Goda förvaltare
Pär Lagerqvist skriver:
Allt är ömhet, allt är smekt av händer. Herren själv utplånar fjärran stränder.
Allt är nära, allt är långt ifrån, allt är givet människan som lån.
Allt är mitt och allt skall tagas ifrån mig. Inom kort ska allt tagas ifrån mig….
En god förvaltare är en människa som förstått detta.
Allt är givet människan som lån. Jorden, skogen, hälsan, barnen, orken, lusten, glädjen, sorgen, tiden, sången, synen och hörseln, ja allt. Varje hjärtslag.
En god förvaltare tar vara på tiden, skaffar sig goda förebilder och dugliga medarbetare. En god förvaltare vet också att livet inte alltid blir som vi tänkt oss, att vi får ta det onda med det goda, bryta ihop, ta nya tag, aldrig ge upp.
En god förvaltare gör i varje läge sitt bästa för han vet att det kommer en dag då räkenskaperna ska gås igenom, då livet ska summeras, då domen ska avkunnas.
Är du en god förvaltare? Är jag det? Hur ska vi veta? Paulus svarar: Ni har lärt känna Kristus. I Torpa kyrka har Kristus varit i blickfånget för generation efter generation. Ni har sjungit om honom, lyssnat till hans ord, bett och trott. Ni har lärt känna Kristus, säger Paulus. Så ingen av oss kan säga att vi inte visste, att ingen undervisat oss om den rätta vägen. Med kunskap följer ansvar och allvar. Livet är inget vi kan slarva med.
Och ändå händer det att vi går fel, gör fel, misslyckas. Det händer hela tiden. Det är därför vi inleder varje gudstjänst med att bekänna. Jag har inte älskat dig över allting, inte min nästa som mig själv….
Här får vi säga som det är, lägga korten på bordet, be om nåd för att sedan ta emot förlåtelsen och gå ut i en ny vecka och förvalta efter bästa förmåga.
Hur ska vi förstå orden om piskrappen? Alla som varit med ett tag vet hur det känns här inne när insikten drabbar i vargtimmen, när samvetet vaknar, när lögnen blir avslöjad, när hyckleriet blir genomskådat. Det svider som piskrapp.
Kommer ni ihåg filmen Naturens hämnd av Stefan Jarl från 1983 – en film om vad vi gör med naturen och vad naturen gör mot oss. Det är 30 år sedan. Men vi lyssnade inte, vi gjorde som förvaltaren i texten: det dröjer, ingen fara, och sedan började vi slå tjänstefolket, dvs det fattigaste med vår överkonsumtion, vi frossade och drack oss fulla, dvs vi, som har kunskapen, som borde ha vetat bättre har blundat och förnekat och nu ser vi vad som händer. Naturens hämnd, piskrappen viner, bränder rasar, djurarter dör ut, glaciärer smälter. Torkan och översvämningarna och vattenbristen slår inte bara mot de fattigaste långt borta, nu är det här. Filmen om Greta går nu i repris på SVT. Hon säger: när man en gång fått syn på hur illa det är kan man inte blunda. Hon har ropat och de fattiga har ropat men vi har inte lyssnat. När ska vi inse allvaret?
Jorden är inte vår. Den är Guds. Och ska våra barn och barnbarn få leva ett gott liv på denna jord måste vi ställa om nu, alla måste hjälpa till. Ingen kan göra allt, men alla kan göra något.
Och när vi blir rädda eller osäkra eller tycker det svårt att veta vad som är bäst, då behöver vi komma samman, se varandra i ögonen och samtala om vägen framåt och så hjälpa varandra att vara de goda förvaltare som vi innerst inne vill vara. Jag vill avsluta med att läsa en psalmtext jag skrivit:
Jag öppnar mig som törstig jord, för regn och sol, för frö och grodd
Gud bruka mig så att jag får ge sådan frukt som jag förmår.
Jag öppnar mig i sårbarhet för blicken som allt ser och vet.
Gud, lär mig lita på din nåd och följa dina visa råd.
Jag öppnar mig och gråter ut den sorg som göms i hjärtats djup.
Gud, låt min natt få bli till dag, förtvivlan vänd till nya tag.
Jag öppnar mig och ber om mod att kämpa för vår vackra jord.
Gud, hjälp oss göra allt vi kan för klotet, barnens framtidsland.
Jag öppnar mig och ber om hopp, jag ber för kyrkan, Kristi kropp.
Gud, möt oss, sänd oss från ditt hus att dela bröd och tända ljus.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar