Predikan fjärde söndagen i Påsktiden

Vägen till livet

Häromdagen skulle jag sälja en tupp och två hönor till 4H-gården i Tranås. Kl 11 skulle han komma. Men tiden gick. Ingen dök upp. Klockan blev fem över, tio över, kvart över. Då kom en bil. Han hade inte lagt in rätt uppgifter i sin GPS trots att han fått dem av mig. Han hade irrat omkring tills han till sist hittade vägen. 

Tänk om det fanns en GPS som visade oss vägen till livet! En vägbeskrivning till allt det som vi längtar efter: glädje, kärlek, frid, samhörighet, gemenskap, mening, mål. 

Men vänta. Det finns ju en GPS. Det finns ju vägbeskrivning. Bibeln. Den innehåller allt vi behöver för att komma rätt, välja rätt, hitta hem.

Ditt ord är en lykta för min fot, ett ljus på min stig. Ps 119:105.

Var börjar vägen till livet? Vägen till livet börjar i himlen, i Guds hjärta. Den går från Guds hjärta till människans hjärta. Det är Gud som ger oss livet, ger oss en ny dag, ger oss varje hjärtslag, vill våra liv. Det är Gud som har lagt ner en längtan i våra hjärtan, en längtan efter Gud själv, en längtan efter mening, efter glädje, efter ljus. En längtan som bultar i vårt inre dag och natt. 

Denna längtan driver oss att söka. Människan är en sökande varelse. Vi provar olika vägar, vi lockas av olika löften. Vi dras med av flocken. Och kommer ofta fel. Som mannen som skulle handla höns. 

Vi tror att vi måste anstränga oss, att vi måste försöka komma närmare Gud. Det hör man ofta i kristna sammanhang. Man åker på retreat, man mediterar, fastar, läser böcker för att komma närmare Gud. Men det går inte att komma närmare Gud. För Gud är här. Gud bor i ditt hjärta. 

Vägen till livet går från Guds hjärta till människans hjärta. Det kallas för inkarnationen. Gud har blivit människa, kommit hit, kommit nära, riktigt nära, närmare oss än vårt eget hjärta. 

Jesus står där en dag och säger: Följ mig. ”Jag är vägen, sanningen och livet.” I Jesus finns allt vi längtar efter, allt vi behöver. Det enda vi behöver göra är att hålla oss nära honom. Följa. 

Vet ni vad de första kristna kallades? De som tillhör Vägen. 

Det betyder att Vägen till livet går genom köket. När vi lagar mat, städar, plockar, hänger tvätt, läser en bok, sover, tränar, sjunger så gör vi det i Gud. Man skulle kunna säga att Gud väntar på oss vid ditt köksbord medan vi irrar omkring och letar efter vägen till livet. 

Vägen till livet går ibland ner i den Mörkaste dalen.

Ibland händer det att han försvinner ur vårt synfält. Ibland händer det att vi tappar kontakten, att Gud är tyst, att bönen blir stum och stegen tunga. ”En kort tid och ni ser mig inte längre, ännu en kort tid och ni skall se mig igen.”

Vi ställer samma fråga som lärjungarna. Vad menar han med en kort tid?

Vägen till livet är ingen dans på rosor. Jesus skönmålar inte. Han säger som det är. Ni kommer att gråta och klaga. Ni kommer att sörja. Vi lever just nu i en värld som väts av tårar. 

Kanske är du som lyssnar där nu. I den mörkaste dal. 

Lyssna vad Jesus säger: ”Nu har också ni det svårt. Men jag skall se er igen och då skall ni glädjas, och ingen skall ta er glädje ifrån er.”

Vilket underbart löfte. Det finns ett slut på eländet, på ensamhet och smärta, på sömnlöshet och meningslöshet, på sorg och förtvivlan.

”Jag skall se er igen.” Lägg de orden på minnet. Kristen tro är återseendets tro. Igen och igen och igen. 

När allt var förlorat, när livet var becksvart och lärjungarna hade gett upp, gav de sig ut för att fiska. Men de fick inget. Allt gick fel. 

När natten sakta övergick i dag fick de syn på någon på stranden. Och Johannes sa: Det är Herren. Och bland stenarna såg de en glödhög och på glöden fisk och bröd. Och Jesus, som varit borta, sa: Kom och ät. 

Vägen till livet leder just hit. Till Kristus. Till ögonblicket då han säger: ”Kom och ät.” Just nu är det ännu natt. Pandemin hindrar oss från att möta Kristus i bröd och vin. Men snart vänder det, snart ljusnar det, snart ska vi få se Honom, snart ska vi få höra orden: Kom och ät. Och då ska sorgen vändas i glädje, en glädje som ingen ska ta ifrån oss. 

Vägen till livet böjar i Guds hjärta.

Vägen till livet går från Guds hjärta till människans hjärta.

Vägen till livet går genom köket.

Vägen till livet går ibland ner i den Mörkaste dal.

Vägen till livet leder till Kristus.

Predikan Midfastosöndagen

Psalmer: 

296, 788, ny psalm - se nedan, 298

Idag har jag en medpredikant med mig, Ingegerd Malmberg Bohlin, som strax ska dela med sig av sina tankar kring texten. 

Men först vill jag säga något om dagen. 

Vad betyder midfastosöndagen? Mid fasta - nu kommit halvvägs in i fastan. Av fastans 40 dagar är det nu 20 kvar. 

Talet 40 återkommer flera gånger i Bibeln. När Jesus hade döpts av Johannes i Jordan drevs han ut i öknen och sattes på prov av djävulen - i 40 dagar. När Israels folk flydde ut ur Egypten för att ta sig till landet som flyter av mjölk och honung tog ökenvandringen 40 år. När folket var som hungrigast grep Gud in och sände manna från himlen, ett slags tunt kex. 

Berättelsen om när Jesus mättade tusentals människor finns i alla fyra evangelierna. I Matteus och Markus står det att händelsen utspelade sig i en öde trakt. 

Nu befinner sig världen i ett slags öde trakt, en öken p g a pandemin. Vi får inte träffas, vi får inte ta i varandra, de flesta körer vilar, livgivande möten och sammankomster är uppskjutna. Längtan är stor efter att kunna mötas utan rädsla. Hungern efter gemenskap, att kunna bjuda hem varandra, dela en måltid är stor. För att inte tala om hungern efter att få dela bröd och vin och få höra orden: för dig utgiven, för dig utgjutet.

Jesus lyfter blicken, står det, han ser oss, han ser nöden, ensamheten, rädslan, längtan. 

Men hur ska det gå till att mätta så många? Ingegerd, vad tänker du om texten?

Ingegerds tankar…..

Jesus tog brödet, tackade Gud och delade. Orden pekar fram emot sista måltiden, Skärtorsdagens kväll när Jesus instiftade nattvarden. Den natt då han blev förrådd, tog han ett bröd, tackade, bröt det och gav…

Om några veckor, på Skärtorsdagen, är alla som hungrar efter nattvardens bröd och vin, som längtar efter att bli mättade på djupet, välkomna till Aneby kyrka. 19 sänds en digital, ekumenisk gudstjänst och 19.45 delas gåvorna ut. Då ska vi fira en glädjens måltid på ett Coronasäkert sätt för första gången på mycket länge.

Låt oss under vår ökenvandring göra som pojken, ge det vi har så Gud får välsigna det. 

”Gör vad du kan, med det du har, där du är.”

Ny psalm 

Pojken med bröden och fiskarna

Vem ska mätta alla kvinnor? Vem ska mätta alla män?

Små och stora trängs på stigen under rop och skrän.

Jesus lyfter sakta blicken, ser att mänskors nöd är stor.

Ger den blinde synen åter, helar syster, bror. 

Vem kan mätta alla kvinnor? Vem kan mätta alla män?

Bageriets alla bullar räcker inte ens. 

Men så kommer det en pojke, ger till Jesus det han har,

några fiskar och fem kornbröd, allt han nu har kvar.

Jesus tar emot hans gåva, fast de andra tvivlar, ler. 

Medan alla bildar matlag, bryts alltmer och mer.

Alla äter, skrattar, delar, skickar korgen till alltfler.

Magar mättas, hungern stillas, nu ett under sker.

Ingenting får kastas, ratas. Alla bitar samlas upp.

Märkligt många korgar blir det. Tack för maten, Gud.

Hjälp oss dela bröd och fiskar, sorg och glädje likaså,

meningen med livet klarnar, när vi lever så. 

Här vi anar hemligheten, pojken gör det han förmår. 

I det lilla ryms det stora, den som ger han får.

Livets bröd blev brutet, delat, Jesus dog för dig och mig.

för att mätta oss på djupet, visa livets väg.

Peter Andreasson

210310

Predikan 3:e söndagen i fastan

 

Kampen mot ondskan

Psalmer: 238:a, 782, 358, 8

I onsdags gick en ung man till angrepp mot sju personer i Vetlanda. Han knivskar människor som kom i hans väg i, som det verkar, blint raseri. Dådet har väckt både bestörtning och avsky, sorg och många frågor. Hur kunde det hända? 

Mannen är från Afghanistan. Han kom som ensamkommande barn till Sverige 2016. Hur togs han emot? Vad fick han för stöd och hjälp? Hur kunde det gå så illa för honom, när det gått så bra för så många andra? Och nu går drevet mot alla som är från Afghanistan, hat och hot haglar på nätet. Så många är så rädda. 

Igår demonstrerade Nordiska motståndsrörelsen på torget i Vetlanda. De vill stoppa all invandring och utvisa alla invandrare. De vill få oss att tro att alla med ett utländskt namn är opålitliga, ja till och med farliga. De vill återupprätta den rena svenska rasen. 

Ondskan är en realitet. Den finns överallt, liksom godheten. Det finns mycket som gör ont och det finns mycket som är ont. Ondskan är svår att bekämpa. Varför? Jo, för vi ser lätt grandet i vår nästas öga, men vi ser inte bjälken i vårt eget. Vi ser inte att vi är en del av det onda, att ondskan finns också i mitt hjärta och i ditt. Varje människa bär i sig möjligheten att vara god och göra gott, att vara ond och göra ont. Vi bär alla på ljus och skugga, på det som är friskt och det som är sjukt. När jag var ung så ville jag vara så god, så ren, så lyckad. Vad gjorde jag då med skuggan, med det jag inte stod ut med i mitt eget hjärta? Jo, jag projicerade det på alla som inte var som jag och så svartmålade jag dem för att framstå som ännu renare själv. 

