Predikan 13 e söndagen efter Trefaldighet

 Medmänniskan

 

I måndags var jag på studiebesök i den nya fotbollshallen i Aneby.

Kenneth Boman berättade om hur idéer hade vuxit fram, hur pengar samlats in, hur noga de varit med miljöaspekten. Så berättade han om förstörelsen, om hur några ungdomar hade slitit loss stuprören på byggnaden så att både rören och en del av fasaden behövt bytas. Men han var inte arg. Han sa inget om slynglar och odågor som borde ha stryk och lära sig veta hut. Han säger: Men det är ju våra ungdomar. Det är vi tillsammans som missat att fånga upp dem och leda in dem på en bättre väg.

Jag blev berörd.

 

Allt vad ni vill att människorna skall göra för er, det skall ni göra för dem. Detta är den gyllene regeln. Den är gyllene, dyrbar, för i dessa ord finns nyckeln till fred, till försoning, till hopp och framtidstro för mänskligheten. Alla ord är viktiga, men två sticker ut som särskilt viktiga. Vilka är det?

 

NI och VILL. Om vi börjar med det senare så vill Jesus att vi tar ansvar, att vi agerar, inte bara reagerar. Att vi lyssnar till vårt innersta, till vårt hjärta och vårt samvete och därifrån hämtar svaret på hur vi ska tänka och handla. Börja med dig själv. Vad vill du? Sluta gnälla, sluta klaga på alla andra. Vad vill du och vad kan du göra? Nej, Jesus lägger inte ansvaret för hur det ser ut i Frinnaryd eller Aneby på individen. Ensam är inte stark. Allt vad NI vill. Pluralis. Det betyder ju att vi måste tala med varandra. Att vi måste låta olika åsikter brytas mot varandra. Att vi kan vara kloka tillsammans.

 

Ett tredje ord som är oerhört viktigt det är MÄNNISKORNA. När vi blir riktigt arga och upprörda eller rädda, då är risken överhängande att vi avhumaniserar våra medmänniskor. Ebba Busch, partiledare för det parti som vill bygga sin politik på kristna värderingar besökte häromdagen en plats där ett fruktansvärt brott hade skett. Vet ni vad hon kallade förövarna? Monster. Vad kallade nazisterna judarna? Ohyra. Än så länge har vi ett rättssystem som betraktar varje brottsling, hur djävulskt brottet än är, som människa, som ansvarig, som har rätt att få sin sak prövad. Än så länge skjuter vi inte ihjäl människor med annan etnisk bakgrund på öppen gata, vi förgiftar inte politiska motståndare. Vi gör som Paulus säger: Är din fiende hungrig, ge honom att äta, är han törstig, ge honom att dricka. Bemöt alla lika. Ta inte rätten i egna händer. Än så länge….

 

Det finns människor, medmänniskor som kastats i brunnen, ner i ett svart hål av sorg, av ensamhet, av sjukdom. Det kan vara mobbing, arbetslöshet, upprepade avslag från migrationsverket. Kanske sitter någon här idag som är i brunnen med Jeremia. Vem ser? Vem reagerar? Vem för deras talan, vem höjer sin röst, vem påtalar orättvisor som begås? Vem är dagens nubier? Det finns många som i det tysta gör fantastiska insatser för sina medmänniskor. Vad kan du göra? Vad kan vi göra tillsammans?

Jag är ordförande för Alla får plats. Den sjunde upplagan skulle gått av stapeln denna vecka. Idag skulle vi ha firat ekumenisk fredsmässa på Fredstorget. Men Corona satte stopp. Det blev inget. För några veckor sedan träffades gruppen och jag var helt inne på att pausa allt och ta nya tag nästa år. Då ber Tommy Gustafsson om ordet, förrförra räddningschefen. Vi måste göra något för de gamla, för alla dem som sitter i karantän, som inte fått besök. Många är djupt förtvivlade, säger han.

Hans ord grep oss och tillsammans började vi planera för Alla får plats-dagar första helgen i oktober. Han var nubiern som såg alla dem som kastats i brunnen.

Jag skulle kunna rada upp fler exempel men jag stannar här.

 

Det är Jesus som ger oss den gyllene regeln. Han var själv flykting, han blev tidigt faderlös, hans mor var änka och han blev avrättad, 33 år gammal för att han ville skapa fred och lära oss älska varandra. Men inget kunde tysta honom. Han uppstod och satte världen i rörelse, en rörelse för medmänniskan, för livets skull.

