Psalmer: 278, 783, 715, 298
Efterföljelse
Tiden är inne för upptagandet till himlen. Då tänker vi direkt: himmelsfärden. Men ordet upptagande rymmer mer: lidandet, döden på korset, gravläggningen, uppståndelsen och sedan himmelsfärden. Jesus tar ingen genväg till himlen och saligheten. Han ger allt, av kärlek.
På vägen dit blir han avvisad. Du får inte komma hit. Persona non grata. Han har ingenstans att vila sitt huvud. Han är omgiven av vänner som är hetlevrade, omogna, fega och självupptagna.
Att följa Jesus kostar allt. Och samtidigt vet ett barn allt om det. För när lärjungarna bråkar om vem som är störst, dvs vem av dem som kommit längst i eferföljelsen, ställer Jesus ett barn i deras mitt och säger: Om ni inte omvänder er och blir som barn kan ni inte komma in i Guds rike.
Så vad finns att säga om efterföljelsen?
Jesus sa: följ mig. Han kallade människor att bryta upp och gå i hans fotspår. Kallades alla han mötte? Vi känner namnen på tolv, och vi vet att det fanns minst sjuttiotvå och sedan vet vi att et antal kvinnor följde honom frivilligt. Jesus mötte tusentals människor, han botade ett oräkneligt antal, han predikade för stora skaror. Och de flesta skickade han hem! Det är få som är fått den särskilda kallelsen att lämna allt för att följa Jesus. Mina föräldrar åkte ut som missionärer 1951. De bars av en kallelse, de var ute i 19 år. Många såg upp till dem, beundrade dem, önskade att de haft samma starka tro och övertygelse. Men det var inte alltid lätt. Priset var oerhört högt, det fanns en frånsida som få känner till.
Som vi märker i texten passar det inte alla. De allra flesta av oss är kallade att leva vanliga liv som vanliga människor med motgångar och medgångar, sol och regn, elände och fest. Det är här, där vi står och går som vi ska följa Jesus. Med de gåvor vi fått men också med de begränsningar vi har. Visa medkänsla, hjälpa en granne, trösta någon som är ledsen, bjuda någon som är ensam på fika. Se, be och ge. Så gott vi kan. Vi ska vara oss själva, som barnen, göra det vi kan, helhjärtat, men när vi blir trötta eller arga får vi helhjärtat säga nej.
Här i min hand har jag boken Efterföljelse av Dietrich Bonhoeffer. Han talar om efterföljelsens "dennasidighet". Det är här och nu som vi ska leva ut den kärlek vi får av Gud. I praktisk handling. Kyrkan mitt byn. Bonhoeffer är kritisk mot kyrkans andlighet. Han ser en risk i att vi som kristna sluter oss samman, stänger dörren, blir en grupp för inbördes beundran och bara ägnar oss åt den sorts andlighet som inte är ett ljus i mörkret, ett salt i världen. Som blir instängt och unket. Avskuret som en sekt, som Knutby. Sekatör vet vi vad det är.
Vi ska leva i världen men inte av den.
Svenska kyrkan står nu i ett vägskäl. Med minskande medlemsantal och minskande intäkter kan vi gripas av missmod, skära ner, stänga, tystna, backa in i kyrkorummet och bli en kyrka för de redan frälsta.
Eller så kan vi tänka att det är inte vår kyrka, det är Kristi kyrka och den är inte beroende av byggnader, anställda och kostsamma kulturarv. Kristi kyrka behöver bara en sak: Alldeles vanliga människor som lever alldeles vanliga liv och som där de står och går är bärare av Guds kärlek, älskar Gud, sig själva och sin nästa. Människor som vågar tvivla, söka, pröva sig fram. Människor som inte är tvärsäkra utan öppna, människor som värnar om de utsatta, de minsta, som går två mil med den som bett dom följa med en mil.
Dessa människor finns redan, överallt. Människor som visar på Kristus i sina liv, en del medvetet, de flesta utan att veta om det. För jag är övertygad om att man kan vara en kristen utan att känna Jesus! Och man kan känna Jesus och bete sig som ett svin.
Behövs kyrkan? Ja, jag behöver den för jag behöver er. Jag behöver bekännelsen, förlåtelsen, sången och musiken, ordet, måltiden och välsignelsen för att orka leva som jag innerst inne vill, som Gud vet att jag vill leva.
Att följa Jesus är inte lätt. Men ett barn vet hur man gör.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar