Jesus förhärligad
Lärjungarna teg. De berättade ingenting för någon. De hade varit med om något outsägligt. Det fanns inga ord. De hade sett ljuset, det sanna ljuset som ger alla människor ljus, som Johannes säger. Johannes fortsätter: Ordet blev människa och bodde bland oss och vi såg hans härlighet, en härlighet som den ende sonen får av sin fader, och han var fylld av nåd och sanning.
De hade sett ljuset och det fanns inga ord. Och det hände inte bara dem. Jag har under mitt liv som präst fått höra berättelser av människor som sett ljuset, mött Jesus livs levande. Det är som om det ibland uppstår en glipa, som om en flik av förlåten förs åt sidan, som om den rispapperstunna hinna som skiljer jorden från himlen brister och vi får se Guds härlighet. Det kan ske var som helst, när som helst men det går inte att beställa eller beordra fram, det bara händer och det är en nåd att få vara med om det. Varför längtar vi efter det sanna ljuset, varför dras vi till Guds härlighet? Därför att vi är ljusets barn. Vi är skapade att bo i härligheten. Men genom syndafallet gick härligheten förlorad. Allt gick sönder. Vi fördrevs från paradiset.
Paulus säger: Alla har syndat och gått miste om härligheten från Gud. Sedan dess söker vi ljuset, vi dras till ljuset, vi sjunger om det, längtar efter det och vänder våra ansikten mot det. Som människor gör när den första vårsolens varma strålar värmer vinterbleka kinder. Vi söker inte bara ljuset, vi söker ansiktet, blicken. Som spädbarnet söker sin mors blick för att se och bli sedd, och i den blicken bli till. Vi söker ansiktet som vänds till oss och som lyser emot oss i välsignelsens ord. Och det som gick sönder i syndafallet är helat på korset. Jesus har försonat oss med Gud och öppnat porten till himlens härlighet. Det är det som Jesus talar med Mose och Elia om.
Nu finns det inte bara en glipa i förhänget. Förhänget har brustit uppifrån och ända ned. Nu finns det ingenting, absolut ingenting som kan skilja oss från Guds kärlek i Kristus Jesus.
Hade vi suttit i Bredestad eller Marbäcks kyrka idag hade vi varit vända mot öster, soluppgångens väderstreck. Varför är kyrkorna byggda så? Jo, vi väntar på Jesus, på hans ankomst. I Luk 1 sjunger den gamle Sakarias: Han skall komma ner till oss från höjden, en soluppgång för dem som är i mörkret och i dödens skugga och styra våra fötter in på fredens väg.
Vänd er om, titta mot öster, där är solen.
Jesus gick upp på berget för att be. Han behövde dra sig undan. Vi behöver dra oss undan. Retreat betyder just: dra sig tillbaka och en av Sveriges äldsta retreatgårdar heter: Berget!
Dit har många gått, ensamma eller med några vänner för att be, för att lyssna, för att söka det sanna ljuset. Och för att sova djupt. Det kan också vi behöva ibland.
Det finns de som menar att Jesus är på Sinai eller Horeb, ett berg som är 2285 meter högt, samma berg som Mose och Elia besteg. Vid bergets fot mötte Mose Gud i den brinnande busken och senare gick han gick dit för att ta emot de tio budorden och där han kom så nära Gud så att hans ansikte strålade när han kom ner. Har ni sett det någon gång – människor som strålar av himmelskt ljus? Elia gick dit för att han var i djup kris, han ville gömma sig, försvinna. Men där mötte han Gud, inte i stormen, inte i elden, inte i jordskalvet, men i ljudet av ett stilla sus, eller som det står: i ljudet av en sammanpressad tystnad.
Jesus stannade inte på berget, inte heller Mose eller Elia. Det är frestande att bygga fast sig i det som är härligt. Så länge vi lever här är vår uppgift att gå ner i jämmerdalen med Jesus. Berätta för dem som bor i mörkret att Jesus är världens ljus och att den som följer honom inte ska vandra i mörkret utan ha livets ljus.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar