Predikan Pingstdagen

Vad vackert allting är. Det är vår, det är pingst, det hänryckningens tid.

”Någon andades i mitt rum, en blick såg mig, den var lugn, klok, varm och lika verklig som mitt skrivbord, men den var utanför språket och jag såg ingen. Det var förödmjukande. Och omstörtande: det smakade verklig kärlek.” (Ur Natt och dag av Y Eggehorn)

Orden är Ylva Eggehorns, en beskrivning av hennes första Gudsupplevelse när hon var 15 år.

Idag är det kyrkans födelsedag. Pingst. Jesus kom inte för att grunda en religion, han kom för att tända en eld, släcka vår djupaste törst, skapa en gemenskap av människor som blivit drabbade av Gud. Han sa inget om att bygga vackra katedraler, organisera fram församlingar, pastorat och stift, anordna kyrkoval och tillsätta kyrkoråd. Han talade om törsten och om källan, om strömmar av levande vatten.

Kyrkan har funnits i tvåtusen år, i dessa bygder i 1000 år och ibland har jag funderat över vad som är grejen, vad är det som gör att kyrkan finns kvar. Vad är det som gör att vi år 2020 samlas till gudstjänst i Aneby? Det kan inte handla om duktiga präster, imponerande byggnader, vackra psalmer eller stämningsfulla traditioner. Det måste finnas något mer. Vad är det?

Jag tror svaret är BLICKEN, den lugna, kloka, varma och verkliga BLICKEN. Och SMAKEN, smaken av VERKLIG KÄRLEK. Erfarenheten av en NÄRVARO, en upplevelse av att ekot upphört, att orden nått fram när vi i vår förtvivlan ropat på hjälp.

Vad fult allting är.

Strax före pingst, för sju år sedan, var jag på teater i Stockholm och såg musikalen Hjälp sökes. Den handlar om två bröder på Uppsalaslätten som brukar sin föräldragård tillsammans. Allt är grått och slitet och luften går knappt att andas på grund av det intensiva hatet mellan bröderna. Vad fult allting är. Det är öppningsrepliken, de första ord som uttalas i musikalen.

Bitterheten ligger som en giftig dimma över scenen. Till sist föreslår den ene brodern att de ska ta livet av sig. Men, säger den andre, då måste vi ju avliva alla djuren också och det orkar vi inte. Vad ska de ta sig till? Som ett sista halmstrå beslutar de sig för att sätta in en annons i tidningen med rubriken: Hjälp sökes.

De får svar. En dag kliver en kvinna av bussen tillsammans med sin vuxna dotter och en get. Kvinnan är stum, men arbetsam. Hon får djuren att dansa och göra konster. Dottern plockar blommor och sätter i en vas och sjunger så att hatet och bitterheten rinner ur bröderna och en dag hör de plötsligt näktergalen sjunga. Någon andades i mitt rum, en blick såg mig….

Steg för steg kommer färgerna tillbaka, ljuset, glädjen, sången och tilliten, men också tvekan. Vågar jag älska dig, sjunger Engelbrekt.  Bröderna börjar ta tag i saker, får lust att samarbeta och ställa till fest där djur och människor samspelar på ett fantastiskt sätt. Där någonstans började jag gråta. Jag blev så berörd, så tagen. Det jag såg var Gud förklädd till en stum kvinna, en sjungande dotter och en get, en Hjälpare som hört brödernas böner och sett deras förtvivlan och nu griper in.

När bröderna vaknar upp efter festen är hjälpen borta, men kvar i deras hjärtan fanns smaken, smaken av verklig kärlek, en kärlek som hade förvandlat dem.

Längtar du, som jag, efter att få släcka törsten, få smaka verklig kärlek, få uppleva Närvaron, Blicken? Det är inget vi kan ta oss, eller kommendera fram. Det är som vinden, den kommer när den kommer och vad gör vi då? Hissar vi segel och låter vinden föra oss ut på öppet vatten eller bygger vi vindskydd där vi kurar ihop oss. Ylva Eggehorn beskriver mötet med orden förödmjukande och omstörtande, en erfarenhet utanför språket….

I fredags var jag på hembesök hos en hårt drabbad människa. Under samtalet lyfte jag blicken. På väggen hängde det en almanacka och på den stod det med stora bokstäver: Våga be om hjälp. Våga be om hjälp. Där har vi nyckeln, hemligheten, svaret på varför kyrkan finns kvar och människor än idag samlas till gudstjänst. Våga be om hjälp, Ropa! Viska! Vänta inte så länge som bröderna gjorde. Den Heliga Anden, som kallas hjälparen, finns här, nära och vill inget hellre än att hjälpa.

”Någon andades i mitt rum, en blick såg mig, den var lugn, klok, varm och lika verklig som mitt skrivbord, men den var utanför språket och jag såg ingen. Det var förödmjukande. Och omstörtande: det smakade verklig kärlek.”

Vad vackert allting är. Det är vår, det är pingst, det hänryckningens tid.