Predikan 15 e söndagen efter Trefaldighet

 

Ett är nödvändigt

 

Det är sent på jorden. Nu, om någon gång, är det viktigt, livsviktigt att ta reda på vad som är det enda nödvändiga. Ska vi oroa oss och agera och gå igång som Marta eller ska vi bli stilla och passiva och bara lyssna som Maria?

 

I tisdags skulle jag ta mig från Lund till Aneby med tåg. Utanför Eslöv körde tåget på en människa som i orkade leva. När vi tre timmar försenade kom till Alvesta satte sig en kvinna i stolen bredvid. Vi började prata. Hon var sen och jag var sen p.g.a. av omständigheter ingen av oss rådde över. Hon berättade att förra gången hon åkte tåg så hade det också blivit stopp, då p.g.a. allt regnande och, sa hon, då kom jag i samspråk med andra passagerare och vi kom liksom närmare varandra, vi talade om det som är riktigt viktigt. Och det gjorde vi också. Hon hette förresten Anna. Är detta det enda nödvändiga?

 

Jag öppnar senaste numret av Naturskyddsföreningens tidning. Therése Lindgren, en av Sveriges största influencers har skrivit en bok med titeln: Viktigt på riktigt. Den handlar om hur vi ska leva mera hållbart. Och för många är detta den allra viktigaste frågan: att ställa om liv och samhälle och rädda mänskligheten från att gå under. Är detta det enda nödvändiga?

 

Jag sätter på radion och hamnar i ett samtal om AI och de talar om risken för att AI tar över och raderar ut allt mänskligt liv. Är detta det enda nödvändiga, att sätta gränser för AI och rädda mänskligheten från något människan hittat på och nu tappar kontrollen över?

 

 Jag hämtade Noah på förskolan i onsdags. När han fick syn på mig sprang han över gården och kastade sig i min famn. Vi gick till parken och lekte i löven i nästan två timmar. Noah var lycklig och jag var lycklig. Är detta det enda nödvändiga; att få vara med dem vi älskar, att leka och skratta och vara närvarande i nuet? 

Jag besökte Linköpings kloster igår. Syster Therese har satt upp fyra ord som fokus för livet i klostret: Bönen, Bibeln, Bildningen och Barmhärtigheten. Klostrets vänner sjöng och delade en enkel måltid, bad, samlade in pengar till ett altare och plockade skräp. Jo, vi var trettio personer i olika åldrar som under en timme plockade skräp. Och det kändes djupt meningsfullt. Grön barmhärtighet heter det. Det enkla, nära, nästan meningslösa för snart är det fullt med skräp igen, men detta att gå ner på knä, sträcka in armen i häcken och befria den från flaskor, fimpar, snus, papper, burkar. Det kändes heligt, livsviktigt. Är detta det enda nödvändiga?

 

Vad menar Jesus med att Maria valt det som är bäst? Vad menar han med att bara en sak behövs? 

Kanske finns svaret i bergspredikan där Jesus säger: Sök först Guds rike och hans rättfärdighet så skall allt det andra tillfalla er. 

Det är som när man knäpper en skjorta, kommer första knappen i fel hål blir det snett och galet hela vägen, men om man är noga och sätter första knappen i rätt hål blir det rätt hela vägen. Det är inte antingen Maria eller Marta utan Maria och Marta. Båda bor i varje människa. 

 

Martin Lönnebo är inne på samma spår. Det handlar om vara och göra. De flesta av oss är göra-människor som får sitt värde av det vi gör. Gör vi inget är vi inget. Några av oss är göra-vara människor. Vi rusar på i ekorrhjulet men har upptäckt att vi då och då behöver ta en paus. Mest för att orka fortsätta springa. Några få är vara-människor. Barnen, vännerna som har en psykisk funktions-nedsättning, de som ”är”, som bottnar i sitt vara och är äkta rakt igenom. 

Det Jesus försöker säga idag är: Marta, sträva efter att bli en vara-göra-människa. Bli stilla, lyssna, samla dig, Gud är och du är och när du vilar i min kärlek så får du kraft att göra det just du ska göra, din urskillningsförmåga stärks, din ödmjukhet djupnar, dina sinnen öppnas, din förundran väcks till liv och du ser vad som är riktigt viktigt, just nu. 

Predikan 11 e söndagen efter Trefaldighet

 

Tro och liv

 

Kära barn, vår kärlek får inte bestå, bara i ord som vi för på tungan.

Är den sann, måste den också ta sig uttryck i våra gärningar. 

 

Denna sång har jag inte sjungit sedan tonåren. Det är en bibelvisa och de var populära i kristna ungdomskretsar på sjuttiotalet. Texten är från Jakobs brev. 

 

Denna söndags rubrik är tro och liv. Tro och liv, ord och handling. det handlar om huruvida vi är trovärdiga som människor, eller om det finns ett gap mellan vad vi visar utåt, skenet, och hur det egentligen står till. Då och då hör vi kändisar berätta om hur de trots ära och berömmelse och mångas beundran bär på en skräck, rädslan att bli genomskådade, att människor ska upptäcka att de är en bluff. Den rädslan kanske vi bär på lite till mans: tänk om folk visste! 

Gapet uppstår ju när vi låtsas vara bättre än vi är, renare, godare, bättre, frommare. Det finns människor som har en usel självkännedom och som inte ser det andra ser: att den där människan är en dubbelnatur. Och så finns vi, som så innerligt gärna vill bli älskade och beundrade eller åtminstone lite omtyckta för vi vill så gärna vara med. Människans största skräck är att hamna utanför, bli utstött ur gemenskapen och därför är vi beredda att göra precis vadsomhelst för att få vara med. Och vi putsar och polerar, och fixar och fintar, vi rycker upp oss och tar oss i kragen och skärper till oss så att det ska se bra ut. Vi lurar oss själva, vi lurar vår omgivning, ja, försöker till och med lura Gud. Att försöka hålla skenet uppe kostar på och att umgås med andra som gör det kostar på och det blir svårt att andas för ingen vågar vara sig själv fullt ut. Kanske är detta tydligare i kyrkliga sammanhang än på andra ställen. Som kristen ska man ju vara lite bättre. Eller? 

 

Fariséerna och de skriftlärde satt på Moses stol. Det betyder att de använde lagen, tio Guds bud och tusentals regler för att leva rent och gudfruktigt. De trodde på fullt allvar att det var möjligt att bli frälst genom att hålla lagen och de försökte få folk att göra likadant. Bud och förbud. Det vara bara tungt och tröttsamt. Jesus såg hur rädda människor var för att göra fel, så vad gjorde han? Sänkte kraven? Nej, han skärper dem. Han är så sträng så att lärjungarna frågar: vem kan då bli frälst? Svaret är: ingen. Ingen kan bli frälst genom att ta sig i kragen och försöka duga och räcka till. Varför försöker vi då? Gång på gång? Sanningen är ju att vi inte är några helgon. Sanningen är att vi är syndare, allihop. Och det är där nåden kommer in. Vi behöver inte vara rädda för att bli genomskådade. Vi är redan genomskådade. Och genomälskade. Det finns nåd, det finns förlåtelse, det finns en möjlighet att bli fri, andas ut, bottna och vara sig själv, för vem ska vara mig om inte jag, visserligen både skev och sprucken, men framförallt älskad. Och jag får vara med och du och du. Famnen är vidöppen. 

 

Strax ska vi dela en måltid, enkelt vin och bröd. Det är en måltid, inte för rättfärdiga utan för syndare, inte för människor som är sig själva nog, lite förmer utan för alla skeva, spruckna, vanliga människor som längtar efter Guds nåd och kärlek. Här åker axlarna ner och mungiporna upp, för här, kring Jesus, är det lätt att andas. 

Och när vi går hem härifrån behöver vi inte prata om Guds kärlek, den kommer ta sig uttryck i våra liv och gärningar, liksom utan att vi märker det. 

Lär er att göra det goda, säger profeten. Den som är älskad och förbehållslöst accepterad är inte rädd för att göra fel. Man vågar försöka, steg för steg och i Guds rike är kärleken mycket konkret: Sträva efter rättvisa, stöd den förtryckte, för den faderlöses talan och skaffa änkan rätt. Inte för att vi ska bli älskade utan för att vi är älskade. 

 

Predikan 8 e söndagen efter Trefaldighet

 

Andlig klarsyn

 

I morgon har jag en tid hos optikern i Eksjö. Jag ska prova ut nya glasögon med bättre glas. Jag vill vara klarsynt och skarpsynt, inte skumögd och halvblind. Och tänk att det finns hjälp att få! Det är fantastiskt. 

 

Rubriken för denna helg är andlig klarsyn. Andlig klarsyn är en bristvara i vår tid bland världens ledare, Sveriges regering, människor i allmänhet. Få verkar se allvaret i klimatkatastrofen, i flyktingkrisen som är djupare än någonsin, i fråga om vad som är heligt och okränkbart. En av dem som ser klarare är FN´s generalsekreterare. Jag hyser en djup beundran för hans mod att se och försöka väcka mänskligheten till insikt. Och Greta Thunberg går direkt från domstolen där hon har blivit dömd till dagsböter, ut på gatan för en ny protest. På frågan varför hon gör det säger hon: Ni ser inte att det råder klimatnödläge. Därför måste vi agera. Hon och många unga ser något som vi andra inte ser. 

 

Hur blir man andligen klarsynt? Innan jag svarar på den frågan vill jag säga att man kan ha full syn på båda ögonen och ändå vara andligt blind och man kan vara blind på båda ögonen och ändå vara andligt klarsynt. 

 

Så, hur blir vi andligt klarsynta?

1/ Andlig klarsyn handlar om att inse att vi är blinda, att vi behöver hjälp, att vi behöver uppsöka den store optikern med regelbundenhet. Psaltaren är fylld av denna insikt: Visa mig, Herre. Ge mig förstånd. Led min vandring. 

 

2/ Andlig klarsyn handlar om tid, inte klocktid utan Guds tid. Det handlar om att lyssna, invänta Guds vägledning, gå åt sidan och i sitt liv bereda plats för Guds tilltal. För Gud står inte på torget och ropar, Gud försöker inte överrösta allt buller. Gud viskar, visar sig när vi minst väntar det och möter oss ofta i tystnaden. 

 

3/ Andligt klarsynta blir vi om vi gör det ärkebiskop Martin Modéus brukar säga: Ställ dig bredvid Jesus, se det han ser, säg det han säger och gör det han gör. Hur går det till? Jo, vi behöver läsa hans ord, be och öva oss i att göra det Jesus säger och det vi tror är rätt. 

 

4/ Man blir aldrig klarsynt på egen hand, utan alltid tillsammans. Det är bl a därför vi har församlingen. Det är därför det finns själavård, andlig vägledning och bikt. För när vi misslyckas behöver vi få höra att vi är förlåtna, vi behöver spegla våra liv i andras liv och se att det är möjligt att börja om. 

Klarsynt blir man inte på egen hand. Därför vi har församlingsråd och kyrkoråd och Aneby kristna råd. Därför finns grupper och sammanslutningar, som stöd i livet, som hjälp att se klarare och göra klokare val. 

 

5/ Det finns ett test man kan göra för att se om det finns andlig klarsyn. Det är profeten Jeremia som ger oss detta test för att kunna avgöra hur det står till med vår syn: 

·      ändra era liv

·      handla rätt mot varandra

·      förtryck inte invandraren, den faderlöse och änkan

·      låt inte oskyldigt blod flyta

·      skada inte er själva genom att följa andra gudar

 

Detta är att välja den smala vägen. Detta är att låta Guds vilja få konkreta följder i liv och samhälle. Gör vi detta så lovar Gud att bo mitt ibland oss. 

 

Själva kan vi inte åstadkomma det men med Guds hjälp är det möjligt. 

 

 

Predikan Pingstdagen

Den heliga Anden 

 

Vi finns nära dig. För all tid. Har ni sett Länsförsäkringars reklam? Man ser ett ansikte på en medarbetare och texten: Vi finns nära dig. För all tid. 

Jag undrar om inte reklammakarna har läst Bibeln. För det kunde vara ett bibelcitat. Möjligen har de missat tre ord: Var inte rädd, vi finns nära dig, för all tid. 

Jesus har lidit, dött och uppstått. Han har under fyrtio dagar visat sig för sina lärjungar innan han på Kristi Himmelsfärdsdag lämnar dem och går till Fadern. Men Gud har inte övergett oss. Nu ger han oss Anden. Man skulle kunna säga att Jesus på berget vid sin himmelsfärd lämnar sina jordiska sandaler för att kunna finnas nära var och en av oss, varje människa, varje levande väsen över hela jorden, samtidigt. Vi finns nära dig. För all tid. Detta VI är Gud själv, Fadern, Sonen och Anden, Skaparen, Försonaren och Livgivaren. 

 

Och nu händer det som står i dagens psaltartext: Du ger dem och de tar emot, du öppnar din hand och de äter sig mätta, du sänder din ande, då skapas liv. Du gör jorden ny. 

På påskafton satte vi upp sex fågelholkar i min trädgård. Det är liv i fyra av dem. Det är särskilt en som väckt mitt intresse, blåmesens holk. De har kläckt fram sina ungar och nu flyger föräldrarna i skytteltrafik för att mata ungarna, från tidig morgon till sena kvällen. 

Jag har inte räknat men det sägs att de varje dygn hämtar femhundra insekter att mata sina ungar med. Du ger dem och de tar emot, du öppnar din hand och de äter sig mätta, du sänder din ande, då skapas liv. Du gör jorden ny. 

 

Den heliga anden är Guds moderliga sida. Motsvarigheten i GT, är Visheten, Sofia och det passar bra att påminna om det idag, på Mors dag.  Anden har många namn: Hjälparen, tröstaren, pedagogen – den som tar barnet vid handen och visar vägen, försvarsadvokaten, den som för din talan och träder till ditt försvar i alla lägen. Anden är också kreativitetens källa. Konsten, musiken, teatern, filmen, dansen, litteraturen, den välsmakande måltiden, skönheten – människans förunderliga skaparförmåga har sin källa i Guds Ande. Jesus liknar henne vid strömmar av levande vatten, en källa som ständigt porlar med friskt, livgivande vatten. En källa som finns här inne, i dig, i mig. 

Är det verkligen så? För ibland känns mitt inre som en torr och livlös öken. Martin Lönnebo skulle säga: Oroa dig inte, källan finns där hur det än känns, som ett grundvatten, på djupet. Och sedan skulle han säga: Välsigna, välsigna alla du möter idag, välsigna särskilt den som ingen bryr sig om och ingen ser. Välsigna! Och sätt upp fågelholkar och bihotell och måla eller sjung eller skriv: skapa med den förmåga du fått. För Anden värderar inte. Hon är som den bästa pedagogen i världen: hon lyser av glädje över våra tafatta försök. Välsigna och värna livet så kommer källan porla.

 

Guds ande möter oss där vi är. Det är det som händer på Pingstdagen i Jerusalem. Rädda och tvivlande lärjungar blir fyllda med kraft och talar om Gud på språk som alla förstår. Gud kräver inte att vi ska lära oss latin eller något annat underligt språk. Det tog 1500 år innan Luther med sin reformation införde att Bibeln skulle översättas, predikan skulle ske på det språk som lyssnarna förstod, psalmer skulle skrivas så att alla kunde sjunga med. Guds ande är också översättare, tolken som hjälper oss att tro. 

