Predikan 11e söndagen efter trefaldighet

 

Tro och liv

 

Vi är inne i trefaldighetstiden, den tid på kyrkoåret som varar från början av juni till mitten av november. Den liturgiska färgen är grön, växandets färg.

Fokus är på oss, på hur vi ska växa till vår inre människa. Vad ska vi göra för att bli mer sanna, mer kärleksfulla, mer ödmjuka, mer trovärdiga, ja vad ska vi göra för att bli mer kristuslika?

Denna söndag handlar om tro och liv, om ord och handling, om vår trovärdighet.

Lever vi som vi lär, speglas vår tro i våra liv? Ja, det tror jag. I mångt och mycket lever vi ut vår tro, vår människosyn, våra värderingar i handling. Men vi får aldrig slå oss för bröstet och tro att vi är bättre än andra. Att vi är förmer. För i samma ögonblick som vi gör det blir vi hycklare. Vet ni vad hyckleriet gör? Det skymmer Kristus för våra  medmänniskor. Hur är det det står i psalm 89: Ty om ditt ord med mitt liv jag döljer, jag döljer livet som du oss ger. Och i psalm 399 står det: Vi ber för dem vi saknar då vi församlas här…… för dem som vi har sårat med vad vi gjort och sagt, för dem som vi har hindrat att se din kärleks makt.

Lever vi som vi lär, speglas vår tro i våra liv? Nej. Det finns ett gap, en oförmåga hos oss att leva helt och sant. Paulus säger: Vil­jan finns hos mig, men in­te förmågan att göra det som är gott. Det go­da som jag vill, det gör jag in­te, men det on­da som jag in­te vill, det gör jag. Jag ar­ma människa, vem skall be­fria mig från den­na dödens kropp? Men jag tac­kar Gud, ge­nom Je­sus Kristus, vår her­re! 

När jag var ung och trosviss, var jag övertygad om att jag var en bättre människa än de som inte var kristna. Det fanns ett vi och ett dom. Ända tills Gud visade mig min skugga, min oförmåga att leva som jag lär, min djupa brustenhet. Och det gjorde ont, mycket ont. Och det gjorde gott, för idag är fullständigt beroende av Guds nåd och barmhärtighet.

 

Det finns bara en som är fylld av nåd och sanning: Jesus Kristus.

 

Det första som sker när vi blir genomskådade och avslöjade är att vi skäms, vi vill bara försvinna. Vi tror på något sätt att det vi gjort, synden, gör oss värdelösa i Guds och människors ögon. Möjligen i människors, men inte I Guds. Jesus kom inte hit för att sätta dit oss, han kom för att älska oss tillbaka till Gud, han kom för att förlåta och upprätta syndare. Petrus lovade dyrt och heligt att aldrig svika Jesus. Sedan förnekar han, tre gånger, tuppen gal, Jesus vänder sig om och ser på Petrus och Petrus går ut och gråter bittert.

Några dagar senare möts de igen. Men Jesus förebrår inte sin vän. Han frågar bara: Älskar du mig?

Det finns bara ett botemedel mot skam: Välsignelsen. Ansiktet som vänds, inte bort i förakt, utan till mig och som lyser av kärlek. Och vågar vi se in i det ansiktet så kan skammen förvandlas till skuld och skulden kan förlåtas och kastas i glömskans hav.

Den som gjort den resan har svårt för att slå sig för bröstet….

När vi kom hit idag kom vi som syndare. När vi går härifrån går vi som förlåtna syndare med trasigt och helt, sjukt och friskt, genomskådade och genomälskade, inte för att mästra andra och vara förmer utan för att älska och tjäna. I ödmjukhet.

 

Gud, hjälp oss att göra det goda vi vill så att vår tro och din nåd speglas i våra liv.