i Mose och Elia. Det lyser om dem, ett ljus som är himmelskt, obeskrivligt. Ett ljus som liksom kommer inifrån. Ett ljus som återspeglar Guds väsen. Det var så vackert, så outsägligt så blicken var liksom fastnaglad vid härligheten.

Och så är det. Allt som är himmelskt härligt påminner oss om paradiset, om den härlighet vi alla hade från början. I Rom 3:23 står det: Alla har syndat och gått miste om härligheten från Gud. I Joh 1 står det: Och Ordet blev människa och bodde bland oss och vi såg hans härlighet, en härlighet som den ende sonen får av sin fader. Vidare i Joh 17:22. Den härlighet som du har gett mig har jag gett dem. Jesus kom, inte bara för att visa oss Guds härlighet utan för att ge oss den i fullt mått. Det är det Mose, Elia och Jesus talar om. Hur Jesus genom sin död och uppståndelse återger oss syndare den härlighet som vi förlorat. Det är som om Jesus vill säga till Petrus: Petrus, du behöver inte nöja dig med att titta på. Allt det härliga du nu ser kommer bli ditt, Härligheten kommer räckas som gåva till alla människor.

Vi sjunger: Fäst dina ögon

Hemligheten: Lärjungarna teg, de berättade ingenting för någon. De största andliga upplevelserna är svåra att tala om. Det är som om de skulle gå sönder om vi försöker klä dem i ord. Eller så är vi rädda för att ingen ska tro, för att bli utskrattade. Men det kan också vara så att vi behöver tid för att smälta det vi varit med om. Ta in, försöka förstå. Lärjungarna hade varit på retreat, hvilat och fått se Guds härlighet. De hade hört en röst förklara vem Jesus är. Frågan är: innebar detta att de knäckt koden och till fullo förstått allt om Jesus? Nej, det dröjde inte länge förrän Jesus igen förebrår dem deras klena tro. Det tar ett helt liv, ja en hel evighet att utforska Guds väsen. Men Förklaringsdagen är ett stort steg på vägen.

Vi sjunger: Fäst dina ögon på Jesus

Predikan 6:e sönd e Trefaldighet

Efterföljelse

Förra söndagen var det apostladagen. Den liturgiska färgen var röd, blodets färg. Vi talade om de fyra K-na. Kommer ni ihåg vilka de var? Kolossal nöd. Kreti och pleti. Kostnaden. Kungsorden.

Denna söndag hänger nära samman med förra. Altaret pryds av röda rosor, kärlekens och blodets färg. Temat är efterföljelse. Om vi förra söndagen befann oss i början av Jesu verksamhet närmar vi oss nu slutet. Tiden är inne, Jesus styr sina steg mot Jerusalem där han ska utelämnas, dödas för att sedan uppstå. Det är som om bilden skärps, färgerna klarnar. Nu finns inte tid för onödigt prat och inte för snällhet. Nu är det blodigt allvar. När Jesus vill stanna över natt i en samarisk by blir han portad. Här finns inga massor som trängs för att få röra vid honom och få hjälp. Han blir alltmer ensam. Kostnaden är i fokus.

Också nu kallar Jesus människor att följa honom. Och han är mycket tydlig. Det kostar, efterföljelsen har ett pris. Men är inte Jesus onödigt uppriktig? Är han inte alldeles för kärv? Rävarna har lyor och fåglarna sina har bon men Jesus har ingenstans att vila sitt huvud. Låt de döda begrava sina döda. Den som ser sig om när han har satt sin hand till plogen passar inte för Guds rike. Vad skulle hända om vi upplyste människor som ville bli medlemmar i kyrkan att det kan kosta dem deras bekvämlighet, deras familjerelationer, deras liv att vara kristen? Vän av ordning invänder nu att det kostar ju inget. Att vara kristen och svensk är ju inte alls farligt. Det kostar ju ingenting, bortsett från lite kollektpengar. Just nu är det så. Men det har inte alltid varit så och vi ser nu tecken på att läget förvärras, också i vårt land. Och för de flyktingar som konverterat till kristen tro handlar det om liv och död. Man riskerar att frysas ut av sina landsmän här. Och skulle man utvisas kan det kosta livet.

Men det är ju inte bara kristna som riskerar förföljelse för sin övertygelse. Idag är det fritt fram att anonymt häckla och hata vem man vill. I veckan fick vi ju läsa om politiker som får hotmail för sina politiska övertygelse. Och flera sa att de väljer att inte driva frågor som rör flyktingar och andra känsliga frågor, helt enkelt för att slippa obehaget.

I min hand har jag en fantastisk bok. I have a dream. 112 personer från hela världen berättar om sin kamp för mänskliga rättigheter, för jämlikhet, frihet, allas lika värde. Människor som vägrar tiga, vägrar sluta kämpa, vägrar vika ner sig i kampen för en bättre värld.

Och min fråga är: Måste man vara kristen för att följa Jesus?

I Matt 7:21 står det: Inte alla som säger Herre, Herre, till mig skall komma in i himmelriket utan bara de som gör min himmelske faders vilja. Och i Luk 6:44 säger Jesus: Varje träd känns igen på sin frukt.

Varje människa är skapad till Guds avbild. Det ligger i vårt väsens djup en kallelse att söka ljuset, att brinna, att vara salt, att älska där människor hatar, att dela med oss, att sjunga ut det som är sant, att mäkla fred. Det Jesus gör när han kallar oss att följa honom är att påminna oss om vår djupaste bestämmelse. Vi ska inte göra det goda för att bli älskade. Vi är älskade och därför kan vi inte låta bli att göra gott. Vi ska inte älska vår nästa för att komma till himlen, vi ska älska vår nästa för att vi är människor. Om vi sen kommer till himlen eller inte är egentligen sekundärt.

Därför måste man inte vara kristen för att följa Jesus. Det finns otaliga exempel på människor av annan tro som följer Jesus. Det finns otaliga exempel på kristna som inte följer Jesus, som blivit likgiltiga, som liksom kapat Jesus, anser sig förmer, finare, som tror sig äga Jesus men som varje söndag går förbi den slagne vid vägkanten för att hinna till kyrkan och sjunga lovsånger.

Nej, man måste inte vara kristen för att följa Jesus men det underlättar. Jag förstår inte hur de som kämpar för en bättre värld och inte är kristna orkar. Jag hade inte orkat utan bönen, ordet, gemenskapen, sången, nattvarden. Tydligen hjälper Guds ande människor på andra sätt också än genom nådemedlen.

Följ mig, säger Jesus. Vad svarar du?

Predikan Apostladagen

Sänd mig

Dagens predikan kommer handla om

Kolossal nöd

Kreti och pleti

Kostnaden

Kungsorden

…...fyra ord på k för minnets skull.

Mellan varje punkt ska vi sjunga psalm 584: Herre, sänd mig. Vi slår upp den nu och sjunger den en gång.

Den Kolossala nöden

Nöden var stor då. Nöden är kolossal idag. I nöden är oftast ryktet i svang, ryktet om vilka hjälpare som är dåliga och vilka som är bra. ”Det kom människor i massor till honom när de hörde talas om allt han gjorde.”

Sverige har länge haft rykte om sig att vara ett kristet land, ett land med respekt för varje människa, ett land med rättvisa, frihet och medmänsklighet, ett land som inte bygger murar, ett land fyllt av människor som öppnar sina hjärtan för nödlidande och erbjuder dem skydd. Ett land genomsyrat av Kristi sinnelag. Så är det inte längre. I veckan tog en polischef i Skåne, Lena Matthijs, bladet från munnen och skrev: Jag känner stor skam över att vårt land för att vi utvisar unga människor till länder som inte anses tillräckligt farliga att leva i.

