Predikan 1:a söndagen i advent i Gudstjänst med små och stora

Ett nådens år

 

Har ni någon åsna hemma?

Inte jag heller. Men jag önskar att jag hade det. När jag var barn så bodde jag femhundra mil härifrån, i Etiopien. Där fanns det åsnor, nästan en varje familj. Den var lika viktig för dom som bilen är för oss. 

Vad äter en åsna? Gräs! Snacka om miljövänligt fortskaffnings-medel. 

Jesus hade ingen åsna, så han var tvungen att låna en. Han skulle rida in i huvudstaden Stockholm, på E4:an. Nej, jag skojar lite, men han skulle rida in i Jerusalem. Människorna älskade Jesus, för han hade hjälpt jättemånga. De tänkte att han var som deras kung. Men en kung sitter ju på en häst, eller hur? Inte Jesus. För han vill inte sitta på höga hästar och se ned på människor. Han ville sitta lågt, på en åsna, för då mötte han människor i ögonhöjd. 

Nu ska vi tänka oss att vi är den där åsnan som ska bära Jesus i ögonhöjd till alla som längtar efter honom. 

Det första vi får veta är att åsnan var bunden. Den var inte fri. Hur är det med oss? Är vi fria eller är vi bundna? Sitter vi fast i gamla bråk eller är vi tyngda av dåligt samvete, eller bär vi på hemligheter som hindrar oss att leva? Jesus vill lösa oss. Sök upp en präst eller någon du litar på och berätta. Det finns förlåtelse och frid att få.

 

Vad är det första man lägger märke till på en åsna? De stora öronen. Jag har också stora öron och när jag var liten blev jag mobbad i skolan. Det var inte roligt, men jag svarade: jag kan höra ända till Amerika, men det kan inte ni. 

Åsnan hör bra. Den lyssnar på ryttaren och gör som den säger. Hur kan vi lyssna på Jesus? Hur kan vi höra Guds röst? 

Åsnan har en stark rygg, så den orkar bära andras bördor. Gud, ge oss styrka så vi kan bära Jesus till människor som längtar efter honom. 

Åsnan har också små hovar. Vet ni varför? För att den ska kunna gå på smala stigar, ta sig fram där det är trångt och svårt. Jesus vill komma fram till alla människor. 

Det sista vi ska säga om åsnan är att den är korsmärkt, den har ett korstecken i pälsen på ryggen. Vet ni att vi också är korsmärkta? Det blev vi när vi döptes. Men vi har inte korset på ryggen. Prästen säger: tag emot korsets tecken på din panna, på din mun och på ditt hjärta. Korsets tecken är kärlekens tecken, kärlek i tankar, ord och handlingar. 

Vill du vara en korstecknad åsna med stora öron, stark rygg, små hovar som bär Jesus till människor så att han möta dem i ögonhöjd och ge dem frid? Det vill jag också. 

Predikan Domsöndagen 2022 version 2

 Kristi återkomst                    

 

Den senaste veckan har media berättat om rättegången i Visby, om Teodor Engström som mördade Ing-Marie Wieselgren under Almedalsveckan i somras. Dom avkunnas den 6 december. 

 

Det är ju så viktigt det är att den skyldige åker fast, att rättvisa skipas! Eller hur? För djupt inom oss finns det en moralisk kompass, ett rättsmedvetande, ett samvete som säger oss att den som bryter mot lagen ska dömas och straffas. 

Teodor – vet ni vad namnet betyder? Guds gåva. I går döpte jag Malte i Torpa kyrka och då sa jag att varje barn är en gudagåva. Jag vet inte om han är döpt, men jag tror att också Teodor har föräldrar, kanske syskon, kanske en morfar, en farmor som älskar honom. Hur mår de idag? Det långa skägget, håret, det är som om han vill gömma sig för världens blickar. 

Är Teodor en gudagåva, eller är det kört? Har hans handlingar diskvalificerat honom från all mänsklig gemenskap? Och hur resonerar Gud? Finns det nåd eller är det kört? Finns det något hopp för en sådan människa? 

 

En dag ska Jesus komma tillbaka. Och då ska böcker öppnas och då ska böcker öppnas, böcker fyllda med uppgifter om hur vi levt. Då blir det bokslut, då ska verksamhetsberättelsen läsas upp och revisionsrapporten lämnas. Vi ska dömas efter våra gärningar, står det. Och då är det ju kört för Teodor Engström.

 

Men hur blir det med oss? Med dig och mig? Vad kommer det stå i boken om oss? Eftersom sanningen ska segra så utgår jag ifrån att allt står där, det vackra, det goda, allt jag gjort för andra, uppoffringarna, engagemanget.  Men där finns också sveken, fegheten, dubbelheten, fusket, utnyttjandet av de fattiga i världen för att jag ska få handla billigt, likgiltigheten inför klimatförändringarna, att jag inte agerar när jag får veta att mängder med arter håller på att raderas ut, slarvet med källsorteringen, att jag deltar i ryktesspridningen om någon som jag inte gillar. 

Paulus säger: Alla har syndat och saknar härligheten från Gud. Alla. Också du, också jag. Ingen går fri på domens dag. Och ska vi dömas efter våra gärningar, vem kan då bli räddad? Eller räcker det att vara döpt, att tillhöra en församling, att ha bett och gett kollekt och sjungit i kör? 

Lasse Lucidor skriver: Domen fruktar jag väl stort, efter jag har illa gjort, men den trösten jag ej glömmer, att min broder Jesus dömer. 

Fadern har överlämnat domen åt sonen. Varför? För att han är människosonen, han har trampat våra stigar, gråtit våra tårar och sett stjärnorna ur vårt perspektiv. Han vet allt, han är fylld av nåd och sanning och därför kommer han döma rättvist. 

 

Hur ska vi förstå texterna? Jo, för det första: vi ska dömas efter våra gärningar, för det är inte orden som räknas utan handlingen och detta är Guds sätt att ta oss på allvar, att göra oss ansvariga och tillräkneliga, att gå till rätta med oss. Det handlar om Guds djupaste respekt för oss. Man skulle kunna säga att Domen börjar i sanningen, i lagen, i tio Guds bud. 

Och där blir det uppenbart att ingen av oss håller måttet, inte ens den frommaste människan. Alla har syndat, och har man brutit mot ett bud så har man brutit mot alla. 

I den första rundan blir det alltså fällande dom. Och allt som var dött och utan värde, allt som var byggt av halm och strå kommer kastas i den brinnande elden. Fegheten, girigheten, kärlekslösheten, fåfängan, högmodet. Det kommer göra ont, men det är inte farligt för, kom ihåg, det är vår broder som dömer. 

För det andra: Bibeln är mycket klar på en punkt. Inga gärningar i världen kan rädda oss. Den ende som kan rädda oss är Jesus Kristus. Hans död och uppståndelse, hans kärlek. 

Han fullgjorde vad vi borde och blev vår rättfärdighet. 

Han avvände vårt elände för båd tid och evighet.

Han förvärvde att vi ärvde, nåd och frid och salighet. (Psalm 147:2)

 

I boken som öppnas på domens dag finns därför på varje sida, över varje människas livsberättelse, ett kors tecknat, ett kors som betyder att minus blir plus och alla som fått en fällande dom blir benådade. 

 

Och Gud ska själv vara ibland oss och han skall torka alla tårar från våra ögon och när han får syn på Teodor, Guds gåva, brister också Gud i gråt, av glädje, för där står han och skägget är kort och huvudet är rakat, för nu vågar han visa sig och det onda och svåra som hände på jorden en gång är nu glömt och försonat. 

 

Predikan Domsöndagen

 

Kristi återkomst                    

 

Den senaste veckan har media berättat om rättegången i Visby, om Teodor Engström som mördade Ing-Marie Wieselgren i somras. Dom avkunnas den 6 december. 

 

Så viktigt det är att den skyldige åkte fast, att rättvisa skipas! Eller hur? För djupt inom oss finns det en moralisk kompass, ett rättsmedvetande, ett samvete som säger oss att den som bryter mot lagen ska dömas och straffas. 

Teodor – vet ni vad namnet betyder? Guds gåva. I går döpte jag Malte i Torpa kyrka och då sa jag att varje barn är en gudagåva. 

Gäller det också Teodor Engström eller är det kört?

Finns det något hopp för en sådan människa? 

 

Det sitter en guldsmed i sin hytta. Framför sig har han ett kärl fyllt med smält guld. Elden är intensiv, det är varmt. Smeden har en sked i sin hand och när slagget flyter upp till ytan tar han bort det. Gång på gång, tålmodigt och noggrant renas guldet. På frågan hur länge han gör detta, svarar smeden: till dess att jag kan se min egen spegelbild i ytan.

 

En dag ska Jesus komma tillbaka. Han är guldsmeden. Teodor är guldet och han tänker hålla på till dess att han kan se sin spegelbild i honom. Men hur blir det med oss? Paulus säger: Alla har syndat och saknar härligheten från Gud. Alla. Också du, också jag. Ingen går fri på domens dag. 

Men jag längtar efter domens dag. För då kommer sanningen att uppenbaras, allt kommer få sin rätta färg och sitt rätta värde. Felstegen, fusket, fegheten och kärlekslösheten kommer nämnas vid namn och vi kommer få stå till svars för allt, både det vackra och det fula, det sjuka och det friska. 

Lasse Lucidor skriver: Domen fruktar jag väl stort, efter jag har illa gjort, men den trösten jag ej glömmer, att min broder Jesus dömer. 

Fadern har överlämnat domen åt sonen. Varför? För att han är människosonen, han har trampat våra stigar, gråtit våra tårar och sett stjärnorna ur vårt perspektiv. Han vet allt, han är fylld av nåd och sanning och därför kommer han döma rättvist. 

Hans blick, den som genomskådar, är fylld av kärlek. 

 

Ej såsom man råkar en främling på gatan, nej såsom man ser på en vän, en vän man har drömt om i nätter och dagar och äntligen finner igen. 

Vi kommer känna igen honom, men jag är övertygad om att också de som inte känner Jesus, inte hört talas om honom eller fått en skev bild av honom, kommer känna igen honom. 

 

Så till den svåra frågan: kommer det verkligen bli ett åtskiljande, kommer somliga till himlen och andra till helvetet?

Jag stannar gärna kvar efter kyrkkaffet och samtalar om den frågan.  

 

En dag ska allt bli bra. En dag ska Gud själv vara hos oss och han ska torka alla tårar från våra ögon och från sina ögon för Gud kommer också gråta den dagen, av glädje. Och döden skall inte finnas mer och ingen sorg och ingen klagan skall finnas mer.

 

Domens dag, mina vänner, är inte slutet. Den är en ny början, för Teodor Engström, för alla syndare, för dig och mig. 

 

Guldsmeden sitter vid kärlet. Elden är intensiv, den hårda malmen smälter och slagget flyter upp till ytan och guldsmeden sitter där och sin kärlek renar han guldet från slagget till dess att han kan se sin spegelbild i ytan. 

För han vet att varje människa är oändligt älskad, oändligt värdefull.

Ingen får gå förlorad. 

 

Predikan Alla själars dag

 

 

Igår talade jag om kärleksöverskottet, hur vi går omkring med en längtan efter att ge, att gå ut ur oss själva och betyda något för en annan. Jag berättade om min mor, som gick ur tiden för två år sedan, 92 år gammal. Hon var inget helgon, men det är inte avigsidorna jag minns en helg som denna, utan jag minns bullarna hon bakade, bönerna hon bad, samtalen hon ringde varje vecka, glöden hon bar på för de lidande i världen. 

Det där kärleksöverskottet, var kommer det ifrån? Vad är det som gör att livet fylls av mening när vi räcker en medmänniska handen?

 

Svaret får vi i dagens text. Det är Jesus. Gud bar också på ett kärleksöverskott. Gud - Fader, Son och helig Ande – kärlekens källa flödade över, fördämningarna brast, kärleken gick inte att hålla tillbaka. Så älskade Gud världen att han gav den sin ende son, för att den som tror på honom inte ska gå under utan ha evigt liv. 

Någon har sagt: Gud kan bara älska. Och Gud slutar inte förrän han med sin kärlek väckt gensvar i våra hjärtan. Kanske sitter du här som är tyngd av skam och skuld, som tänker att det där gäller andra, inte mig. Jesus svarar: den som kommer till mig skall jag inte visa bort. Guds kärlek är större än alla våra synder. Det är detta som är nåd. Det finns förlåtelse, det finns en ny början och du behövs.

När vi gör något för en annan människa, när vi ber och bär, hugger ved åt någon, tröstar och uppmuntrar, skingrar någons ensamhet för en stund, då är Jesus mitt ibland oss, då jublar Guds änglar, för då har vi uppstått från döden, då blir vi levande och varmt mänskliga, då ger vi av vårt kärleksöverskott, precis som Gud gjorde och gör. 

 

I fredags talade jag med en person som arbetar inom kriminalvården. Den enda lösningen på våld och kriminalitet i samhället verkar vara fler poliser, hårdare straff och nya fängelser. 

Astrid Lindgren hade en annan lösning: Ge barnen kärlek, mera kärlek och ännu mera kärlek, så kommer folkvettet av sig själv.

Hur visste hon det? Hon hade läst Bibeln. Och hennes pappa, Samuel August, kyrkvärd i Vimmerby, hade hört prästen predika om att Störst av allt är kärleken. 

 

Så var kommer kärleksöverskottet ifrån? Johannes vet. Han skriver: Vi älskar därför att Gud först älskade oss. Och det som kommer bestå den dagen vi dör är den kärlek vi tog emot och den kärlek vi gav.

 

 

EN PSALM TILL TRÖST I ALLHELGONATID

GUD, SAMLA MINA TÅRAR I DIN LÄGEL. (Psalt 56:9)

1

Jag söker mig längs gången fram mot graven, 

och minnen väcks till liv i hjärtats djup.

Du fattas mig om natten och om dagen,  

det tomrum som du lämnat saknar slut.

  

Gud, samla mina tårar i din lägel

Gud, gråt med mig när allt är bara gråt.

Gud, sänd mig nu din varma trösteängel

och hjälp mig genom allt som är så svårt. 

 

2

Jag böjer mig och tänder ljus i mörkret,

ett ljus av kärlek och av tacksamhet.

Och tusen lågor värmer, lyser, leder

en väg igenom sorg och ensamhet. 

 

Gud, samla mina tårar i din lägel.

Gud, ge mig mod när rädslan griper tag. 

Låt morgon gry, förtvivlan vänd i glädje

och ge mig kraft att leva dag för dag.

 

3

Jag reser mig och anar någon nära,

en rörelse, ett tilltal utan ljud. 

En ängel viskar ömt: kom låt mig bära  

dig över sorgens bråddjup hem till Gud. 

 

Gud, samla mina tårar i din lägel. 

Gud, ta min oro, ge mig sinnesro.

Låt sår jag fått få läkas av din närhet

och visa mig en väg till hopp och tro.

 

4

En dag skall allt det svåra vara över

och vi får mötas bortom tid och rum. 

Och allt som här blev skadat och gick sönder

skall där bli helat och slå ut i blom.

 

Den dagen skall Gud torka våra tårar.

Den dagen kommer solen ej gå ned

och sången stiger upp ur allas hjärtan

och allt är glädje, hemkomst, salighet. 

 

Copyright

Peter Andreasson

211004

Tonsatt av Kristine Bratlie

Predikan Alla helgons dag

 

Klas Östergren berättar i en av sina romaner om Brandy, en sorgsen fotograf som letar efter livsmening eller åtminstone förströelse i våta danskvällar och förbjuden passion. Han väntar på ett tecken, men vet inte vad eller varför. 

Till sist snubblar han över några medmänniskor i nöd. De behöver hjälp. De är krävande och otacksamma. Ändå vet Brandy att här är tecknet han väntat på.

Det handlar om ett kärleksöverskott han bär på, en längtan att få stiga ut ur sig själv och behövas för andra. Det handlar om det djupa behovet att få ge. 

Ni är jordens salt och världens ljus, säger Jesus. Denna helg blir det särskilt tydligt. Vi inte bara tänder ljus, vi är ljus när vi söker upp varandra, håller om varandra, tröstar och stöttar. Och saltet, det finns i tårarna som rinner ner för kinden. För när vi gråter med varandra, när vi låter de salta tårarna flöda är vi som mest mänskliga, då delar vi liv på riktigt, då kommer vi nära varandra. Och de som gråtit med varandra har nära till skrattet, mitt i eländet, för det är som om sorgen gröper ur våra hjärtan för att glädjen och omsorgen ska få plats. 