Är det inte precis det som de unga männen i Nordiska motståndsrörelsen gör? 

Detta sker överallt där det finns människor som inte fått lära känna sig själva och sin egen skugga. 

När jag var i 35-årsåldern gick jag i terapi och fick hjälp att erövra min skugga. Jag insåg att vi alla sitter i samma båt med lika stort behov av nåden som killen i Vetlanda. Jag lärde mig stava till orden: det kunde ha varit jag. Om jag gått igenom det killen i Vetlanda gått igenom, hade jag kanske gjort samma sak. 

Självklart ska vi fördöma dådet. Det finns inget försvar. Men det kan finnas en förklaring, om vi lyssnar. 

Vi ska göra som Jesus: döma synden och älska syndaren. 

Jesus kom för att besegra ondskan. Han visste hur farligt det är om en människa städar ut den orena anden och ger sken av att ha det städat och snyggt. Efter att ha irrat omkring vänder den orena anden tillbaka och hämtar sju till som är värre än den själv och slår sig ner i självgodhetens hus. För den människan blir slutet värre än början, säger Jesus. 

Min själavårdare sa: You can´t polish shit. Du kan inte polera skiten. Den blir inte mindre skit för det. 

Martin Luther visste detta. Han hade levt som munk, späkt sig, biktat sig, skurat själen från golv till tak utan att bli av med skuggan. Han lämnade klostret, gifte sig, fick många barn och insåg att ingen kan bekämpa det onda på egen hand. Ingen, hur mycket man än anstränger sig, kan bli ren. Därför myntade han orden: Simul iustus et peccator. Vi är samtidigt rättfärdiga och syndare. Rättfärdigheten får vi som gåva genom tron på Jesus Kristus. NÖDEN möter NåDEN. Guds kärlek är större än min synd och därför får jag kallas Guds barn. Jag är samtidigt skyldig och fri. Jag behöver inte längre lura mig själv och min omgivning att jag är bättre än jag är. Jag kan slappna av, gråta ut och sedan resa mig upp och använda mina gåvor för att kämpa för det goda och mot det onda, kroka arm med alla andra förlåtna syndare i kampen mot ondskan. 

Det finns bara ett vapen att använda i kampen mot ondskan och det är kärleken. Löna ont med gott. Jesus visade oss vägen när han gav sitt på korset. Man kan inte säga det bättre än vad Erik Gustaf Geijer har gjort i sin fina psalm nr 140. 

”Det intet finns som icke vinns av kärleken som lider.”

”Det intet finns som icke vinns av kärleken som lider.”

Predikan Kyndelsmässodagen

Uppenbarelsens ljus

Vad heter stearinljus på engelska? Candle. Och idag är det kyndelsmäss. Kyndel och candle, orden är besläktade och betydde för länge sedan bloss, eller ljus. 

Många tänder ljus under den mörka årstiden, ljusen värmer och lyser upp. Det är fint med levande ljus. Men när de brunnit ett tag blir det stumpar kvar, och idag är den dagen då vi ska tända ljusstumparna, tända ljus och låta dem brinna. 

Det har varit ett tungt år för de flesta av oss. Pandemin tröttar och tär på humör och tålamod. Vad är ljust i ditt liv just nu? Vad skänker dig tröst och mod?

I mitt liv är det barnen, vännerna, musiken, tänkvärda texter, ett meningsfullt arbete. Och jag tänker att allt det som är ljus i mitt liv, allt som är ljus i ditt liv kan stavas Jesus. Han är världens ljus. Det betyder att det som är ljus, det som ger tröst, mod och nytt hopp är Jesus. Gud är ljus, står det i Bibeln. Hela Guds väsen är ljus, kärlek och tröst. När vi läser om Josef och Maria, hur de bär sitt barn till templet så är det ljuset de håller i sin famn. Det ljus som får oss att orka en dag till, det ljus som får oss att hjälpa en medmänniska, det ljus som ger hopp. 

Igår lämnade en ung familj Sverige. De kom hit för snart sex år sedan för att få en framtid utan hot och hat och hedersrelaterat våld. De fann vägen till en församling, och där såg de ljuset, där fick de lära känna Jesus. De konverterade men migrationsverket anser inte att deras tro är äkta. Vi är många som stöttat och bett, hoppats och trott men det har inte hjälpt.

Nu har familjen flytt från Sverige till Tyskland för att de inte blir trodda av myndigheterna. Det är oerhört upprörande. Man finner inga ord. En kristen familj tvingas fly från Sverige för att slippa utvisas av svenska myndigheter till ett land fyllt av muslimska fanatiker. Vilket mörker!

Men det är i mörkret som ljuset lyser.

Jesus var också flykting. Josef och Maria flydde till Egypten för att undkomma Herodes barnamord. Jag är övertygad om att Jesus är med familjen på deras resa. Jag hoppas och ber att Guds änglar ska beskydda dem, att människor med varma hjärtan ska sändas i deras väg och hjälpa dem till en ny framtid. 

Nu går vi till texten. Vad är det som sker när Josef och Maria och Jesusbarnet kommer till templet?

Jo, det blir ett generationsöverskridande möte. Ordet har jag hämtat från biskop Martins herdabrev. Han nämner sju rörelser till mer levande församlingar. En av dem är att vi ska skapa mötesplatser där olika åldrar kan mötas. Som i templet. Symeon och Hanna var gamla, Josef var kanske 30, Maria var tonåring och Jesus var nyfödd. Det händer något när man möts över generationsgränserna. Föräldrarna förundras, barnet välsignas, Hanna blir överlycklig och Symeon har fått se ljuset, så nu kan han dö. Nu är han klar.

 

En annan rörelse som biskop Martin lyfter fram är att gå från gudstjänstordning till gemenskap i liv. Det viktiga är inte att vi står upp på rätt ställe och växelläser på ett fint sätt. Det viktiga är att vi möts, att vi ser varandra, att ljuset lyser och Jesus är med oss. 

Den där gången i Jerusalem följde ingen någon ordning. Det var nog rätt rörigt men i röran fanns liv och värme som gav de unga mod att leva och de gamla kraft att dö. De möttes på riktigt, de såg och blev sedda, de bad och sjöng, de förundrades och blev så berörda att de berättade för alla de mötte vad de varit med om. 

Om jag får önska något för den dag då pandemin släpper sitt grepp om samhälle och kyrka och vi får samlas fysiskt till gudstjänst så är det att våra kyrkor ska fyllas av liv, mänskliga möten, bön och sång, förundran och välsignelse. 

Så när vi i kväll tänder ljus och ljusstumpar därhemma, låt oss då tacka för allt som är ljus i våra liv. Låt oss be för dem som har svårt, särskilt familjen som flytt från Sverige. Och låt oss be om att få vara ljus för någon vi möter under veckan som kommer. 

Predikan 3 sönd e Trettondedagen

Jesus skapar tro

Matt 8:5-13

Det första jag vill säga är: Det är Jesus som skapar tro, inte vi.

Igår fick vi veta att förtroendet för regeringen, myndigheten för samhällsskydd och beredskap och folkhälsomyndigheten har rasat, enligt en färsk opinionsundersökning. Med mellan 11 och 22%. Men för sjukvården har den ökat. 

Förtroende är en färskvara. 

Rubriken för idag är: Jesus skapar tro. Precis så: skapar. Presens. Det är ett skeende, något som pågår, ständigt. 

Det går inte att säga: res inte, och sedan resa själv. Eller: handla inte, och sedan handla själv. 

Tro handlar om tillit. Och tillit växer alltid fram i mötet. Tron och tilliten är frukten av ett skeende mellan två personer. Något som rör sig, förändras, växer eller rasar, fördjupas, prövas, rotas . 

Och det är Jesus som skapar tro. Det är inget vi kan prestera. Precis som när man möter en ny människa och får kontakt. Människan väcker något inom en, en nyfikenhet som fördjupas till intresse, som växer till sympati: man vill veta mer, träffas igen. Personen i fråga väckte något inom en som kan fördjupas till vänskap, tillit och förtroende. En tillit tunn som nattgammal is i början…

Det finns en föreställning bland många kristna att bara vi ber och tror och missionerar så kommer det bli väckelse och då kommer alla att tro. Det tror inte jag. Paulus säger att tron är en gåva. Några får den, andra får andra gåvor. 

Hur var det då med officeren? Jesus ser tro där ingen annan ser tro. Det är det andra jag vill säga idag. Jesus ser tro, där ingen annan ser tro. 

Vi vet att Jesus bodde i Kafarnaum. Hur vet vi det? Jo, i Matt 4:13 står det: Han lämnade Nasaret och slog sig ner i Kafarnaum. Staden ligger vid den norra stranden av Genesarets sjö. Jesus var troligen inneboende hos Petrus. Det var därifrån han utgick och dit han vände tillbaka efter sina många vandringar. 

Det innebär att officeren och Jesus måste ha träffats. Kanske flera gånger. 

Och hade Jesus träffat officeren så hade han säkert också träffat pojken. Den här texten återges i Matteus, Lukas och Johannes. Och i de olika versionerna används olika ord för tjänaren. I Matteus står det pais, som betyder pojke. I Lukas doulos, som betyder tjänare. I Johannes uios, som betyder son. 

Helt klart är att officeren älskade pojken. Han hade prövat allt. Inget hjälpte. Till sist söker han upp Jesus. Han satsar allt på ett kort. Han ber för pojken. Han bär honom i bön till Jesus. Han använder sin makt och sin röst för att tala för den som är utan makt och utan röst. Det kan vi också göra, vänner. Hjälper inget annat, så kan vi be, bära den vi älskar, dem vi bryr oss om, de som är utan makt och röst i bön till Gud. 

Vad svarar Jesus? Vad står det? ”Skall då jag komma och bota honom?” Ja, så står det. Men jag tror det är fel. Jag har läst svaret på grekiska, engelska, norska, tyska, franska och flera gamla svenska översättningar. Överallt står det: ”Jag ska komma och bota honom.” D.v.s inte en fråga utan ett påstående.

Jesus prövar inte den som redan är på bristningsgränsen. Jag kommer…

Men då reagerar officeren. Då kommer den där reaktionen som är så vanlig hos oss. Jag är inte värdig. I Guds ögon är alla värdiga och värdefulla, särskilt de som vädjar för en som är utan makt och röst. 

”Men säg bara ett ord”. Det är här officerens tro blir synlig. Tilliten till Jesus är större än den egna ovärdigheten. 

Och Jesus svarar: ”Gå. Du trodde och det skall ske”.

Och pojken blev frisk. 

Det tredje och sista jag vill säga är att svaret är inte vårt ansvar.

Jesus är ingen mirakelmaskin som man stoppar in en bön i och får det man begärt. 

Det som är vår uppgift är att söka Jesus, be och bära dem som lider till honom. Sedan får han göra vad han vill, när han vill. Svaret är Guds ansvar.

1. Det är Jesus som skapar tro, inte vi. Några får gåvan att tro, andra får andra gåvor

2. Jesus ser tro, där ingen annan ser tro. 

3. Svaret är inte vårt ansvar, det är Guds. 

Predikan Nyårsdagen 2021

Gott nytt år i Jesu namn. 

I romanen Under i september av Klas Östergren berättas det om Brandy. Han är en sorgsen fotograf som letar livsmening eller åtminstone förströelse i våta danskvällar och förbjuden passion. Brandy väntar på ett tecken, men vet inte vad eller varför. Till sist närapå snubblar han över några gömda flyktingar som behöver hjälp. De är inte speciellt intressanta. De är krävande, besvärliga och otacksamma. Ändå vet Brandy att här är tecknet han väntat på. Det handlar om ett kärleksöverskott han bär på. En längtan efter att få stiga ur sig själv och behövas för andra. Den djupa driften att få ge. 

Ängeln Gabriel säger till Maria: Du ska bli havande och föda en son och du ska ge honom namnet Jesus. Jesus betyder: Herren hjälper. 

Vad är det vi är med om? Vad är det vi firar när vi firar jul? Vad är det vi sjunger om? Vad är det som väcker en sådan glädje i oss, något som är mer än nostalgi och tradition, något som sätter de innersta strängarna i våra hjärtan i rörelse? 

Jo, vi tror på en Gud som är kärlek till hela sitt väsen. Och det som händer är att Gud inte står ut med att behålla sitt kärleksöverskott för sig själv. Gud kommer till oss i ett litet barn. För att ingen ska bli rädd. Gud stiger ur sig själv, drivs av den djupa driften att få ge och blir vår Vän och Broder. 

Vi är som Brandy, vi bär på ett kärleksöverskott. Och det finns många Brandy i Aneby. När de som var 70 plus behövde hjälp med att handla mat och medicin ställde mer än 150 personer från nio olika föreningar och kyrkor upp för att under sju månader hjälpa till och satsa 2000 arbetstimmar för att hjälpa medmänniskor. När vi i slutet av november ställde frågan om vi kunde hjälpas åt att hålla fem kyrkor öppna, varma och bemannade under december för att människor ska kunna komma och be, tända ljus och kanske samtala så ställde ett fyrtiotal människor upp. När frågan ställdes om några var villiga att avsätta en del av sin julafton till att ringa till ensamma människor och önska en god jul var det genast 15 personer som anmälde sig. 

I tisdags beslutade vi hjälpa en flyktingfamilj så att de får bo kvar i Aneby när Migrationsverket stänger boendet på Norra Järnvägsgatan. Det är SASA, föreningen för stöd åt asylsökande i Aneby som tagit beslutet att hyra en lägenhet åt familjen fast pengarna egentligen inte räcker längre än till maj. Några timmar efter att vi med viss vånda tagit beslutet ringer min telefon. Det är en person som har fått höra talas om familjen och säger: det enda jag kan göra är att ge av mina pengar och uppmana andra att göra det. 

Det finns en anebyanda, ett kärleksöverskott, en längtan efter att få stiga ur sig själv och behövas för andra. Där barmhärtighet och kärlek är, där är Gud. 

När vi öppnar våra hjärtan, ser varandra, ber för varandra och ger varandra en hjälpande hand då blir Kristus synlig, då får kärleksöverskottet utlopp, då får livet mening och då lägger vi i varandras händer fred.

När vi hör om buskörning, skadegörelse, knivskärningar och skjutningar, fyrverkerier som riktas mot poliser och allmänhet då tänker jag att de som gör detta också är skapade till Guds avbild. Hjalmar Söderberg skriver i Doktor Glas: Man vill bli älskad, i brist därpå beundrad, i brist därpå fruktad, i brist därpå avskydd och föraktad. Man vill ingiva människorna något slags känsla. Själen ryser för tomrummet och vill kontakt till vad pris som helst. 

De som skadar och förstör vill ha kontakt, vill bli älskade för de bär också på ett kärleksöverskott. Som Brandy som gick och väntade på ett tecken, men han visste inte vad eller varför. 

Vänner, under året som kommer måste vi hjälpa våra barn och ungdomar att få utlopp för sitt kärleksöverskott och finna meningen med livet. 

Och pojken fick namnet Jesus, det som ängeln hade gett honom, Gud blev människa, för Gud stod inte ut med att behålla sitt kärleksöverskott för sig själv.

Betraktelse vid livesänd Nyårsbön från Marbäcks kyrka

Hon var en liten vithårig kvinna som stod bredvid mig på tunnelbanan. Plötsligt vände hon sig till mig och sa med förvånansvärt klar röst: Vill du att jag berättar något för dig? Jag nickade, och hon fortsatte.: När de första människorna skulle lämna den underbara trädgården, ryggade de tillbaka inför det kalla, mörka och okända där utanför. Gud greps av medlidande med dem och frågade sina änglar: ”Vem av er vill följa dem ut?” Ingen anmälde sig. Men efter en lång tystnad steg en mörk, reslig ängel fram, rättade till sandalremmarna och sa: ”Jag går med dem.” Tunnelbanan var framme vid Mariatorget. Kvinna gjorde sig redo att stiga av. När dörrarna öppnades vände hon sig mot mig och sa: Det var Musikens ängel. Och han har följt människorna sedan dess. (Ur Natt och dag av Y Eggehorn)

Vad heter den ängel som har gått vid din sida genom det gångna året? Ljusets ängel? Tröstens ängel? Hoppets ängel? Eller Musikens ängel? Jag tror att vi har haft sällskap av olika änglar under olika perioder. När vi gråtit har Tröstens ängel varit där. När vi varit rädda har Gud sänt Modets ängel till oss som viskat: var inte rädd. När vi känt oss dystra till mods har Ljusets ängel kommit in i rummet och lyst upp vår tillvaro. Det märkliga med änglar är att de kan komma till oss i olika skepnader. Som en granne som ser oss, som en främling som ger oss en hjälpande hand, som musik som fyller själen med liv och nytt mod. Som ljus, som fågelkvitter som bär bud om en ny vår, som en ljummen bris som smeker kinden. Men ängeln kan också komma till oss med ny insikt, som en fråga som får oss att tänka efter, som en utmaning som leder till bättre val i livet. 

Och kanske har du och jag också fått vara änglar för någon vi mött utmed vägen. Vem vet!

Nu står vi på tröskeln till ett nytt år. Ingen vet vad det nya året kommer innehålla. Men en sak vet vi. Gud ser oss. Gud vet att vi kan känna oro och rygga tillbaka inför det kalla, mörka och okända som väntar. Och Gud frågar ikväll sina änglar: ”Vem av er vill följa dem ut i det nya året? ”

Jag är övertygad om att ingen av oss ska behöva gå ensam, att Gud kommer se till att änglarna följer oss genom mörker och ljus, sorg och glädje. 

Och jag är särskilt tacksam för Musikens ängel. Om vi lyssnar noga kan vi höra den viska: 

Stå stilla i smärtan,

rotad i det som är ljus i dig.

Låt svärdet gå genom dig.

Kanske det inte alls 

är ett svärd.

Kanske det är 

en stämgaffel.

Du blir en ton. 

Du blir den musik 

du alltid längtat efter

att få höra. 

Du visste inte 

att du var

en sång.

Y Eggehorn

Predikan vid julottan i Haurida kyrka

För all längtan finns det en tid som är inne.

Tiden var inne… Medan de befann sig där var tiden inne för henne att föda. Det är nu det sker, det stora, det som generationer väntat på, drömt om och längtat efter. Det som profeterna talade om, det som förfäderna hade berättat om, det sker nu. Tiden var inne. 

Och hon födde sin son, den förstfödde. Hon lindade honom och lade honom i en krubba, eftersom det inte fanns plats för dem i härbärget. 

När det stora sker, det oerhörda, det som generationer väntat på, drömt och längtat efter, då sker det stilla, liksom i skymundan, i ett uthus, bland djuren. Hur står det i julpsalmen? Så stilla och så oförmärkt , blir oss Guds gåva räckt, och himlen kom till jorden ner, när ingen väntat det…

Ibland skojar vi och säger att den som missar en mässa, missar en massa.

Den natten märkte de flesta ingenting, de missade miraklet. Det var bara herdarna som såg och trodde. 

Ylva Eggehorn skriver: Så mycket i mitt liv handlar om längtan efter att få vara med om något riktigt stort. Och om rädslan att missa det, att inte hinna fram, komma försent, bli utanför. 

Men det behöver inte vara försent, bara för att livet inte blev som jag tänkt mig. För all längtan finns det en tid som är inne.

För all längtan finns det en tid som är inne.

Natten skall vika där ångest nu råder…. Det folk som vandrar i mörkret ser ett stort ljus, över dem som bor i mörkrets land strålar ljuset fram…..Ty ett barn har fötts, en son är oss given.

Den senaste veckan har jag mött så mycket sorg och så mycket längtan. Jag har talat med en familj som väntat i fem och ett halvt år på uppehållstillstånd, två vuxna och två barn och i veckan fick de ännu ett avslag. Modern var otröstlig. Fadern förkrossad. Jag har talat med människor som gråter av längtan efter familjemedlemmar som de inte kunnat träffa på väldigt länge pga pandemin. Jag har talat med en kvinna vars far har fått besked om cancer. En annan har mist sitt arbete och är djupt förtvivlad. Mitt i allt det svåra har jag också mött tacksamhet, oväntad hjälpsamhet, tålamod, och ett trotsigt hopp. En längtan efter att det ska vända, att det ska ljusna, att det onda och svåra snart ska förbytas i glädje. Livet är märkligt, ena stunden härligt, nästa stund outhärdligt. Brutalt och underbart. Och när jag stått i strömmen av liv och lidande, tårar och trotsigt hopp, har jag känt mig så levande. Det är på riktigt. 

Brutalt och underbart. Så var det då, så är det nu. Jesus föds rakt in i vår verklighet utan förskönande omständigheter. Immanuel – Gud med oss. Han tårar fälla skall som vi, förstå vår nöd och stå oss bi med kraften av sin anda. 

För all längtan finns det en tid som är inne. Tanken är oerhört trösterik. Tänk om barnet i Betlehem är svaret också på din och min längtan. På alla människors längtan. Tänk om det är så att alla släktens hopp och tro stämt möte denna natt? 

Ylva skriver på en annan sida: Och även om du kom försent till den kända föreställningen med herdarna och kungarna ska han sitta här hos dig på en bänk i tomheten 

och du ska höra honom säga: som ett ljus har jag kommit i världen för att ingen av dem som söker mig ska gå förlorad i natt och mörker. 

För all längtan finns det en tid som är inne.

Predikan Juldagen Frinnaryd

Förunderligt och märkligt, omöjligt att förstå…

Vilka var de första som fick se det nyfödda barnet? Nej, det var inte herdarna. Det var djuren i stallet, åsnan, fåren, korna, hönsen. Kanske fanns där en stallkatt också, och en tillgiven hund. Djuren som Gud skapat var de första som fick möta Gud ansikte i ett litet barns gestalt. Det ligger något vackert och vist i detta. För är det något som våra husdjur är bra på så är det att ta saker och ting som de är, för de bara är, de är sig själva fullt ut. De gör sig inte till, de har vidöppna sinnen, de är närvarande. De är. Och där möts de, Gud och djuren, i varat. Guds namn är: Jag är och det är så Jesus presenterar sig gång på gång: Jag är - världens ljus. Jag är - livets bröd. Jag är - vägen, sanningen och livet.

Gud måste ha funderat länge på hur det skulle gå till när himlen skulle landa på jorden? Hur skulle Gud bära sig åt för att inte skrämma livet ur allt skapat? Gud lät sig födas av en enkel kvinna i en undanskymd vrå av världen, som hemlös, på golvet i ett stall, sedd och mottagen av djuren, värmd av deras kroppar, villkorslöst accepterad. 

Kan det bli en påminnelse till oss om att göra allt vi kan för klotet, barnens framtidsland, för djuren och naturen som hotas av uppvärmning och utrotning? 

Förunderligt och märkligt, omöjligt att förstå….

Vilka står nu på tur att få höra om undret, om barnet i Betlehem? Gud måste ha funderat länge innan valet föll på herdarna. Att vara herde var det sämst betalda jobbet, lägst i rang. Kanske motsvaras det i vår tid av gästarbetare och EU-migranter som för en spottstyver städar toaletter, kör ut reklam, plockar bär och sliter på byggarbetsplatser, de som gör det ingen av oss ids göra. 

Herdarna befann sig på samhällets botten och de blir utvalda att få höra evangelium, glädjens budskap från ängeln. Kan det påminna oss om att aldrig förakta eller utnyttja ens den fattigaste eller enklaste människa vi möter? 

De greps av stor förfäran, står det. Tacka för det. Vem hade inte blivit vettskrämd av ljuset, av härligheten. I ordet ”Herrens härlighet” finns allt det som varje människa djupast längtar efter. I ordet gömmer sig paradiset, hemkomsten, den kärlek som alla längtar efter men få får uppleva, den villkorslösa, befriande kärleken. Om man väntar på något länge utan att få det så ger man kanske upp till sist. Var det därför herdarna blev förskräckta? Men de sprang inte sin väg, de stannade kvar och när ögonen vant sig vid ljuset fick de höra orden, de ord som vi kanske mest av allt behöver höra idag: ”Var inte rädda”!

Ängeln måste ha använt sin varmaste, innerligaste och mjukaste röst, som när en vuxen talar med ett barn som skakar av rädsla. ”Var inte rädda”. Och som för att understryka orden sjunger himlens änglar den vackraste sång som hörts på vår jord, en sång som alla andra sånger, som all annan musik är en återklang av. 

Förunderligt och märkligt, omöjligt att förstå….

Nu har först djuren i stallet och sedan herdarna fått höra och se. Och ingen av dem har behövt göra sig till eller stå på tå eller duscha och klä sig fint för att få med. Gud möter herdarna i ögonhöjd, ja de får till och med böja knä för att se och tillbe. 