Nöden är kolossal. Den är inte mindre för att vi blundar. Godhet har blivit ett skällsord. Nu är det politiskt korrekt att ha hårda nypor och stängda gränser. Inte ens Kristdemokraterna protesterar.

Gud är barmhärtig och Gud behöver barmhärtiga medarbetare att sända när nöden är stor.

Vi sjunger: Herre sänd mig

Kreti och pleti

Jesus kallade tolv personer att bli apostlar. En apostel är en person som fått fullmakt att företräda den som gett fullmakten. Tolv personer nämns vid namn. De får fullmakt att företräda Jesus, tala i hans namn och i hands namn driva ut demoner.

Vilken spretig skara. Jakob och Johannes kallas åskans söner, de hade ett sjusärdeles hett temperament. Petrus var mångordig och tuff men när det brände till var han en feg stackare som förnekade sin Herre. Andreas var lågmäld och lyhörd, Tomas är känd som den som tvivlade, Judas – stal ur handkassan och förrådde Jesus, Matteus var skrivare, Natanael filosof, Simon var upprorsmakare från politiska vänstern. Och så fanns det några som inte gjorde något väsen av sig, de anonyma.

Kreti och pleti. När jag var kyrkoherde i Lappland och vi på försök skulle fira ekumenisk nattvard sa pingstpastorn att det var svårt för dem att delta. Berätta varför, sa jag! Ni låter kreti och pleti ta nattvarden, svarade han. Ja, svarade jag, vad jag förstår är nattvarden och nåden endast till för syndare.

Och samtidigt kan jag förstå reaktionen, önskan att det heliga ska vara för de heliga. Men det finns ingen ren församling, inga heliga, värdiga. Inte i oss själva. Vi är samtidigt syndare och rättfärdiga – simul iustus et peccator.

Visst kan man förstå den hemmavarande sonens irritation när lillebror, som förslösat sitt arv i ett liv i utsvävningar kommer hem – och så ställer pappa till med fest! Det är anstötligt! Och det är oerhört vackert. Och det är nåd!

Det är ju inte på våra meriter det hänger när vi blir kallade. Det är nåd och åter nåd. Det enda Jesus frågade efter när han rekryterade sina apostlar var ett ja, ett villigt hjärta. Till eftertanke. Kyrkan är ingen åsiktsgemenskap. Kyrkan är en gemenskap av syndare som lever av Guds nåd och som genom dopet har fått ett gemensamt uppdrag!

Vi sjunger: Herre sänd mig

Kostnaden

Att följa Jesus kostar. Att bry sig, älska sina medmänniskor, engagera sig för de utsatta, att sjunga ut om orättvisor och vidriga beslut kostar.

Det kan förklara varför Jesus valde tolv män som apostlar. Torsten Åhman skriver i Dagen i fredags: Att vara apostel var förenat med livsfara. Tio av de tolv fick lida martyrdöden. Martyriet var förenat med ära. Hade Jesus valt kvinnor till apostlar hade de med största sannolikhet utnyttjats och vanärats. Kan det vara så att Jesus utsåg tolv män för att skydda kvinnorna? Kanske? Jag vet inte. Men jag vet att Gud idag kallar alla, kvinnor och män att följa honom, att lida med dem som lider, skratta med dem som är glada och gråta med dem som gråter.

Det kostar att följa Jesus. Därför måste vi tänka oss för innan vi sjunger Herre sänd mig.

Kungsorden

Vad ska vi predika när vi sänds ut? En amerikansk tdskrift bad sina läsare skicka in den mening de tyckte var den mest tröstande, den de helst ville och behövde höra. Det kom in tusentals svar. De tre som hamnade högst upp på listan var: JAG ÄLSKAR DIG. JAG FÖRLÅTER DIG. MATEN ÄR KLAR.

Vet ni, jag tror att det var just dom orden Jesus viskade till människorna som kom till honom. Det är vårt uppdrag att säga just dom orden som en hälsning från Gud: Gud älskar dig. Gud förlåter dig. Maten är klar. Och vi ska inte bara säga orden, vi ska leva orden.

För nöden är stor och Gud behöver varenda människa i kampen mot det onda och för det goda!

Vi sjunger: Herre sänd mig

Predikan 3 e söndagen efter Trefaldighet

Förlorad och återfunnen

Sök och du skall finna. På bästa sändningstid, i fredags mellan 20 och 21 sändes ett program i TV. Journalisten Eric Schult och idéhistorikern Per Johansson samtalade. De satt mitt emot varandra. De talade sakta, eftertänksamt, trevande om bråddjupa ting. De talade om de två världar som vi ständigt rör oss i och rör oss emellan. Den yttre världen och den inre. Den mätbara, yttre världen – bänkar och bord, maskiner och människor, planeter och potatis. Och den inre världen, den dolda, fantasins, drömmarnas, mystikens, de stora berättelsernas värld, den värld där tron och bönen och miraklerna och intuitionen hör hemma. Den yttre beskrivs som Verkligheten. Den inre som något luddigt, personligt, subjektivt och suspekt.

Så säger Eric: Jag kan inte komma ifrån känslan att det är något i samhället, i vår värld, i mänskligheten som är fel.

Vad händer om människan – berusad av sin makt, sin förmåga att skapa, att producera och konsumera glömmer källan, glömmer sitt ursprung, glömmer att vi är skapade till Guds avbild? Vad händer om vi dyrkar gåvorna och glömmer givaren? Vad händer om vi förlorar förmågan att förundras och tacka? Om vi kräver och tar för givet och roffar åt oss – och reduceras till producenter och konsumenter?

Vad händer om vi begär att få ut vårt arv och far långt bort och där lever ett liv i utsvävningar och bär oss åt som svin mot varandra, mot barnen, mot kvinnorna, mot flyktingarna, mot naturen?

Dagens text har alltid tolkats på ett personligt sätt. Du och jag faller för frestelser, syndar och kommer bort från Gud. Men när det är som värst kommer vi till insikt och vänder om, vänder hem och möts av Guds öppna famn och stora kärlek.

När jag lyssnade till samtalet mellan Eric och Per slog det mig att det är vår civilisation texten handlar om, en girig mänsklighet som tar ut allt, inte bara sin del utan också kommande generationers andel av jordens resurser och trots att klimatförändringar talar sitt tydliga språk, trots att vi någonstans djupt inom oss inser att något är väldigt fel så fortsätter vi.

Vi måste besinna oss! I grundtexten står det att sonen kom hem till sig själv. Plötsligt mindes han sin far, sitt hem, kärleken, överflödet, nåden.

Och därigenom fick han insikt om sin synd. ”Jag har syndat.” Där vänder det. När han benämner sitt beteende vid dess rätta namn. Och så börjar han gå hemåt.

Världens ledare måste besinna sig. Vi måste vända om, vända hemåt till Gud. För Gud gråter, Gud grips av medlidande med sin skapelse, Gud väntar och längtar efter oss, som en ömsint mor som vill bära oss i famnen, gunga oss på knäet, trösta oss och ge oss nytt liv. Gud väntar och längtar som en far som älskar sitt barn och känner igen det trots att det magrat och förvandlats till en trashank och springer sitt barn till mötes och omfamnar och kysser det.

Tillståndet i vår vackra värld är allvarligt. Mycket allvarligt. Men det finns hopp för den förlorade sonen, för vår förlorade, sekulariserade mänsklighet. Även när sonen var förlorad, utsvulten, smutsig, tom och trött var han sin faders älskade son. Likheten fanns där, dragen, avbilden och på djupet en insikt om vems son han var.

Därför är jag hoppfull. En dag kommer människor vända tillbaka till Gud, förundras, tacka, tillbe och då kommer våra kyrkor fyllas på nytt av bön och tillbedjan, glädje och fest.