 

Så var inte rädd. Vi finns nära dig. För all tid. Det är hälsningen från himlen idag, från Guds hjärta till dig och mig. 

En text om mötet med den Uppståndne skriven av Rebecka Bernberg

Då kom Jesus och stod mitt ibland dem...
Det var dessa ord som stack ut för mig idag när jag under min bön än en gång återvände till

Johannesevangeliets tjugonde kapitel, verserna 19-29, för att idissla Ordet.

Stannade kvar vid orden och försökte se Jesus framför mig, ståendes mitt ibland lärjungarna, inte på avstånd, utan mitt i gruppen.

Lyssnade till orden: ”Frid åt er alla!”

Berörs än en gång av hur Jesus visar dem sina sårmärkta händer och sin sida. Tårar börjar bränna bakom stängda ögonlock, vet inte riktigt varför. Detta med att hans sår finns kvar.
Att mina sår också finns kvar. Att jag känner ett alltmer ökande behov av att snabbt bli frisk, att vara stark, för att min älskade livskamrat behöver få vara svag. För att han har tvingats vara stark och kämpa alldeles för länge för att bära mig och hela familjen under min långa sjukskrivning. För att bristningsgränsen är närmre än någonsin. Måste jag vara stark – för hur ska det annars gå?!

Men Jesus står här mitt ibland oss, mitt i livets osäkerhet och ovisshet, mitt i rädsla och oro, mitt i tröttheten och svagheten – och sträcker fram sina sårmärkta händer och räcker oss sin FRID. Inga garantier. Inga löften om framgång, säkerhet och hälsa. Inga överslätande trösteord om att ”det här kommer nog gå bra, ska du se.” Endast detta: en frid som räcks oss inifrån. Från Den som själv finns mitt i smärtan, mitt i ångesten, mitt i rädslan, mitt i den totala övergivenheten och ensamheten. Jesus kommer innanför vår rädslas reglade dörrar och räcker oss frid, genom sina korsmärkta händer.

Och tillsammans med lärjungarna får jag sträcka fram mina händer, som också bär sår, och röra vid Jesu sår. Detta är kontaktytan. Här förenas vi.

Och HÄR – mitt i det svaga, det brustna, det otillräckliga – ger oss Jesus ett mandat som sträcker sin in i evigheten: ”Om ni förlåter någon hans synder, så är de förlåtna, och om ni binder någon i hans synder, så är han bunden.” Kallade att vara försoningens tecken. Att ta emot den frid som är fred för världen.

För det krävs inte hälsa och styrka, inte tryggad försörjning, inte garantier om en säker framtid. Men att jag lägger mina händer i Jesus händer, låter mina sår beröras av Jesu sår, låter mitt lidande förenas med Jesu lidande och tar emot Kristus som finns mitt i livet, som det är.

Rebecka Bernberg

Böneapostolatet

Predikan 2 sönd i påsktiden

Påskens vittnen

 

Vet ni att det är inne att berätta om sina misslyckanden, för genom att misslyckas lär man sig mer om sig själv och livet. 

Simon Petrus och hans bror Andreas, Jakob och hans lillebror Johannes, det var Taddaios, Filippos, Bartolomaios, Simon, Matteus, den andre Jakob och slutligen Tomas, tvillingen också kallad tvivlaren, alla hade misslyckats. 

 

Gud hade sedan syndafallet kallat på människan: Adam var är du? Gud hade försökt få oss människor att göra bot och bättring genom tio Guds bud. Gud hade sänt profeter att varna och vägleda folket. Men inget hjälpte. Till sist sände Gud sin son för att rädda världen, för att älska oss tillbaka till Gud. Jesus ger sitt liv, han dör på ett kors och uppstår. Allt är fullbordat. Människan är försonad med Gud, paradisets port är öppnad på vid gavel. Nu måste hela världen få höra glädjens budskap. Du är älskad, du är fri, våga tro att det gäller dig. 

Men de som skulle vittna är rädda. De har mött den uppståndne, de har sett honom med egna ögon. Ändå sitter de bakom reglade dörrar, rädda. 

Jesus hade levt med dem i tre år, gett dem allt men när det verkligen gällde fegade de ur, förnekade och förrådde, sprang och gömde sig. Jesus kunde ha skällt ut dom, sagt upp dem och återvänt till Fadern i himlen för att meddela att projektet hade havererat. 

 

Inga förebråelser, inga utskällningar, inga hot. Bara detta: Frid åt er alla. Frid åt er alla. 

 

Han vänder sitt ansikte till dem, han ser på dem med kärlek och ger dem sin frid. Det är det enda som kan bota en människa som är fylld av skam och självförakt. Kärlek, frid och förnyat förtroende. 

 

Tomas tvivlade. Han var ärlig. Jag kan inte tro om jag inte får själv får se. Jesus känner Tomas och ger honom det han behöver för att han ska kunna tro. Jag är övertygad om att Judas också hade kunnat få börja om, bara han hade kommit till Jesus. För Guds kärlek är alltid större än våra synder. 

 

Tomas var inte den ende som tvivlade. När Jesus ska ge dem missionsbefallningen, sända dem ut i världen att vittna om påsken står det: När de fick se honom föll de ner och hyllade honom, men några tvivlade. Då gick Jesus fram till dem och talade till dem: Åt mig har gett all makt i himlen och på jorden. Gå därför ut…

 

Det är som om Jesus läst Tomas Tranströmer och vill säga till var och en av de elva och till dig och mig idag: Skäms inte för att du är människa, var stolt. Inne i dig öppnar sig valv bakom valv oändligt. Du blir aldrig färdig och det är som det skall. 

 

Hur är det med oss. Är vi frimodiga påskens vittnen eller är vi också rädda, uppgivna? Vi har kanske inte låst dörren, men det är lätt att idag gripas av missmod och fråga var Gud är och varför han inte griper in. Det är frestande att skruva ner trons låga till ett minimum, att tvivla.

Jesus är här. Han ser oss och möter oss var och en där vi är. Låt oss göra som Tomas, säga vad vi behöver för att kunna tro och återfå hopp och frimodighet. 

 

Strax firar vi måltiden. Vi får öppna vår händer och ta emot Kristus själv i bröd och vin. Vi får ge honom våra tvivel, vår trötthet, vår oförmåga att tro och han ger oss sin frid. 

Sedan sänder han oss ut i nya möten och samtal, tvivlande och troende med hans frid i våra hjärtan. 

 

Predikan Midfastosöndagen

 

Livets bröd

 

Vet ni hur texten fortsätter? Många av hans lärjungar som hörde honom tala sade: Det är outhärdligt, det han säger. Vem står ut med att höra på honom? Och lite längre fram i samma kapitel: Då drog sig många av hans lärjungar tillbaka och ville inte längre följa med honom. 

Vad menar Jesus? Varför säger han det han säger? Orden återfinns bara hos Johannes. Johannes evangelium kom till på 100-talet, Markus på 60-talet och Matteus och Lukas på 80-talet. Varför tar Johannes i så fruktansvärt? Varför låter han Jesus säga: Den som äter mitt kött och dricker mitt blod förblir i mig? Orden väcker anstöt. 

Jo, genom alla tider har människor ifrågasatt om Gud, som är helig, som är ljus, som är ren och upphöjd verkligen har blivit människa på riktigt, fullt ut. För här råder ondskan och mörkret och tanken på att Gud klivit ned och beblandat sig med oss syndare är otänkbar. Har Gud varit här så har han varit en förklädd Gud. Detta tänkesätt märks bl. a i föraktet för kroppen och sexualiteten, det jordiska, det materiella. Tecknet på sann andlighet är att bli så lik Gud som möjligt, så helig och ren och världsfrånvänd som möjligt. Allt som är lustfullt och roligt och vackert lockar människan bort från Gud. Här gäller det avstå, ta avstånd, bara umgås med de heliga. 

Idag säger Johannes: Om ni visste hur fel ni har. Ni har missförstått allt. 

Redan i sitt första kapitel skriver Johannes: Och Ordet blev människa och bodde ibland oss. Vad står det i grundtexten? Ordet blev kött. Sarx. Kött och blod, kropp, människa. Helt och fullt. 100%. Inkarnation. En människa som blev hungrig och törstig, som grät och skrattade, som blev trött, fick ångest, som såg stjärnorna ur vårt perspektiv, som bad att få slippa lida, som ropade: Min Gud, min Gud, varför har du övergivit mig. 

Att skriva sarx om Gud väckte en oerhörd anstöt i Johannes samtid. Och likafullt var det nödvändigt. Då och nu. Genom att bli människa i Jesus Kristus har Gud välsignat alla delar av jordelivet, av sin skapelse, av kroppen och mödan genom att i allt dela den med oss. Skäms inte för att du är människa, skriver Tomas Tranströmer. Och han gick hela vägen, ända ner i botten, ända in i döden. Han delade allt med oss. 

 

Alla människor hungrar. Hela livet. Och hela livet söker vi efter det bröd som kan mätta, på djupet. Som kan tillfredställa vår existensiella hunger efter mening, efter tillhörighet, efter kärlek. Ofta söker vi på fel ställe och när vi ätit så är vi mätta en stund men hålet i själen har vuxit, precis som när man har proppat i sig godis.

 

Jesus säger: Jag är livets bröd. 

Det är skillnad på att hungra och vara hungrig. Den som hungrar har inget bröd. Den som är hungrig vet var brödet finns och äter det och blir mätt. Gång på gång.

”O vilken kärlek, underbar, sann, aldrig har någon älskat som han. Frälst genom honom, lycklig och fri, vill jag hans egen evigt nu bli.”

 

Vi ska snart äta. En måltid av enkelt bröd och vin. Kristi kropp och blod. Jesus vet att vi är hungriga. Han begär inte av oss att vi ska putsa upp oss, bli värdiga och heliga och syndfria. Nej, denna måltid är endast för syndare, den är för oss som är små, rädda, tvivlande, längtande, osäkra. 

Den är för oss som inte orkar skärpa oss, förtjäna vår plats och vara förmer än andra. Den är för oss som älskar livet, som känner lust till det vackra och goda och sköna. Brödet och vinet räcks åt alla, urskillningslöst, till kreti och pleti. Alla får plats, alla får vara med. Och gåvorna räcks oss så att alla kan ta emot, den dementa tanten på Antuna likaväl som det nyfikna barnet i söndagskolan. 

 

Vi blir det vi äter. När vi äter Kristi kropp, så blir vi Kristi kropp i världen. Vi blir brödet som bryts. Kan vi tänka så, se så på oss själva: i allt vi är och gör är vi brödsbrytelse. När vi möter en människa, vän eller främling, kan vi tänka: för dig. Vi är offertorium, konsekration och kommunion. Däri ligger meningen med livet. Att ta emot och ge, få liv och ge liv, bli älskad och älska. 

 

 

När många av hans lärjungar hade lämnat Jesus, frågade han de tolv: Inte vill väl ni också gå er väg? Simon Petrus svarade: Herre, till vem skulle vi gå? Du har det eviga livets ord. 

 

 

 

Ny psalm för Kyndelsmässodagen

 Det räcker med ett enda ljus

 

Maria, Maria vem är det du håller 

så varsamt och ömt i din varma famn?

Ett ljus i vårt mörker, en gudasänd gåva

Jesus Immanuel, det är hans namn.

 

De gamla är blinda men ser ändå ljuset

i barnet som Josef nu håller stolt

och lovsången stiger till Gud som hört bönen.

Hanna hon ser vad för andra är dolt.

 

Det räcker med ett enda ljus i vårt mörker

ett ljus med en låga som lyser opp

och skingrar det mörka, besegrar det onda, 

löser ur missmod och ger oss nytt hopp.