Det finns för mycket kärlek och för lite människor, säger Brandy. Han bär på ett kärleksöverskott. Gör vi inte alla det? Ett behov av att stiga ut ur oss själva och behövas för andra. I Ukraina finns inget kärleksöverskott längre. Där gråter man med dem som gråter, där räcker man handen till den som lider nöd, där krokar man arm för att göra helvetet uthärdligt.

Ni är jordens salt och världens ljus. Säger Jesus. Med några få ord pekar han på tecknet som vi väntar på, meningen med livet. Och när vi tänker på dem som gått före, så minns vi säkert just detta, hur de steg ut ur sig själva, hur de ställde upp för andra, hur de i all enkelhet gav av sitt kärleksöverskott och blev jordens salt och världens ljus för oss.

Så låt oss inte behålla vårt kärleksöverskott för oss själva. För det finns så många som väntar på ett leende och en hjälpande hand.

Predikan Tacksägelsedagen

 

Lovsång

 

Vad är du tacksam över? Tänk efter. 

 

I psalmen Härlig är jorden, finns det en rad som tagit tag i mig. Aldrig förstummas tonen från himlen. Det ljuder en lovsång sedan skapelsens morgon, en lovsång i himlen, en sång som änglarna sjöng för herdarna på marken, i mörkret och som sedan aldrig tystnat. En lovsång till Gud, inte främst för alla goda gåvor han ger oss, utan för att Gud är Gud. En lovsång till Lammet, till Jesus vår storebror som älskade oss tillbaka till Gud. En lovsång till Guds ära som aldrig ska upphöra. 

En sång som stiger upp ur tacksamma hjärtan, ur mörkret och sorgen och kampen, för så är det i psaltaren. Först klagan utan censur, ärligt, rättframt, djupt mänskligt och sedan, på slutet av psaltarpsalmen, lovsången. Som om sorgen och klagan gröper ur hjärtat för glädjen och tacksamheten, som om motgången och smärtan stämmer instrumentet för de vackraste tonerna. För så var det för Lina Sandell. Vi fick i går lyssna till hennes livsberättelse, en berättelse som är kantad av sjukdom och sorg, en berättelse om tron på Jesus, om trösten och tacksamheten. 

 

Vi sjunger psalm 260.

 

Tonen från himlen ljuder ständigt. Allt skapat lovsjunger Gud. När koltrasten sjunger så där alldeles onödigt vackert, kom inte och säg att den bara markerar revir. Och när honungsrosen vid min husknut slår ut och doften sprids med vinden, och bin och humlor tumlar omkring berusade av lycka, vad är det om inte lovsång till vår Gud. 

 

Det finns en kraft i lovsången, för när vi sjunger och tackar så stämmer vi våra hjärtan i samma tonart som den änglarna sjunger i. 

 

För åtta år sedan lyssnade jag till ett föredrag av en kvinna som varit högt uppsatt chef inom Astra Zeneca. Allt hade gått hennes väg, hon hade nått toppen, hon tjänade kolossalt med pengar, men hon var inte lycklig. Något gnagde i henne, skavde, knackade på. Hon sa upp sig med omedelbar verkan och sökte upp en präst och frågade om han visste vad det kunde vara. Han berättade för henne om Jesus, om den kristna tron, om nåden, om att i Guds rike är den störste minst och den siste först. Hon kom till tro, sålde allt hon ägde och flyttade in i kommunitet. Jag frågade henne vad hon tänkte om Svenska kyrkan, om de interna striderna, om självupptagenheten, om all kraft som går åt till administration i stället för möten med människor. 

Då tittade hon på mig en stund och sedan sa hon: Än har jag inte hört stenarna ropa. 

 

Svenska kyrkan är i sanning ett ofullkomligt sammanhang, med stora utmaningar, men så länge lovsången ljuder och människor ber med och för varandra och tron på Jesus väcker lovsången till liv, behöver stenarna inte ropa. 

 

Och jag tänker på nöden som Jesus mötte och som vi möter, på alla som är rädda, oroar sig för ekonomin, för framtiden, alla som ligger vakna i vargatimmen. Tänk om nöden fick möta nåden, så att lovsången fick förlösas. Tänk om vi kunde hjälpas åt att berätta det Jeremia säger: Med evig kärlek älskar jag dig…..

 

Så vad vill du tacka Gud för idag? Strax ska du få göra det….

Predikan 10 söndagen efter Trefaldighet

 Nådens gåvor

 

Hemma har jag nio bisamhällen. Ett samhälle kan innehålla ca 50 000 bin. Och det märkliga är att alla behövs, ingen kan undvaras. Alla, precis alla bin har sin speciella uppgift. Drottningen håller samman hela samhället – inte med piska, inte med morot, inte med hot eller muta utan med sin doft. 

 

Så är det också med oss. Vi hör samman, vi behöver varandra. Ingen kan undvaras, alla behövs. Gud har skapat oss olika. Inte för att vi ska bli kopior utan för att vi med våra olikheter ska komplettera varandra, vara nådens gåvor till varandra.

 

Den som hittar sin plats tar ingen annans, skriver Tomas Sjödin. Den som hittar sin plats, tar ingen annans – och när vi hittat vår plats och samspelar med andra som hittat sin och var och en får bidra med sina gåvor, då doftar det. 

Här är det frestande att börja beundra de begåvade människorna. De smarta, snabbtänkta, starka, effektiva, outtröttliga. Vad säger Paulus: Ha inte för höga tankar om er själva utan tänk som man bör tänka, med självbesinning. I Guds rike är den minste störst och den siste först. Det får vi aldrig glömma. 

 

Så till dagens text. Den handlar om församlingen, den kristna gemenskapen. Vad är det första och största texten vill säga oss? Jo, att Jesus är mitt ibland oss när vi kommer samman i hans namn. Jesus är mitt ibland oss med sin Kristusdoft, som drottningen finns mitt i samhället och där Jesus får vara i centrum där får alla plats, där finner alla sin uppgift, där doftar det av kärlek. Där är det lätt att andas. 

 

Men ingen mänsklig gemenskap är problemfri. Våra olikheter skapar också friktion och konflikter. 

Därför talar Jesus till oss om förlåtelsens nödvändighet. Kanske är förlåtelsen den största av nådens gåvor. 

Ylva Eggehorn skriver i boken Natt och dag (Augusti 1): Man kan inte bära sorgband efter en separation, en utfrysning på arbetsplatsen eller en schism bland partikamraterna. Ibland tycker jag Sverige liknar ett slagfält av sårade – både övergivare och övergivna – som vacklar omkring utan möjlighet att sörja eller hitta vägen vidare. Kan vi inte längre förlåta varandra? Kan man gå på kurs och lära sig förlåta? Skulle skolan kunna anordna centrala prov i förlåtelsens grammatik? Självklart inte men jag kan inte se en kunskap angelägnare att erövra. /…/ Förlåtelsen är nyckeln till det förflutnas låsta rum och låter samtliga inblandade kliva ut i något helt nytt och oskrivet. 

 

Hur många gånger ska jag förlåta, frågar Petrus. Sju gånger? Nej, svarar Jesus. Jag säger dig: inte sju gånger utan sjuttiosju gånger. (eller sjuttio gånger sju gånger som det står i grundtexten.)

Vad betyder det? Lika många gånger som du behöver Guds förlåtelse, lika många gånger ska du förlåta – alltså oändligt, utan gräns. För om vi sätter en gräns, vägrar att förlåta så blockerar vi Guds möjlighet att förlåta oss. Vad gör vi när vi inte kan förlåta? Då ska vi göra som Jesus gjorde på korset: Han bad fadern förlåta bödlarna. För just då orkade han inte själv förlåta. 

 

Kanske är förlåtelsen den främsta av nådens gåvor. Fungerar den så förlöser den kraft, glädje och kreativitet och då blir det som i bisamhället att alla hittar sin plats, honungen flödar och Kristusdoften sprider sig.

 

 

 

 

 

 

 

Predikan 9 sönd e Tref

Goda förvaltare

Pär Lagerqvist skriver: 

Allt är ömhet, allt är smekt av händer. Herren själv utplånar fjärran stränder. 

Allt är nära, allt är långt ifrån, allt är givet människan som lån. 

Allt är mitt och allt skall tagas ifrån mig. Inom kort ska allt tagas ifrån mig….

 

En god förvaltare är en människa som förstått detta. 

Allt är givet människan som lån. Jorden, skogen, hälsan, barnen, orken, lusten, glädjen, sorgen, tiden, sången, synen och hörseln, ja allt. Varje hjärtslag. 

 

En god förvaltare tar vara på tiden, skaffar sig goda förebilder och dugliga medarbetare. En god förvaltare vet också att livet inte alltid blir som vi tänkt oss, att vi får ta det onda med det goda, bryta ihop, ta nya tag, aldrig ge upp. 

En god förvaltare gör i varje läge sitt bästa för han vet att det kommer en dag då räkenskaperna ska gås igenom, då livet ska summeras, då domen ska avkunnas.  

 

Är du en god förvaltare? Är jag det? Hur ska vi veta? Paulus svarar: Ni har lärt känna Kristus. I Torpa kyrka har Kristus varit i blickfånget för generation efter generation. Ni har sjungit om honom, lyssnat till hans ord, bett och trott. Ni har lärt känna Kristus, säger Paulus. Så ingen av oss kan säga att vi inte visste, att ingen undervisat oss om den rätta vägen. Med kunskap följer ansvar och allvar. Livet är inget vi kan slarva med. 

Och ändå händer det att vi går fel, gör fel, misslyckas. Det händer hela tiden. Det är därför vi inleder varje gudstjänst med att bekänna. Jag har inte älskat dig över allting, inte min nästa som mig själv….

Här får vi säga som det är, lägga korten på bordet, be om nåd för att sedan ta emot förlåtelsen och gå ut i en ny vecka och förvalta efter bästa förmåga. 

 

Hur ska vi förstå orden om piskrappen? Alla som varit med ett tag vet hur det känns här inne när insikten drabbar i vargtimmen, när samvetet vaknar, när lögnen blir avslöjad, när hyckleriet blir genomskådat. Det svider som piskrapp. 

Kommer ni ihåg filmen Naturens hämnd av Stefan Jarl från 1983 – en film om vad vi gör med naturen och vad naturen gör mot oss. Det är 30 år sedan. Men vi lyssnade inte, vi gjorde som förvaltaren i texten: det dröjer, ingen fara, och sedan började vi slå tjänstefolket, dvs det fattigaste med vår överkonsumtion, vi frossade och drack oss fulla, dvs vi, som har kunskapen, som borde ha vetat bättre har blundat och förnekat och nu ser vi vad som händer. Naturens hämnd, piskrappen viner, bränder rasar, djurarter dör ut, glaciärer smälter. Torkan och översvämningarna och vattenbristen slår inte bara mot de fattigaste långt borta, nu är det här. Filmen om Greta går nu i repris på SVT. Hon säger: när man en gång fått syn på hur illa det är kan man inte blunda. Hon har ropat och de fattiga har ropat men vi har inte lyssnat. När ska vi inse allvaret?

Jorden är inte vår. Den är Guds. Och ska våra barn och barnbarn få leva ett gott liv på denna jord måste vi ställa om nu, alla måste hjälpa till. Ingen kan göra allt, men alla kan göra något. 

Och när vi blir rädda eller osäkra eller tycker det svårt att veta vad som är bäst, då behöver vi komma samman, se varandra i ögonen och samtala om vägen framåt och så hjälpa varandra att vara de goda förvaltare som vi innerst inne vill vara. Jag vill avsluta med att läsa en psalmtext jag skrivit: 

 

Jag öppnar mig som törstig jord, för regn och sol, för frö och grodd

Gud bruka mig så att jag får ge sådan frukt som jag förmår.

 

Jag öppnar mig i sårbarhet för blicken som allt ser och vet.

Gud, lär mig lita på din nåd och följa dina visa råd.

 

Jag öppnar mig och gråter ut den sorg som göms i hjärtats djup.

Gud, låt min natt få bli till dag, förtvivlan vänd till nya tag.

 

Jag öppnar mig och ber om mod att kämpa för vår vackra jord.