Predikan 11e söndagen efter trefaldighet

 

Tro och liv

 

Vi är inne i trefaldighetstiden, den tid på kyrkoåret som varar från början av juni till mitten av november. Den liturgiska färgen är grön, växandets färg.

Fokus är på oss, på hur vi ska växa till vår inre människa. Vad ska vi göra för att bli mer sanna, mer kärleksfulla, mer ödmjuka, mer trovärdiga, ja vad ska vi göra för att bli mer kristuslika?

Denna söndag handlar om tro och liv, om ord och handling, om vår trovärdighet.

Lever vi som vi lär, speglas vår tro i våra liv? Ja, det tror jag. I mångt och mycket lever vi ut vår tro, vår människosyn, våra värderingar i handling. Men vi får aldrig slå oss för bröstet och tro att vi är bättre än andra. Att vi är förmer. För i samma ögonblick som vi gör det blir vi hycklare. Vet ni vad hyckleriet gör? Det skymmer Kristus för våra  medmänniskor. Hur är det det står i psalm 89: Ty om ditt ord med mitt liv jag döljer, jag döljer livet som du oss ger. Och i psalm 399 står det: Vi ber för dem vi saknar då vi församlas här…… för dem som vi har sårat med vad vi gjort och sagt, för dem som vi har hindrat att se din kärleks makt.

Lever vi som vi lär, speglas vår tro i våra liv? Nej. Det finns ett gap, en oförmåga hos oss att leva helt och sant. Paulus säger: Vil­jan finns hos mig, men in­te förmågan att göra det som är gott. Det go­da som jag vill, det gör jag in­te, men det on­da som jag in­te vill, det gör jag. Jag ar­ma människa, vem skall be­fria mig från den­na dödens kropp? Men jag tac­kar Gud, ge­nom Je­sus Kristus, vår her­re! 

När jag var ung och trosviss, var jag övertygad om att jag var en bättre människa än de som inte var kristna. Det fanns ett vi och ett dom. Ända tills Gud visade mig min skugga, min oförmåga att leva som jag lär, min djupa brustenhet. Och det gjorde ont, mycket ont. Och det gjorde gott, för idag är fullständigt beroende av Guds nåd och barmhärtighet.

 

Det finns bara en som är fylld av nåd och sanning: Jesus Kristus.

 

Det första som sker när vi blir genomskådade och avslöjade är att vi skäms, vi vill bara försvinna. Vi tror på något sätt att det vi gjort, synden, gör oss värdelösa i Guds och människors ögon. Möjligen i människors, men inte I Guds. Jesus kom inte hit för att sätta dit oss, han kom för att älska oss tillbaka till Gud, han kom för att förlåta och upprätta syndare. Petrus lovade dyrt och heligt att aldrig svika Jesus. Sedan förnekar han, tre gånger, tuppen gal, Jesus vänder sig om och ser på Petrus och Petrus går ut och gråter bittert.

Några dagar senare möts de igen. Men Jesus förebrår inte sin vän. Han frågar bara: Älskar du mig?

Det finns bara ett botemedel mot skam: Välsignelsen. Ansiktet som vänds, inte bort i förakt, utan till mig och som lyser av kärlek. Och vågar vi se in i det ansiktet så kan skammen förvandlas till skuld och skulden kan förlåtas och kastas i glömskans hav.

Den som gjort den resan har svårt för att slå sig för bröstet….

När vi kom hit idag kom vi som syndare. När vi går härifrån går vi som förlåtna syndare med trasigt och helt, sjukt och friskt, genomskådade och genomälskade, inte för att mästra andra och vara förmer utan för att älska och tjäna. I ödmjukhet.

 

Gud, hjälp oss att göra det goda vi vill så att vår tro och din nåd speglas i våra liv.

Predikan 9 e söndagen efter Trefaldighet

 Goda förvaltare

 

Livets Gud, som gett oss uppdrag att förvalta din skapelse, hjälp oss att vårda och värna den med ansvar och vishet, för allt levandes skull. I Jesu namn. Amen

 

Häromdagen var jag ute och plockade blåbär. På en liten stund hade jag plockat tre liter. Men det fanns många kvar, så många så det går inte att räkna. Jag undrar hur många blåbär som aldrig blir plockade?

Jorden är Herrens och allt som är på den. Ni får ursäkta mig, ni som äger gården och marken här men den är egentligen inte er. Vi sitter just nu på ett stycke mark som tillhör Gud. Men ni får låna den, sköta om den, förvalta den, liksom era förfäder och era efterkommande. Gottfridsborg, där jag bor är inte mitt, det är inte heller bankens, det är Guds hus.

Och det är så jag ser på mitt uppdrag som kyrkoherde. Det är inte mitt pastorat, eller mina kyrkor, det är Guds. I tusen år har man i denna byggd byggt bönehus och kyrkor och predikat evangelium. Människor har tagit emot Guds gåvor, förvaltat dem och räckt dem vidare, efter bästa förmåga. Och nu är det min tid, vår tid att förvalta Guds gåvor för att snart räcka dem vidare till nästa generation.

Hur sköter vi oss? Är du en god förvaltare? Är jag en god förvaltare?

Hur använder vi vår tid, vår kraft, våra pengar? Är vi giriga eller generösa, samlar vi i egna lador eller ger vi till dem som behöver?

Sticker vi huvudet i sanden eller står vi upp för människor som behandlas illa?

Och hur är det med Guds skapelse? Frågar vi moder jord hur vi vårdat och värnat henne så svarar hon med tårar. Det har hänt något under vår livstid. Uppvärmningen har ökat dramatiskt, en miljon djurarter är starkt hotade. Bara under de senaste femtio åren har populationerna av vilda ryggradsdjur minskat med 60%. Gör vi inget radikalt kommer dessa arter inte finnas kvar om 40 år.

Vad är det som gått så fel? Människan har blivit högmodig, girig, självisk. Människan har avsatt Gud och satt sig själv i Guds ställe. Det kallas hybris. Och följden blir att livet går sönder.

Gud har fyllt denna jord med oändliga mycket gott, det finns så det räcker för allas behov men inte för allas begär. När Jimmie åkesson tidigt i våras åkte till Turkiet och delade ut flygblad med en hälsning från svenska folket att det är fullt i Sverige blev jag och många med mig oerhört upprörda. Om vi delade med oss av vårt överflöd skulle vi kunna vara dubbelt så många i Sverige utan att vara trångbodda. Hur gjorde amerikanerna när svenskar, mest smålänningar emigrerade? En tredjedel av den svenska befolkningen utvandrade. Alla var inte Guds bästa barn, men de var välkomna.

Paulus talar om att vara förvaltare av Guds hemligheter. Det handlar om att lära känna Kristus och följa honom och i hans efterföljd leva enkelt och generöst, ta ställning för de svaga, ge röst åt dem som ingen röst har och värna Guds skapelse.

 

En god förvaltare är inget man blir på egen hand och efter eget huvud. Vi behöver goda förebilder och vi behöver hjälpa varandra att göra så gott vi kan. Sedan får vi överlämna åt Gud att avgöra hur det gick.

 

Jag öppnar mig och ber om mod att kämpa för vår vackra jord.

Gud hjälp oss göra allt vi kan för klotet, barnens framtidsland.

 

Jag öppnar mig och ber om hopp, jag ber för kyrkan Kristi kropp.

Gud möt oss, sänd oss sedan ut att dela bröd och tända ljus.

 

Predikan 8:e söndagen efter Trefaldighet

Andlig klarsyn

 

 

Vilken välsignelse det är. Med glasögon. Jag har burit glasögon i snart 25 år. Jag tror de flesta i kyrkan idag har glasögon. Vilken välsignelse att få hjälp att se klart.

Andlig klarsyn är dagens tema. Vi behöver se klart i våra liv för att kunna göra goda val. Vi behöver klarsyn och urskiljningsförmåga i pastoratet, i stiftet. Svenska kyrkan står inför stora utmaningar som kräver andlig klarsyn så att vi väljer rätt väg.

Mänskligheten behöver modiga ledare med andlig mognad och klarsyn för att ta de rätta besluten för jorden och mänsklighetens framtid.

Den breda vägen är lätt att hitta och lätt att gå på, det är bara att följa med strömmen, göra som alla andra, vara bekväm, strunta i följderna, rycka på axlarna. Sköt dig själv och skit i andra. Vända kappan efter vinden. Bli en kopia, härma den mest populära influencern. Vara okritisk.

Den vägen leder till döden, döden för dig, döden för din själ och ditt andliga liv. Du kommer trampa på dig själv och har du vant dig vid det är det inte svårt att trampa på andra. De val vi gör får konsekvenser för kommande generationer i tredje och fjärde led.

Jeremia ropar: Ändra era liv och era gärningar. Jesus uppmanar: Välj den trånga porten och den smala vägen. 

Här kommer några råd om hur vi ska bli klarsynta och kloka. Fem ord på L.

1/ Lita inte på dig själv alltför mycket. Visst vill vi väl, visst tror vi ibland att vi är kloka och ser klart. Men hur är det Paulus skriver: Den som tror sig stå stadigt må se till att han inte faller. Människan är en bräcklig varelse, seende och blind, modig och rädd. Vi bär alla på ljus och skugga, friskt och sjukt. Så tro inte att du ensam ser klart och vet allt. 

2/ Långsamheten är en förutsättning för andlig klarsyn. Den som färdas fort får tunnelseende. Den som färdas långsamt hinner uppfatta nyanser, rikedom, komplexitet och olika perspektiv. Många hade förväntningar på Jesus men rätt ofta fick de vänta för tiden var inte inne. 

3/ Lyssna. Endast den kan bli mer klarsynt som först lyssnar. Lyssna till profeten Jeremia, lyssna till Jesus, lyssna till Paulus, lyssna till de kloka, de som inte söker sin egen ära, de som vågar liv och bekvämlighet för att säga det som är sant. Lyssna till stigfinnare och vägledare, människor som brottats med Gud och livet och sig själva. Också i kulturen finns mycket att hämta för vår klarsynthet. Skönlitteratur, biografier, lyrik, musik, konst, teater, film - allt som är skapat av människan berättar något viktigt om livet.

4/ Lär känna Kristus. Det finns många metoder och idéer på marknaden, trender och skolor. Gör si, gör så, så blir du lycklig. Andlig klarsyn och klokhet handlar inte om att bli lycklig utan att bli sann, bli den som Gud har menat att just jag, just du, just vi ska bli. Jesus säger: Jag är porten. Jag är vägen, sanningen och livet. Jag är världens ljus. Den som följer mig ska inte vandra i mörkret utan ha livets ljus.

Att följa Jesus kostar. Och det handlar ofta om konkreta, vardagliga val. Döm inte. Förlåt din ovän. Älska din nästa. Stå upp för invandraren, den faderlöse och änkan. Ge röst åt dem som ingen röst har. Försvara dem som förtrycks. Värna Guds skapelse. Lev enkelt och generöst. Tygla dina begär. Avstå från egen vinning. Lär känna den kärlek som inte söker sitt.

5/ Leta tillsammans. Lägg märke till att det i dagens tre texter finns ett vi, ett kollektiv, en gemenskap. Det är svårt att bli klarsynt och klok på egen hand. Ordet samvete betyder: det vi vet tillsammans, den kunskap och klokskap om livets grundvillkor som samlats ihop under flera tusen år. Familjen, församlingen, vänkretsen, kommunen, samhället - Gud har gett oss åt varandra för att vi tillsammans ska söka Guds vilja och med olika gåvor bidra till ett gott samhälle. För mig är församlingen det sammanhang där jag får vila och växa, lyssna och lära, slipas och utmanas. När vi valt fel, handlat fel, misslyckats får vi be Gud om förlåtelse och med stöd av varandra ta nya tag. 

 Vilken välsignelse det är med glasögon. I Guds ord och i gemenskapen finns de andliga glasögon vi behöver för att kunna välja den smala vägen och uthålligt gå på den tillsammans. 

Predikan Kristi förklarings dag

Jesus förhärligad

Lärjungarna teg. De berättade ingenting för någon. De hade varit med om något outsägligt. Det fanns inga ord. De hade sett ljuset, det sanna ljuset som ger alla människor ljus, som Johannes säger. Johannes fortsätter: Ordet blev människa och bodde bland oss och vi såg hans härlighet, en härlighet som den ende sonen får av sin fader, och han var fylld av nåd och sanning.

De hade sett ljuset och det fanns inga ord. Och det hände inte bara dem. Jag har under mitt liv som präst fått höra berättelser av människor som sett ljuset, mött Jesus livs levande. Det är som om det ibland uppstår en glipa, som om en flik av förlåten förs åt sidan, som om den rispapperstunna hinna som skiljer jorden från himlen brister och vi får se Guds härlighet. Det kan ske var som helst, när som helst men det går inte att beställa eller beordra fram, det bara händer och det är en nåd att få vara med om det. Varför längtar vi efter det sanna ljuset, varför dras vi till Guds härlighet? Därför att vi är ljusets barn. Vi är skapade att bo i härligheten. Men genom syndafallet gick härligheten förlorad. Allt gick sönder. Vi fördrevs från paradiset.

Paulus säger: Alla har syndat och gått miste om härligheten från Gud. Sedan dess söker vi ljuset, vi dras till ljuset, vi sjunger om det, längtar efter det och vänder våra ansikten mot det. Som människor gör när den första vårsolens varma strålar värmer vinterbleka kinder. Vi söker inte bara ljuset, vi söker ansiktet, blicken. Som spädbarnet söker sin mors blick för att se och bli sedd, och i den blicken bli till. Vi söker ansiktet som vänds till oss och som lyser emot oss i välsignelsens ord. Och det som gick sönder i syndafallet är helat på korset. Jesus har försonat oss med Gud och öppnat porten till himlens härlighet. Det är det som Jesus talar med Mose och Elia om.

