EN PSALM TILL TRÖST I ALLHELGONATID

GUD, SAMLA MINA TÅRAR I DIN LÄGEL. (Psalt 56:9)

1

Jag söker mig längs gången fram mot graven, 

och minnen väcks till liv i hjärtats djup.

Du fattas mig om natten och om dagen,  

det tomrum som du lämnat saknar slut.

  

Gud, samla mina tårar i din lägel

Gud, gråt med mig när allt är bara gråt.

Gud, sänd mig nu din varma trösteängel

och hjälp mig genom allt som är så svårt. 

 

2

Jag böjer mig och tänder ljus i mörkret,

ett ljus av kärlek och av tacksamhet.

Och tusen lågor värmer, lyser, leder

en väg igenom sorg och ensamhet. 

 

Gud, samla mina tårar i din lägel.

Gud, ge mig mod när rädslan griper tag. 

Låt morgon gry, förtvivlan vänd i glädje

och ge mig kraft att leva dag för dag.

 

3

Jag reser mig och anar någon nära,

en rörelse, ett tilltal utan ljud. 

En ängel viskar ömt: kom låt mig bära  

dig över sorgens bråddjup hem till Gud. 

 

Gud, samla mina tårar i din lägel. 

Gud, ta min oro, ge mig sinnesro.

Låt sår jag fått få läkas av din närhet

och visa mig en väg till hopp och tro.

 

4

En dag skall allt det svåra vara över

och vi får mötas bortom tid och rum. 

Och allt som här blev skadat och gick sönder

skall där bli helat och slå ut i blom.

 

Den dagen skall Gud torka våra tårar.

Den dagen kommer solen ej gå ned

och sången stiger upp ur allas hjärtan

och allt är glädje, hemkomst, salighet. 

 

Copyright

Peter Andreasson

211004

Tonsatt av Kristine Bratlie

Predikan Alla helgons dag

 

Klas Östergren berättar i en av sina romaner om Brandy, en sorgsen fotograf som letar efter livsmening eller åtminstone förströelse i våta danskvällar och förbjuden passion. Han väntar på ett tecken, men vet inte vad eller varför. 

Till sist snubblar han över några medmänniskor i nöd. De behöver hjälp. De är krävande och otacksamma. Ändå vet Brandy att här är tecknet han väntat på.

Det handlar om ett kärleksöverskott han bär på, en längtan att få stiga ut ur sig själv och behövas för andra. Det handlar om det djupa behovet att få ge. 

Ni är jordens salt och världens ljus, säger Jesus. Denna helg blir det särskilt tydligt. Vi inte bara tänder ljus, vi är ljus när vi söker upp varandra, håller om varandra, tröstar och stöttar. Och saltet, det finns i tårarna som rinner ner för kinden. För när vi gråter med varandra, när vi låter de salta tårarna flöda är vi som mest mänskliga, då delar vi liv på riktigt, då kommer vi nära varandra. Och de som gråtit med varandra har nära till skrattet, mitt i eländet, för det är som om sorgen gröper ur våra hjärtan för att glädjen och omsorgen ska få plats. 

Det finns för mycket kärlek och för lite människor, säger Brandy. Han bär på ett kärleksöverskott. Gör vi inte alla det? Ett behov av att stiga ut ur oss själva och behövas för andra. I Ukraina finns inget kärleksöverskott längre. Där gråter man med dem som gråter, där räcker man handen till den som lider nöd, där krokar man arm för att göra helvetet uthärdligt.

Ni är jordens salt och världens ljus. Säger Jesus. Med några få ord pekar han på tecknet som vi väntar på, meningen med livet. Och när vi tänker på dem som gått före, så minns vi säkert just detta, hur de steg ut ur sig själva, hur de ställde upp för andra, hur de i all enkelhet gav av sitt kärleksöverskott och blev jordens salt och världens ljus för oss.

Så låt oss inte behålla vårt kärleksöverskott för oss själva. För det finns så många som väntar på ett leende och en hjälpande hand.

Predikan Tacksägelsedagen

 

Lovsång

 

Vad är du tacksam över? Tänk efter. 

 

I psalmen Härlig är jorden, finns det en rad som tagit tag i mig. Aldrig förstummas tonen från himlen. Det ljuder en lovsång sedan skapelsens morgon, en lovsång i himlen, en sång som änglarna sjöng för herdarna på marken, i mörkret och som sedan aldrig tystnat. En lovsång till Gud, inte främst för alla goda gåvor han ger oss, utan för att Gud är Gud. En lovsång till Lammet, till Jesus vår storebror som älskade oss tillbaka till Gud. En lovsång till Guds ära som aldrig ska upphöra. 

En sång som stiger upp ur tacksamma hjärtan, ur mörkret och sorgen och kampen, för så är det i psaltaren. Först klagan utan censur, ärligt, rättframt, djupt mänskligt och sedan, på slutet av psaltarpsalmen, lovsången. Som om sorgen och klagan gröper ur hjärtat för glädjen och tacksamheten, som om motgången och smärtan stämmer instrumentet för de vackraste tonerna. För så var det för Lina Sandell. Vi fick i går lyssna till hennes livsberättelse, en berättelse som är kantad av sjukdom och sorg, en berättelse om tron på Jesus, om trösten och tacksamheten. 

 

Vi sjunger psalm 260.

 

Tonen från himlen ljuder ständigt. Allt skapat lovsjunger Gud. När koltrasten sjunger så där alldeles onödigt vackert, kom inte och säg att den bara markerar revir. Och när honungsrosen vid min husknut slår ut och doften sprids med vinden, och bin och humlor tumlar omkring berusade av lycka, vad är det om inte lovsång till vår Gud. 

 

Det finns en kraft i lovsången, för när vi sjunger och tackar så stämmer vi våra hjärtan i samma tonart som den änglarna sjunger i. 

 

För åtta år sedan lyssnade jag till ett föredrag av en kvinna som varit högt uppsatt chef inom Astra Zeneca. Allt hade gått hennes väg, hon hade nått toppen, hon tjänade kolossalt med pengar, men hon var inte lycklig. Något gnagde i henne, skavde, knackade på. Hon sa upp sig med omedelbar verkan och sökte upp en präst och frågade om han visste vad det kunde vara. Han berättade för henne om Jesus, om den kristna tron, om nåden, om att i Guds rike är den störste minst och den siste först. Hon kom till tro, sålde allt hon ägde och flyttade in i kommunitet. Jag frågade henne vad hon tänkte om Svenska kyrkan, om de interna striderna, om självupptagenheten, om all kraft som går åt till administration i stället för möten med människor. 

Då tittade hon på mig en stund och sedan sa hon: Än har jag inte hört stenarna ropa. 

 

Svenska kyrkan är i sanning ett ofullkomligt sammanhang, med stora utmaningar, men så länge lovsången ljuder och människor ber med och för varandra och tron på Jesus väcker lovsången till liv, behöver stenarna inte ropa. 

 

Och jag tänker på nöden som Jesus mötte och som vi möter, på alla som är rädda, oroar sig för ekonomin, för framtiden, alla som ligger vakna i vargatimmen. Tänk om nöden fick möta nåden, så att lovsången fick förlösas. Tänk om vi kunde hjälpas åt att berätta det Jeremia säger: Med evig kärlek älskar jag dig…..

 

Så vad vill du tacka Gud för idag? Strax ska du få göra det….

Predikan 10 söndagen efter Trefaldighet

 Nådens gåvor

 

Hemma har jag nio bisamhällen. Ett samhälle kan innehålla ca 50 000 bin. Och det märkliga är att alla behövs, ingen kan undvaras. Alla, precis alla bin har sin speciella uppgift. Drottningen håller samman hela samhället – inte med piska, inte med morot, inte med hot eller muta utan med sin doft. 

 

Så är det också med oss. Vi hör samman, vi behöver varandra. Ingen kan undvaras, alla behövs. Gud har skapat oss olika. Inte för att vi ska bli kopior utan för att vi med våra olikheter ska komplettera varandra, vara nådens gåvor till varandra.

 

Den som hittar sin plats tar ingen annans, skriver Tomas Sjödin. Den som hittar sin plats, tar ingen annans – och när vi hittat vår plats och samspelar med andra som hittat sin och var och en får bidra med sina gåvor, då doftar det. 

Här är det frestande att börja beundra de begåvade människorna. De smarta, snabbtänkta, starka, effektiva, outtröttliga. Vad säger Paulus: Ha inte för höga tankar om er själva utan tänk som man bör tänka, med självbesinning. I Guds rike är den minste störst och den siste först. Det får vi aldrig glömma. 

 

Så till dagens text. Den handlar om församlingen, den kristna gemenskapen. Vad är det första och största texten vill säga oss? Jo, att Jesus är mitt ibland oss när vi kommer samman i hans namn. Jesus är mitt ibland oss med sin Kristusdoft, som drottningen finns mitt i samhället och där Jesus får vara i centrum där får alla plats, där finner alla sin uppgift, där doftar det av kärlek. Där är det lätt att andas. 

 

Men ingen mänsklig gemenskap är problemfri. Våra olikheter skapar också friktion och konflikter. 

Därför talar Jesus till oss om förlåtelsens nödvändighet. Kanske är förlåtelsen den största av nådens gåvor. 

Ylva Eggehorn skriver i boken Natt och dag (Augusti 1): Man kan inte bära sorgband efter en separation, en utfrysning på arbetsplatsen eller en schism bland partikamraterna. Ibland tycker jag Sverige liknar ett slagfält av sårade – både övergivare och övergivna – som vacklar omkring utan möjlighet att sörja eller hitta vägen vidare. Kan vi inte längre förlåta varandra? Kan man gå på kurs och lära sig förlåta? Skulle skolan kunna anordna centrala prov i förlåtelsens grammatik? Självklart inte men jag kan inte se en kunskap angelägnare att erövra. /…/ Förlåtelsen är nyckeln till det förflutnas låsta rum och låter samtliga inblandade kliva ut i något helt nytt och oskrivet. 

 

Hur många gånger ska jag förlåta, frågar Petrus. Sju gånger? Nej, svarar Jesus. Jag säger dig: inte sju gånger utan sjuttiosju gånger. (eller sjuttio gånger sju gånger som det står i grundtexten.)

Vad betyder det? Lika många gånger som du behöver Guds förlåtelse, lika många gånger ska du förlåta – alltså oändligt, utan gräns. För om vi sätter en gräns, vägrar att förlåta så blockerar vi Guds möjlighet att förlåta oss. Vad gör vi när vi inte kan förlåta? Då ska vi göra som Jesus gjorde på korset: Han bad fadern förlåta bödlarna. För just då orkade han inte själv förlåta. 

 

Kanske är förlåtelsen den främsta av nådens gåvor. Fungerar den så förlöser den kraft, glädje och kreativitet och då blir det som i bisamhället att alla hittar sin plats, honungen flödar och Kristusdoften sprider sig.

 

 

 

 

 

 

 

Predikan 9 sönd e Tref

Goda förvaltare

Pär Lagerqvist skriver: 

Allt är ömhet, allt är smekt av händer. Herren själv utplånar fjärran stränder. 

Allt är nära, allt är långt ifrån, allt är givet människan som lån. 

Allt är mitt och allt skall tagas ifrån mig. Inom kort ska allt tagas ifrån mig….

 

En god förvaltare är en människa som förstått detta. 

Allt är givet människan som lån. Jorden, skogen, hälsan, barnen, orken, lusten, glädjen, sorgen, tiden, sången, synen och hörseln, ja allt. Varje hjärtslag. 

 

En god förvaltare tar vara på tiden, skaffar sig goda förebilder och dugliga medarbetare. En god förvaltare vet också att livet inte alltid blir som vi tänkt oss, att vi får ta det onda med det goda, bryta ihop, ta nya tag, aldrig ge upp. 

En god förvaltare gör i varje läge sitt bästa för han vet att det kommer en dag då räkenskaperna ska gås igenom, då livet ska summeras, då domen ska avkunnas.  

 

Är du en god förvaltare? Är jag det? Hur ska vi veta? Paulus svarar: Ni har lärt känna Kristus. I Torpa kyrka har Kristus varit i blickfånget för generation efter generation. Ni har sjungit om honom, lyssnat till hans ord, bett och trott. Ni har lärt känna Kristus, säger Paulus. Så ingen av oss kan säga att vi inte visste, att ingen undervisat oss om den rätta vägen. Med kunskap följer ansvar och allvar. Livet är inget vi kan slarva med. 

Och ändå händer det att vi går fel, gör fel, misslyckas. Det händer hela tiden. Det är därför vi inleder varje gudstjänst med att bekänna. Jag har inte älskat dig över allting, inte min nästa som mig själv….

Här får vi säga som det är, lägga korten på bordet, be om nåd för att sedan ta emot förlåtelsen och gå ut i en ny vecka och förvalta efter bästa förmåga. 

 

Hur ska vi förstå orden om piskrappen? Alla som varit med ett tag vet hur det känns här inne när insikten drabbar i vargtimmen, när samvetet vaknar, när lögnen blir avslöjad, när hyckleriet blir genomskådat. Det svider som piskrapp. 

Kommer ni ihåg filmen Naturens hämnd av Stefan Jarl från 1983 – en film om vad vi gör med naturen och vad naturen gör mot oss. Det är 30 år sedan. Men vi lyssnade inte, vi gjorde som förvaltaren i texten: det dröjer, ingen fara, och sedan började vi slå tjänstefolket, dvs det fattigaste med vår överkonsumtion, vi frossade och drack oss fulla, dvs vi, som har kunskapen, som borde ha vetat bättre har blundat och förnekat och nu ser vi vad som händer. Naturens hämnd, piskrappen viner, bränder rasar, djurarter dör ut, glaciärer smälter. Torkan och översvämningarna och vattenbristen slår inte bara mot de fattigaste långt borta, nu är det här. Filmen om Greta går nu i repris på SVT. Hon säger: när man en gång fått syn på hur illa det är kan man inte blunda. Hon har ropat och de fattiga har ropat men vi har inte lyssnat. När ska vi inse allvaret?

Jorden är inte vår. Den är Guds. Och ska våra barn och barnbarn få leva ett gott liv på denna jord måste vi ställa om nu, alla måste hjälpa till. Ingen kan göra allt, men alla kan göra något. 

Och när vi blir rädda eller osäkra eller tycker det svårt att veta vad som är bäst, då behöver vi komma samman, se varandra i ögonen och samtala om vägen framåt och så hjälpa varandra att vara de goda förvaltare som vi innerst inne vill vara. Jag vill avsluta med att läsa en psalmtext jag skrivit: 

 

Jag öppnar mig som törstig jord, för regn och sol, för frö och grodd

Gud bruka mig så att jag får ge sådan frukt som jag förmår.

 

Jag öppnar mig i sårbarhet för blicken som allt ser och vet.

Gud, lär mig lita på din nåd och följa dina visa råd.

 

Jag öppnar mig och gråter ut den sorg som göms i hjärtats djup.

Gud, låt min natt få bli till dag, förtvivlan vänd till nya tag.

 

Jag öppnar mig och ber om mod att kämpa för vår vackra jord.

Gud, hjälp oss göra allt vi kan för klotet, barnens framtidsland.

 

Jag öppnar mig och ber om hopp, jag ber för kyrkan, Kristi kropp.

Gud, möt oss, sänd oss från ditt hus att dela bröd och tända ljus.

 

 

Predikan Kristi förklarings dag

 

Jesus förhärligad

 

Här är oss gott att vara, säger Petrus. Det är bra att vi är med. Petrus vill stanna i saligheten, i Guds härlighet, fast de är samtidigt skräckslagna. Har ni varit på läger någon gång, eller en retreat, en konferens på en vacker plats? Upplevt Guds närhet, sett allting i ett förklarat ljus? Ni vet, de där förklarade ögonblicken, den härliga gemenskapen, de vackra sångerna – man vill inte åka hem. Det är som om man fått ana himlen, fått se en glimt av Guds härlighet.

 

Vad är det som händer där på berget? Först ska vi säga att berget återkommer i bibeln som en plats för uppenbarelser. Det var på ett berg Mose tog emot tio Guds bud. Det var på ett berg som Gud uppenbarade sig för Elia. Det var på ett berg som Jesus höll sin bergspredikan. Det var på ett berg som Jesus uttalade missionsbefallningen: Gå ut i hela världen och gör alla folk till lärjungar, döp dem och lär dem, och jag är med er alla dagar till tidens slut. Och det finns en gård i Dalarna dit människor drar sig undan för att vara ensamma med Gud. Vad heter den? Berget. 

 

Vad är det som händer på berget? 

 

Tre ord på f. Förvandlingen, Förklaringen, Försoningen

 

Förvandlingen. I katolska och ortodoxa kyrkor firar man inte Kristi förklaringsdag. Man firar Kristi förvandling, transfiguration, på en bestämd dag, nämligen den 6/8. Det strålar om honom. Han förvandlas inte till något nytt, nej, hans sanna väsen blir synligt, ett ljus som är himmelskt, han är genomstrålad av Guds härlighet. Jag läser Joh 1: 14 Och Ordet blev människa och bodde bland oss, och vi såg hans härlighet, en härlighet som den ende sonen får av sin fader, och han var fylld av nåd och sanning. 

 

Förklaringen. Jesus förklaras för oss där på berget. Ljuset – han är genomstrålad av Guds härlighet. Samtalet med Mose och Elia – Mose representerar lagen och Elia profeterna. Allt som är skrivet om Jesus i gamla testamentet går i uppfyllelse i Jesus Kristus. Han är Bibelns kärna och stjärna. Kommer ni ihåg berättelsen i Luk 24 då två lärjungar vandrar till Emmaus och Jesus slår följe med dem? De är omskakade av påskens dramatiska händelser. De förstår ingenting. Så står det: Och med början hos Mose och alla profeterna förklarade han för dem vad som står om honom överallt i skrifterna. 

Och för att liksom stryka under allt, bekräfta att Jesus är Guds son hörs rösten, samma röst som hördes när Jesus döptes av Johannes i Jordan. Detta är min älskade son. Lyssna till honom. 

 

Försoningen. Jesus stannar inte på berget, han går ner till nöden, till vardagen, till människorna. Han är inte klar. Han måste först lida och dö, försona oss med Gud. Många tror att vi liksom måste lyfta oss själva upp till Gud genom bön, goda gärningar, engagemang i församlingen, men Gud kommer till oss, Ordet blev människa. Ylva Eggehorn uttrycker det i psalmen 717, Innan gryningen: Vi byggde katedraler högt mot himlen men du gick hela tiden längre ner. Och: du följer oss dit ingen annan når. 

Vi skapades till Guds avbild till att leva av och i Guds härlighets ljus, liksom vara genomstrålade. I Rom 3:23 står det: Alla har syndat och gått miste om härligheten från Gud och utan att ha förtjänat det blir de rättfärdiga av hans nåd, eftersom han friköpt dem genom Kristus Jesus. 

Den härlighet som vi förlorat genom vår synd har Jesus vunnit tillbaka åt oss. 

Därför behöver vi inte gå upp på höga berg för att få del av Guds härlighet. Den finns här, mitt ibland oss. 

Predikan Pingstdagen

 

Den heliga Anden

 

Vad ska vi säga om den heliga Anden? Anden är större än vad ord kan uttrycka. Vi försöker finna bilder för att beskriva den obeskrivliga kraften men det går egentligen inte. Det enda vi kan göra är att öppna oss för Anden, säga Kom. Grip mig, rör vid mig, gör med mig vad du vill. 

 

1/ Gud som Mor. Lägg märke till ändelsen på ordet heliga. Ett a. Inte helige. Detta tyder på att den heliga Anden står för Guds moderliga sida, den mjuka, varma, ömsinta och närvarande aspekten av Gud. Motsvarigheten i GT till Anden är Visheten, som också är femininum, Sofia, på grekiska. Men de som format texterna i psalmboken har inte varit konsekventa. I Trosbekännelsen och i flera psalmer omnämns anden som den helige – alltså maskulinum. 

 

2/ Livgiverskan. Nu är det som vackrast ute. Livet spirar, mirakler sker, Gud skapar och ger liv genom den heliga Anden. En urkraft som låter livet välla fram, saven stiger, knoppar brister, fisken leker, äggen kläcks, bina surrar, koltrasten sjunger. Och vem har väckt oss till liv denna morgon? Jo Anden!

 

3/ Hjälparen. Johannes kallar henne för hjälparen – Gud hos oss nu. Anden hjälper oss att hitta meningen, hjälper oss att älska, förlåta, försonas. Hjälper oss att ta nya tag, växa och mogna och bli sant mänskliga. Hjälparen hjälper oss att tala sant om livet.

 

4/ Inspirationen. Anden är kreativiteten, skaparlusten, den som får oss att våga skapa: skriva, måla, väva, sy, baka, laga mat, bygga, uppfinna, odla, spränga gränser, gå ut ur oss själva, våga språnget. Konsten och kulturen i alla dess former är tecken på att Guds goda Ande bor i oss. 

 

5/ Hugsvalaren. Detta är ett gammalt ord för tröstaren. Anden är vår tröstare, famnen som omsluter, handen som torkar tårarna, den som lyssnar när vi behöver berätta, den som vakar med oss när det är svart och svårt, den som läker våra sår och får oss att ta nya tag. 

 

Om den heliga Anden är allt detta då är det inte konstigt att det finns många pingstvänner på jorden. Och jag vill också vara en pingstvän, öppna mig för Anden och säga: Grip mig. Fyll mig med din kraft. 

Men då säger Anden nej. Jo, hon vill gripa oss och fylla oss med kraft men inte för att jag ska bli märkvärdig och andlig och förmer än andra. 

Anden har ett enda mål: och det är att peka på Jesus Kristus, foga in oss som lemmar i Kristi kropp, eller som stenar i husbygget – göra oss delaktiga i det gemensamma. 

Hon ger oss sina gåvor av Kärlek, Glädje, Frid, Tålamod, Vänlighet, Godhet, Trofasthet, Ödmjukhet och Självbehärskning för att vi ska bruka dem i församlingen, i samhället och där bygga tillit och fred och ett mänskligt varmt samhälle. 

 

Predikan Kristi himmelfärdsdag

 

 

Det sista Jesus gör är att han välsignar. Därför är det alltid det sista som sker, i varje gudstjänst. Vi sänds hem – välsignade. 

 

Han fördes till himlen. På engelska skiljer man på heaven och sky. 

Vi har i vårt fattiga språk endast ett ord för himmel. 

 

Mina vänner, himlen är inte långt borta. Den finns inte ute i rymden, bland stjärnor och galaxer. Himlen är nära, mycket nära. Tomas Sjödin säger att hinnan som skiljer himlen från jorden är rispapperstunn. 

Det är som en slöja, ett flor som ibland förs åt sidan så att vi med våra sinnen kan känna att vi redan är där. En himmelskt god måltid, en himmelskt vacker sång, en himmelsk doft, en himmelsk syn. 

 

Och där är Jesus, på faderns högra sida. Vad gör han hela dagarna? Frågan är fel ställd eftersom det inte finns någon tid där. När Jesus fördes upp till himlen, sprängdes tidens och rummets gränser. Han lämnade sina jordiska sandaler, sin begränsning för att kunna vara med alla, överallt, alla dagar. 

Jesus är här nu, lika mycket som han är hos dem som mist sina barn i Texas. 

 

Vad gör Jesus? 

1/ Han ber för oss. 

2/ Han bereder rum för oss och väntar på oss. 

3/ Han visar sig för oss så vi ska hålla utkik, vi ska söka honom varje dag, tala med honom, sjunga om honom, läsa hans ord och göra allt vi kan för att lära känna honom. Vet ni vad som händer om man umgås mycket med någon man ser upp till? Vi blir lika honom. Vi lär oss att älska som han älskar och välsigna som han välsignar.

 

4/ Hur ser han ut? Vi ska inte söka efter sårmärkt man som är ca 160 cm lång med skägg och långt hår.

Nej, vi ska söka efter hans väsen. Biskop Martin har sammanfattat det i fyra ord: glädje, befrielse, äkthet och nåd. Där det finns där är Jesus. Eller med andra ord: Där barmhärtighet och kärlek bor, där är också Gud, där är också Gud. 

 

5/ Var ska vi söka Jesus?

Vi ska söka Jesus vid altaret och på samhällets botten. I sakramenten, dopet och nattvarden och bland de minsta, de sjuka, hemlösa, fattiga, de utan röst, utan makt. 

Vi ska söka Jesus bland barnen för han har sagt att den som tar emot ett barn, tar emot honom. 

 

6/ Jesus finns också i det djupaste mörkret, i gudsövergivenheten, lidandet, döden och graven. Han har gått före så vi behöver inte vara rädda när vår stund kommer. 

 

Vi sammanfattar: Jesus är hos Fadern och ber för oss. Han välsignar oss och väntar på oss. Så låt oss lära känna honom, hålla utkik efter honom och söka honom vid altaret och på samhällets botten. När vi kommer till dödsskuggans dal i våra liv behöver vi inte vara rädda, för han är där och tar oss vid handen och leder oss hem. 

 

För himlen är inte långt borta, hinnan som skiljer oss är rispapperstunn. 

 

Predikan Bönsöndagen

Nu har bönderna gödslat, plöjt, harvat och sått. De har gjort vad de kunnat för att grödorna ska växa. Men har vi bett? Fram till 1700-talet gick man ut i procession på åkrar och fält och bad till Gud om god växtlighet. I tre dagar. Man började på bönsöndagen och fortsatte på måndagen och tisdagen. Det kallas för gångdagar. 

Om vi slår upp psalm 199 vers 5 så kan vi be tillsammans nu!

Välsigna årets gröda, och vattna du vårt land.
Giv alla mänskor föda, välsigna sjö och strand.
Välsigna dagens möda och kvällens vilostund.
Låt livets källa flöda ut Ordets djupa grund.

Lärjungarna ser att Jesus ber. Det väcker en längtan hos dem. De märker att det gör Jesus gott att be, så de säger: Lär oss att be. Jesus lärde dem att be Vår Fader. Vem lärde dig att be? 

Jesus säger: Be så ska ni få, sök så ska ni finna, Bulta så ska dörren öppnas. Be enträget, var påträngande så kommer ni få det ni ber om. Men fungerar det? Gör inte Jesus det lite för lätt för sig? 

Detta med bön och bönesvar är verkligen inte enkelt. Å ena sidan vet ju Gud vad vi behöver utan att vi ber. Och ofta svarar han redan innan vi bett. Gud öser sina goda gåvor över oss och låter sin sol lysa över både onda och goda. Å andra sidan finns det människor som ropat natt och dag, bett och bönfallit, bultat och bankat på Guds hjärta för att deras sjuka barn inte ska dö men inte fått det de bett om. Gud har varit tyst, himlen har tigit vid deras olycka, dörren har inte rubbats en millimeter. 

Varför ska vi då be? Bönen är vårt svar på Guds kärlek. Det är Gud som stämt möte med oss. Gud söker oss hela tiden, ropar på oss som han ropade på Adam och Eva i Edens lustgård. Var är du? När vi ber, när vi tackar, när vi sjunger då svarar vi: här är jag. Mannen i texten saknade bröd. Nöden drev honom ut mitt i natten. Är det inte då vi ber, i vargatimmen, i nöden, i natten? Som hjorten längtar till bäckens vatten, så längtar jag efter dig, o Gud. (Ps 42)

Jag har mitt barnbarn Noah och hans föräldrar boende hos mig nu. Han är 10 månader. Han har inga ord men hela hans liv är en bön, ett samtal med oss som finns runt omkring honom. Och även om vi vet vad han behöver så blir vi glada när han pekar, busar, härmar och sjunger och vi skyddar honom när han blir rädd, vi tröstar honom när han gråter, vi ler när han ler. Bön är liv tillsammans, med och utan ord. Bönen är kärlekens språk. Gud längtar efter att vara med oss.

Psalm 213: Att bedja är ej endast att begära, att själviskt ropa: Giv mig Herre giv. Att bedja är att komma Gud så nära, att han blir livet i mitt eget liv. Jesus var ett Fadern. Han bad inte för att få fördelar och favörer. Han bad för att umgås med sin far. 

Jesus gav oss bönen Vår Fader. Den innehåller allt. Och den börjar i Gud och slutar i Gud. Det handlar inte om mig, min och mitt. Den flyttar fokus från mig till Gud, från jag till vi. Och det är utmanande och uppfordrande i denna tid då allt handlar om individen. 

Det är samma sak hos Paulus. Han säger: Var alltid glada och be ständigt och tacka alltid Gud. Orden är inte riktade till dig eller mig utan till oss, till församlingen. Vi är för svaga för att orka be själva. Men när vi kommer samman får vi be för och med varandra, bära varandra i bön. 

Och behöver vi en enkel vägledning i hur vi ska tänka om bönesvar så finns den i dagens bön. En utmärkt bön att lära sig utantill. 

Gud, vår tillflykt och vår starkhet
tack för bönens gåva och möjlighet.

Hör vår bön
Svara oss i din kärlek
Handla med oss efter din vilja
Låt vår bön bli en kamp för det goda och en vila i dig.

 Predikan 4:e sönd i påsktiden

Psalmer: 198, 773, 293, 298, 313

Vägen till livet

 

Fyra punkter, fyra ord på L.

1/ Lita på. 

Vem litar på du på? Vem sätter du din tillit till? Dig själv, en vän, dina pengar, en idol, en partiledare? Luther säger att den eller det vi sätter all vår tillit och förtröstan till, det är vår Gud. 

Jesus säger: Känn ingen oro. Tro! Lita på mig! 

 

2/ Längtan 

Vilket är ditt favoritrum hemma? Frågan ställdes igår kväll av en kollega till mig på facebook. Hon gjorde en snabbenkät inför dagens predikan. Vad svarar du? I min faders hus finns många rum. Det finns rum för dig och mig, för alla. Och det rum du tycker bäst om och längtar mest efter finns där. Är du trött så är sängen bäddad, är du hungrig så är bordet dukat. ”Jag vill att ni ska vara där jag är” säger Jesus. Det är människans största skräck, att inte få vara med, att inte tillhöra, att hamna utanför. Jesus längtar efter dig. Han älskar dig. Så svarar vår djupaste längtan efter Jesus djupaste längtan.

 

3/ Läxan

Vad är det första vi berättar om oss själva när vi träffar nya människor, förutom vad vi heter och var vi bor? Jo, vad vi gör. 

Vi är vad vi gör. Gör vi inget, är vi inget. Vårt värde ligger i prestationen. Jesus säger: Jag är vägen, sanningen och livet. 

Orden jag är heter på grekiska: ego eimi. 

Orden är oerhört laddade. Varför? Jo, för det är så Gud presenterar sig. När Mose möter Gud i den brinnande busken och får uppdraget att befria Israels folk ur Egypten frågar Mose: Vem ska jag säga har sänt mig? Säg: Jag är har sänt dig. Jesus använder alltså Guds eget namn. Och inte bara i dagen text. Sju gånger säger han: jag är.

 Livets bröd, Världens ljus, Grinden in till fåren, Den gode herden, Uppståndelsen och livet, Vägen, sanningen och livet och Den sanna vinstocken. Jesus vill att vi ska vara där han är. Inte bara fysiskt utan också i vår identitet. Vila i vårt vara, i att vi är älskade, försonade med Gud, Guds barn. Om vi vilar i vårt vara, känner tillit och förtröstan, vet att vi får rum i Guds hjärta, då behöver vi inte prestera, jaga, stressa och ständigt försöka räcka till, duga, förtjäna vårt värde. Då kan vi andas ut. För den som vet sig vara älskad och efterlängtad spelar det ingen roll hur mycket vi hinner, hur mycket vi tjänar, om vi kan springa fort eller sitter i rullstol. 

Så skönt, så förlösande. 

 

4/ Lovsången

Rubriken för denna söndag är: Jubilate. Jubla, sjung, lovsjung Gud. 

Och det ska vi göra nu. 

Psalm 777 Tacka Herren, ty han är god.