Gud, hjälp oss göra allt vi kan för klotet, barnens framtidsland.

 

Jag öppnar mig och ber om hopp, jag ber för kyrkan, Kristi kropp.

Gud, möt oss, sänd oss från ditt hus att dela bröd och tända ljus.

 

 

Predikan Kristi förklarings dag

 

Jesus förhärligad

 

Här är oss gott att vara, säger Petrus. Det är bra att vi är med. Petrus vill stanna i saligheten, i Guds härlighet, fast de är samtidigt skräckslagna. Har ni varit på läger någon gång, eller en retreat, en konferens på en vacker plats? Upplevt Guds närhet, sett allting i ett förklarat ljus? Ni vet, de där förklarade ögonblicken, den härliga gemenskapen, de vackra sångerna – man vill inte åka hem. Det är som om man fått ana himlen, fått se en glimt av Guds härlighet.

 

Vad är det som händer där på berget? Först ska vi säga att berget återkommer i bibeln som en plats för uppenbarelser. Det var på ett berg Mose tog emot tio Guds bud. Det var på ett berg som Gud uppenbarade sig för Elia. Det var på ett berg som Jesus höll sin bergspredikan. Det var på ett berg som Jesus uttalade missionsbefallningen: Gå ut i hela världen och gör alla folk till lärjungar, döp dem och lär dem, och jag är med er alla dagar till tidens slut. Och det finns en gård i Dalarna dit människor drar sig undan för att vara ensamma med Gud. Vad heter den? Berget. 

 

Vad är det som händer på berget? 

 

Tre ord på f. Förvandlingen, Förklaringen, Försoningen

 

Förvandlingen. I katolska och ortodoxa kyrkor firar man inte Kristi förklaringsdag. Man firar Kristi förvandling, transfiguration, på en bestämd dag, nämligen den 6/8. Det strålar om honom. Han förvandlas inte till något nytt, nej, hans sanna väsen blir synligt, ett ljus som är himmelskt, han är genomstrålad av Guds härlighet. Jag läser Joh 1: 14 Och Ordet blev människa och bodde bland oss, och vi såg hans härlighet, en härlighet som den ende sonen får av sin fader, och han var fylld av nåd och sanning. 

 

Förklaringen. Jesus förklaras för oss där på berget. Ljuset – han är genomstrålad av Guds härlighet. Samtalet med Mose och Elia – Mose representerar lagen och Elia profeterna. Allt som är skrivet om Jesus i gamla testamentet går i uppfyllelse i Jesus Kristus. Han är Bibelns kärna och stjärna. Kommer ni ihåg berättelsen i Luk 24 då två lärjungar vandrar till Emmaus och Jesus slår följe med dem? De är omskakade av påskens dramatiska händelser. De förstår ingenting. Så står det: Och med början hos Mose och alla profeterna förklarade han för dem vad som står om honom överallt i skrifterna. 

Och för att liksom stryka under allt, bekräfta att Jesus är Guds son hörs rösten, samma röst som hördes när Jesus döptes av Johannes i Jordan. Detta är min älskade son. Lyssna till honom. 

 

Försoningen. Jesus stannar inte på berget, han går ner till nöden, till vardagen, till människorna. Han är inte klar. Han måste först lida och dö, försona oss med Gud. Många tror att vi liksom måste lyfta oss själva upp till Gud genom bön, goda gärningar, engagemang i församlingen, men Gud kommer till oss, Ordet blev människa. Ylva Eggehorn uttrycker det i psalmen 717, Innan gryningen: Vi byggde katedraler högt mot himlen men du gick hela tiden längre ner. Och: du följer oss dit ingen annan når. 

Vi skapades till Guds avbild till att leva av och i Guds härlighets ljus, liksom vara genomstrålade. I Rom 3:23 står det: Alla har syndat och gått miste om härligheten från Gud och utan att ha förtjänat det blir de rättfärdiga av hans nåd, eftersom han friköpt dem genom Kristus Jesus. 

Den härlighet som vi förlorat genom vår synd har Jesus vunnit tillbaka åt oss. 

Därför behöver vi inte gå upp på höga berg för att få del av Guds härlighet. Den finns här, mitt ibland oss.