Nu finns det inte bara en glipa i förhänget. Förhänget har brustit uppifrån och ända ned. Nu finns det ingenting, absolut ingenting som kan skilja oss från Guds kärlek i Kristus Jesus.

Hade vi suttit i Bredestad eller Marbäcks kyrka idag hade vi varit vända mot öster, soluppgångens väderstreck. Varför är kyrkorna byggda så? Jo, vi väntar på Jesus, på hans ankomst. I Luk 1 sjunger den gamle Sakarias: Han skall komma ner till oss från höjden, en soluppgång för dem som är i mörkret och i dödens skugga och styra våra fötter in på fredens väg.

Vänd er om, titta mot öster, där är solen.

Jesus gick upp på berget för att be. Han behövde dra sig undan. Vi behöver dra oss undan. Retreat betyder just: dra sig tillbaka och en av Sveriges äldsta retreatgårdar heter: Berget!

Dit har många gått, ensamma eller med några vänner för att be, för att lyssna, för att söka det sanna ljuset. Och för att sova djupt. Det kan också vi behöva ibland.

Det finns de som menar att Jesus är på Sinai eller Horeb, ett berg som är 2285 meter högt, samma berg som Mose och Elia besteg. Vid bergets fot mötte Mose Gud i den brinnande busken och senare gick han gick dit för att ta emot de tio budorden och där han kom så nära Gud så att hans ansikte strålade när han kom ner. Har ni sett det någon gång – människor som strålar av himmelskt ljus? Elia gick dit för att han var i djup kris, han ville gömma sig, försvinna. Men där mötte han Gud, inte i stormen, inte i elden, inte i jordskalvet, men i ljudet av ett stilla sus, eller som det står: i ljudet av en sammanpressad tystnad.

Jesus stannade inte på berget, inte heller Mose eller Elia. Det är frestande att bygga fast sig i det som är härligt. Så länge vi lever här är vår uppgift att gå ner i jämmerdalen med Jesus. Berätta för dem som bor i mörkret att Jesus är världens ljus och att den som följer honom inte ska vandra i mörkret utan ha livets ljus.

Predikan 6 e söndagen efter Trefaldighet

Psalmer: 278, 783, 715, 298

Efterföljelse

Tiden är inne för upptagandet till himlen. Då tänker vi direkt: himmelsfärden. Men ordet upptagande rymmer mer: lidandet, döden på korset, gravläggningen, uppståndelsen och sedan himmelsfärden. Jesus tar ingen genväg till himlen och saligheten. Han ger allt, av kärlek.

På vägen dit blir han avvisad. Du får inte komma hit. Persona non grata. Han har ingenstans att vila sitt huvud. Han är omgiven av vänner som är hetlevrade, omogna, fega och självupptagna.

Att följa Jesus kostar allt. Och samtidigt vet ett barn allt om det. För när lärjungarna bråkar om vem som är störst, dvs vem av dem som kommit längst i eferföljelsen, ställer Jesus ett barn i deras mitt och säger: Om ni inte omvänder er och blir som barn kan ni inte komma in i Guds rike.

Så vad finns att säga om efterföljelsen?

Jesus sa: följ mig. Han kallade människor att bryta upp och gå i hans fotspår. Kallades alla han mötte? Vi känner namnen på tolv, och vi vet att det fanns minst sjuttiotvå och sedan vet vi att et antal kvinnor följde honom frivilligt. Jesus mötte tusentals människor, han botade ett oräkneligt antal, han predikade för stora skaror. Och de flesta skickade han hem! Det är få som är fått den särskilda kallelsen att lämna allt för att följa Jesus. Mina föräldrar åkte ut som missionärer 1951. De bars av en kallelse, de var ute i 19 år. Många såg upp till dem, beundrade dem, önskade att de haft samma starka tro och övertygelse. Men det var inte alltid lätt. Priset var oerhört högt, det fanns en frånsida som få känner till.

Som vi märker i texten passar det inte alla. De allra flesta av oss är kallade att leva vanliga liv som vanliga människor med motgångar och medgångar, sol och regn, elände och fest. Det är här, där vi står och går som vi ska följa Jesus. Med de gåvor vi fått men också med de begränsningar vi har. Visa medkänsla, hjälpa en granne, trösta någon som är ledsen, bjuda någon som är ensam på fika. Se, be och ge. Så gott vi kan. Vi ska vara oss själva, som barnen, göra det vi kan, helhjärtat, men när vi blir trötta eller arga får vi helhjärtat säga nej.

Här i min hand har jag boken Efterföljelse av Dietrich Bonhoeffer. Han talar om efterföljelsens "dennasidighet". Det är här och nu som vi ska leva ut den kärlek vi får av Gud. I praktisk handling. Kyrkan mitt byn. Bonhoeffer är kritisk mot kyrkans andlighet. Han ser en risk i att vi som kristna sluter oss samman, stänger dörren, blir en grupp för inbördes beundran och bara ägnar oss åt den sorts andlighet som inte är ett ljus i mörkret, ett salt i världen. Som blir instängt och unket. Avskuret som en sekt, som Knutby. Sekatör vet vi vad det är. 

Vi ska leva i världen men inte av den.

Svenska kyrkan står nu i ett vägskäl. Med minskande medlemsantal och minskande intäkter kan vi gripas av missmod, skära ner, stänga, tystna, backa in i kyrkorummet och bli en kyrka för de redan frälsta.

Eller så kan vi tänka att det är inte vår kyrka, det är Kristi kyrka och den är inte beroende av byggnader, anställda och kostsamma kulturarv. Kristi kyrka behöver bara en sak: Alldeles vanliga människor som lever alldeles vanliga liv och som där de står och går är bärare av Guds kärlek, älskar Gud, sig själva och sin nästa. Människor som vågar tvivla, söka, pröva sig fram. Människor som inte är tvärsäkra utan öppna, människor som värnar om de utsatta, de minsta, som går två mil med den som bett dom följa med en mil.

Dessa människor finns redan, överallt. Människor som visar på Kristus i sina liv, en del medvetet, de flesta utan att veta om det. För jag är övertygad om att man kan vara en kristen utan att känna Jesus! Och man kan känna Jesus och bete sig som ett svin.

Behövs kyrkan? Ja, jag behöver den för jag behöver er. Jag behöver bekännelsen, förlåtelsen, sången och musiken, ordet, måltiden och välsignelsen för att orka leva som jag innerst inne vill, som Gud vet att jag vill leva.

Att följa Jesus är inte lätt. Men ett barn vet hur man gör.

Husandakt från Gottfridsborg Heliga trefaldighets dag

https://youtu.be/03nim8sk5BI


Vem är Gud? Vad kan vi säga om den outsäglige. Kan vi beskriva den obeskrivlige? 

Gud är semper major, alltid större. Och samtidigt kan vi erfara Gud, ana Gud, höra Gud tala, få besök av Gud. Som Abraham och Sara...

Länk till Pingstdagens gudstjänst i Aneby kyrka

Idag blir det ingen husandakt från Gottfridsborg. Hänvisar er i stället till gudstjänsten från Aneby kyrka. Klicka på länken nedan så kommer du dit.

https://www.facebook.com/anebypastorat.svenskakyrkan/videos/2640756562870286/?vh=e&d=n

Predikan Pingstdagen

Vad vackert allting är. Det är vår, det är pingst, det hänryckningens tid.

”Någon andades i mitt rum, en blick såg mig, den var lugn, klok, varm och lika verklig som mitt skrivbord, men den var utanför språket och jag såg ingen. Det var förödmjukande. Och omstörtande: det smakade verklig kärlek.” (Ur Natt och dag av Y Eggehorn)

Orden är Ylva Eggehorns, en beskrivning av hennes första Gudsupplevelse när hon var 15 år.

Idag är det kyrkans födelsedag. Pingst. Jesus kom inte för att grunda en religion, han kom för att tända en eld, släcka vår djupaste törst, skapa en gemenskap av människor som blivit drabbade av Gud. Han sa inget om att bygga vackra katedraler, organisera fram församlingar, pastorat och stift, anordna kyrkoval och tillsätta kyrkoråd. Han talade om törsten och om källan, om strömmar av levande vatten.

Kyrkan har funnits i tvåtusen år, i dessa bygder i 1000 år och ibland har jag funderat över vad som är grejen, vad är det som gör att kyrkan finns kvar. Vad är det som gör att vi år 2020 samlas till gudstjänst i Aneby? Det kan inte handla om duktiga präster, imponerande byggnader, vackra psalmer eller stämningsfulla traditioner. Det måste finnas något mer. Vad är det?

Jag tror svaret är BLICKEN, den lugna, kloka, varma och verkliga BLICKEN. Och SMAKEN, smaken av VERKLIG KÄRLEK. Erfarenheten av en NÄRVARO, en upplevelse av att ekot upphört, att orden nått fram när vi i vår förtvivlan ropat på hjälp.

Vad fult allting är.

Strax före pingst, för sju år sedan, var jag på teater i Stockholm och såg musikalen Hjälp sökes. Den handlar om två bröder på Uppsalaslätten som brukar sin föräldragård tillsammans. Allt är grått och slitet och luften går knappt att andas på grund av det intensiva hatet mellan bröderna. Vad fult allting är. Det är öppningsrepliken, de första ord som uttalas i musikalen.

Bitterheten ligger som en giftig dimma över scenen. Till sist föreslår den ene brodern att de ska ta livet av sig. Men, säger den andre, då måste vi ju avliva alla djuren också och det orkar vi inte. Vad ska de ta sig till? Som ett sista halmstrå beslutar de sig för att sätta in en annons i tidningen med rubriken: Hjälp sökes.

De får svar. En dag kliver en kvinna av bussen tillsammans med sin vuxna dotter och en get. Kvinnan är stum, men arbetsam. Hon får djuren att dansa och göra konster. Dottern plockar blommor och sätter i en vas och sjunger så att hatet och bitterheten rinner ur bröderna och en dag hör de plötsligt näktergalen sjunga. Någon andades i mitt rum, en blick såg mig….

Steg för steg kommer färgerna tillbaka, ljuset, glädjen, sången och tilliten, men också tvekan. Vågar jag älska dig, sjunger Engelbrekt.  Bröderna börjar ta tag i saker, får lust att samarbeta och ställa till fest där djur och människor samspelar på ett fantastiskt sätt. Där någonstans började jag gråta. Jag blev så berörd, så tagen. Det jag såg var Gud förklädd till en stum kvinna, en sjungande dotter och en get, en Hjälpare som hört brödernas böner och sett deras förtvivlan och nu griper in.

När bröderna vaknar upp efter festen är hjälpen borta, men kvar i deras hjärtan fanns smaken, smaken av verklig kärlek, en kärlek som hade förvandlat dem.

Längtar du, som jag, efter att få släcka törsten, få smaka verklig kärlek, få uppleva Närvaron, Blicken? Det är inget vi kan ta oss, eller kommendera fram. Det är som vinden, den kommer när den kommer och vad gör vi då? Hissar vi segel och låter vinden föra oss ut på öppet vatten eller bygger vi vindskydd där vi kurar ihop oss. Ylva Eggehorn beskriver mötet med orden förödmjukande och omstörtande, en erfarenhet utanför språket….

I fredags var jag på hembesök hos en hårt drabbad människa. Under samtalet lyfte jag blicken. På väggen hängde det en almanacka och på den stod det med stora bokstäver: Våga be om hjälp. Våga be om hjälp. Där har vi nyckeln, hemligheten, svaret på varför kyrkan finns kvar och människor än idag samlas till gudstjänst. Våga be om hjälp, Ropa! Viska! Vänta inte så länge som bröderna gjorde. Den Heliga Anden, som kallas hjälparen, finns här, nära och vill inget hellre än att hjälpa.

”Någon andades i mitt rum, en blick såg mig, den var lugn, klok, varm och lika verklig som mitt skrivbord, men den var utanför språket och jag såg ingen. Det var förödmjukande. Och omstörtande: det smakade verklig kärlek.”

Vad vackert allting är. Det är vår, det är pingst, det hänryckningens tid.

Predikan och länk till husandakten Bönsöndagen

https://youtu.be/Mzl7YQ_CQo0.   Länk till husandakten för bönsöndagen

Denna söndag har firats sedan 400-talet. En dag då vi tackar Gud för livet, för våren, för kärleken. En dag då man förr bad för åkermarken; att den skulle ge rik skörd, man bad för djuren, man bad om hälsa och krafter, om välsignelse.

Människan är en bedjande varelse. Det första vi gjorde när vi föddes vara att hämta andan och sedan skrika, gråta, be om närhet, en famn, värme, skydd. 

I boken Finna bönen som redan finns skriver vår biskop Martin Modéus om grundbönen Gud, ge mig liv. Jag läser: Var stilla ett ögonblck….Nu fick du svar på bön. Och nu fick du ett bönesvar till. Och nu ett till. Varje gång vi andas får vi bönesvar för det finns en grundbön i tillvaron som lyder: Gud, ge mig liv. Bokstavligen, många gånger per minut får vi svar. Varje utandning, när vi tömmer lungorna, är en överlåtelse till Gud. Jag litar på att jag får ett andetag till. Varje inandning är ett tack till Gud: Tack gode Gud för att du gav mig liv. Du fyller mina behov och ger mig luft. Du ger mig livets Ande. På ett dygn tar vi 20 000 andetag, vi får 20 000 svar på grundbönen, Gud, ge mig liv.

Det betyder att vi ber utan ord, utan att tänka på det, dygnet runt. Kanske är det sant som vi sjöng i första psalmen: Du är en bön. Hela ditt liv är ett samtal med honom som bär universum och bor i ditt hjärta.

Gråten, suckarna, skrattet, längtan – allt är bön.

Björn Ulvaeus, ABBA-Björn, skrev igår i Svenska Dagbladet: För oss som inte tror är det svårt att förstå varför människor ber till den som i förstone orsakat eländet, dvs Gud. Mitt svar till Björn Ulvaeus är att Gud orsakar inga eländen, Gud vill inte det onda. Gud är kärlek. Jesus kallar Gud för er fader, pappa. Ingen normal pappa eller mamma vill sitt barn illa. Vi är barn till Gud, en Gud som älskar oss mer än vi kan förstå. När vi drabbas av det som är ont och gör ont går vi till Gud som barnet går sin mor eller far. Där, i famnen, får vi gråta tills gråten gått åt, där får vi vila, berätta vad vi känner, söka den goda blicken, skratta. Med Gud får vi som barn ha hemligheter, vi får viska, växa, vara dom vi är.

Att inte be till Gud i svåra tider är som att säga till ett barn att du får bara komma till pappa om du är glad och pigg och tacksam. Är du ledsen, rädd, arg eller besviken får du gå någon annanstans. Björn Ulvaeus, jag önskar att du fick lära känna Gud, Guds varma, kärleksfulla famn.

Därmed inte sagt att detta med bön är enkelt. Vi är som små barn. Vi vill ha det ena och det andra, ofta personliga fördelar. Som igår när jag hade en vigsel utomhus på Åsens by. Det var 8 grader varmt, eller snarare kallt, det blåste friska nordvästliga vindar och regnet hängde i luften. En av värdarna kom då fram till mig och frågade om jag inte kunde be om solsken och värme. Jag svarade att jag är tveksam till att be om vackert väder, för bonden som just sått ber samtidigt om regn. Men, sa jag, jag har varit med om märkliga ögonblick då vi firat gudstjänst utomhus och det regnat runtomkring men inte just där vi varit. Gud är god.

Hur gick det? Jo, när brudparet kom gående över ängarna bröt solen fram, regnet höll uppe och när vigseln var över och de dukade fram sin picknick mojnade vinden och det kändes en aning varmare.

Det viktiga för Jesus tycks vara att bönen är uppriktig, att den inte består av tomma ord. Att det är hjärtats samtal med Gud för Gud vet vad vi behöver redan innan vi har bett om det. Precis som en god förälder vet sitt barns bästa och ger barnet vad det behöver innan det ens har bett om det.

Det finns en fantastisk formulering i dagens samlingsbön som lär oss något viktigt om bönen: Hör vår bön, svara oss i din kärlek, handla med oss efter din vilja. Låt vår bön bli en kamp för det goda och en vila i dig.

Är det svårt att hitta orden kan man tända ljus och be utan ord. Eller så kan andras böner vara en hjälp. Psaltaren rymmer flera tusen år gamla mycket ärliga böner. I psalmboken finns en bönbok, det finns särskilda bönböcker med böner för olika tillfällen i livet, Och det finns sjungna böner.

Vi ska nu sjunga en bön som jag skrivit och som Per Harling tonsatt.

Jag öppnar mig

Jag öppnar mig som törstig jord
för regn och sol, för frö och grodd.
Gud, bruka mig så att jag får
ge sådan frukt som jag förmår.

Jag öppnar mig i sårbarhet
för blicken som allt ser och vet.
Gud, lär mig lita på din nåd
och följa dina visa råd.

Jag öppnar mig och gråter ut
den sorg som göms i hjärtats djup.
Gud, låt min natt få bli till dag,
förtvivlan vänd till nya tag.

Jag öppnar mig och ber om mod
att kämpa för vår vackra jord.
Gud, hjälp oss göra allt vi kan
för klotet, barnens framtidsland.

Jag öppnar mig och ber om hopp,
jag ber för kyrkan, Kristi kropp.
Gud, möt oss, sänd oss från ditt hus
att dela bröd och tända ljus.

Copyright Peter Andreasson 2019