 

Idag är det vi som får glädjas åt ljuset, 

åt Jesus som ser oss och ger oss mod 

att sjunga vår lovsång som Symeon sjöng den:

Äran den tillhör vår Gud som är god.

Copyright Peter Andreasson

   

 

 

  

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

  

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

  

 

 

 

Predikan Kyndelsmässodagen

 

Uppenbarelsens ljus

 

Vi lever i en mörk tid. Förutom det som händer i världen och i samhället har vi ju våra personliga bekymmer. Det är inte underligt att det känns mörkt ibland. Det är inte underligt att man vaknar i vargatimmen och börjar grubbla. Grubblet kan leda till tungsinne och tungsinnet kan göra oss svartsynta, dvs väldigt pessimistiska.

Det är mörkt, men är det nattsvart?

Därför behöver vi ögon som söker ljuset och ser ljuset. Symeon och Hanna var gamla. det fanns inga glasögon att få, ingen ögonklinik att bli remitterad till när allt gradvis blev suddigare och dunklare. Det är alltså rätt troligt att de var näst intill blinda båda två. De levde i en mörk tid, på många sätt lik vår tid. Och den dagen var det inte bara en familj som kom till templet för att tacka Gud för sitt barn, det kanske var tjugo eller femtio eller hundra. Hur kunde de veta att det just var Jesus som var ljuset, som var den de väntat på? Jo, de såg med sina inre ögon. De såg det ingen annan såg. 

Man kan ha full syn och ändå vara blind. man kan vara blind och ändå seende. Vad var det som skärpte deras inre seende? De umgicks med Gud i bön varje dag. Guds Ande ledde dem till ljuset. Räkna aldrig bort de gamla, fast de är trötta och blinda och krokiga. De kanske ser det vi inte ser och förstår det vi inte förstår. 

 

Tänk tillbaka på den gångna veckan. Vad har lyst upp din tillvaro? Vad har gjort det lättare att leva, lättare att andas? Har du sett ljuset? Berätta för varandra där ni sitter. 

Det behövs bara ett enda ljus för att skingra mörkret.

Någon som vill dela med oss alla?

Över allt detta som lyst upp vår tillvaro den gångna veckan kan vi skriva ett namn: Jesus. Och vet ni vem det är som får oss att söka och se ljuset? Guds Ande!

 

 

Vad hände när de mötte Jesus? De sjöng. De prisade Gud. Detta, mina vänner, är en motståndshandling. Sången är en motstånds-handling mot alla mörka krafter i tillvaron. Det är en sång som ljudit genom årtusenden, särskilt i svåra tider. Vi som har sett ljuset får aldrig sluta sjunga. 

 

Vi har också kommit till templet idag. Ljuset bars in i början av gudstjänsten. Jesus är här. Vi får göra som Symeon: ta Jesus i våra händer, nattvardens bröd och vin och sjunga vår lovsång. Vi får göra som Hanna, prisa Gud och berätta. En änka, 84 år gammal, blir den första missionären, den första att peka på ljuset. 

 

För 40 år sedan prästvigdes jag. Biskop Martin Lönnebo sa att vi nu sändes att bära ljuset vidare. Att lysa, att berätta för dem vi mötte om Jesus. I början ville jag lysa starkt och klart. Men efter några år, när jag blev sjukhuspräst, förstod jag att människor kunde bli bländade, för det finns människor som gömmer sig i mörkret, inte för att de är ljusskygga och har något att dölja utan för att de är ljuskänsliga, för att livet varit obarmhärtigt, för att himlen har tigit i deras olycka. Kan vi hjälpa varandra till det: att lysa varsamt för vi vet aldrig vad den vi möter har gått igenom. Varsamt, med ett mörkt milt ljus som helar och upprättar. 

 

Så låt oss i denna mörka tid hjälpa varandra att se ljuset, ta emot det och lovsjunga Gud och sedan gå ut och lysa varsamt.