Här gömmer sig hela hemligheten med julens budskap. Gud möter oss i det lilla, det enkla, där vi minst väntar det för att ingen någonsin ska tro att Gud vill få oss att känna oss dumma eller otillräckliga eller inte fina nog eller ovärdiga. Bort allt det!

Så nu är det vår tur. Nu får vi lägga bort alla försök att duga och imponera för att bli älskade. Vi får sänka våra axlar, andas ut och ta emot. Låta barnets blick genomskåda oss och upptäcka att det inte är farligt för blicken säger det ängeln sa: Var inte rädd. Jag älskar dig. 

Men kom! Jag vill upplåta mitt hjärta, själ och sinn

Och bedja, sucka, gråta: Kom, Jesus, till mig in!

Här är din egen hydda, du köpt den dyrt åt dig, 

Mitt hjärta skall dig skydda, ack giv mig jul med dig. 

Predikan tredje söndagen i advent

 Bana väg för Herren        

Är du den som ska komma, eller ska vi vänta på någon annan? Det var en familj som hade fått en vattenskada. De kontaktade en hantverkare som lovade komma, men det dröjde och dröjde. Ja, ni vet hur det kan vara ibland. Det här var en from familj som kunde sin Bibel. En dag dök det upp en man på gårdsplanen och då gick husfar fram till honom och frågade: Är du den som skall komma, eller skall vi vänta på någon annan?

Vi kan skämta om det men det ligger ett djupt allvar i frågan. För jorden och mänskligheten är som det där huset med vattenskadan. Och frågan ställs, över hela vår jord, genom alla tider: Är du den som ska komma, eller ska vi vänta på någon annan?

Johannes frågar. Han sitter i fängelse. Han har kritiserat makten och det gör man inte ostraffat. Och nu ställer han frågor och söker svar. Nu tvivlar han. Han har berett vägen för den som skulle komma, Messias, Kristus, den som ska komma med räddningen. Han har predikat så det svidit i människors samveten, han har talat om omvändelsens nödvändighet. Ni kan inte leva som ni gjort, ni måste ändra er och göra bättring. Tänk om det han gjort inte var värt något. Tänk om han tog miste? Är du den som ska komma....

Johannes sitter inte ensam i fängelset. Lucia finns där, den unga kvinnan från Syrakusa. Hon vägrade bli bortgift. I stället ville hon sprida ljus och glädje till de fattiga. Men fästmannen blev upprörd och angav henne. Hon fängslades och torterades och efter flera ofattbart grymma försök att få henne att ge upp sin övertygelse avrättades hon, endast 21 år gammal. Tvivlade hon? Var hon någon gång osäker eller var hennes tro bergfast? Jag vet inte. 

Bredvid Johannes och Lucia sitter tusen och åter tusen fångar, människor som stått upp för sin tro, stått upp för sanningen, stått upp för yttrandefriheten. Människor som kämpat för demokrati, för allas lika värde, för mänskliga rättigheter. Som vågat kritisera makten, som valt att inte tiga, fega ur, vika ner sig. Människor som gett röst åt dem som ingen lyssnar på. Människor som talat så det svidit i våra samveten. Människor som fått världens ledare att skämmas eftersom de inte gör tillräckligt för att hejda klimatförändringarna. Människor som kritiserat fusket och korruptionen och därför fängslats, torterats och dödats. Är du den som ska komma, eller....

Och där sitter också alla de kvinnor som lever i tvångsäktenskap, de flickor som könsstympas, de som utsätts för våld i hemmet. De som för länge sedan blivit medberoende, som tystnat och gett upp. Och alla som ännu hoppas att traditioner ska brytas, att någon ska gripa in och säga ifrån, visa på en annan väg. Är du den som ska komma, eller...

Sitter inte vi också i fängelset? Ett osynligt fängelse byggt av restriktioner: stanna hemma, ordna inga fester, håll avstånd. Förbud att samlas, murar av rädsla för sjukdom och död. Där, med Johannes och alla andra sitter också vi och undrar när räddningen ska komma. När kommer vaccinet? När kommer den dag då vi kan träffas, ta i hand, kramas, resa, leva normalt? Också vi tvivlar, också vi söker efter tecken. Ena stunden hoppas vi. Nästa stund misströstar vi. 

Är du den som ska komma, eller ska vi vänta på någon annan? 

Frågan är befogad. Det finns så många tecken på att det inte finns någon Gud, på att det inte är någon idé att kämpa, höja sin röst, hoppas att det goda ska segra.  Det finns så många tyranner, så många hänsynslösa, så många som har ont i sinnet och förvränger sanningen. 

Är du den som ska komma? 

Svaret är: Gå och berätta vad ni hör och ser. 

Blinda ser, lama går, smittade blir friska, döva hör, döda står upp och fattiga får ett glädjebud. 
Ondskan är inte det normala. Det är därför det onda fyller löpsedlar och nyhetssändningar. Godhet, sanning och rättvisa är det normala. Hälsan tiger still. Överallt, dygnet runt kämpar människor för att bota sjuka. Överallt, dygnet runt höjer människor sina röster och protesterar mot korruption, valfusk, maktmissbruk. Överallt och dygnet runt kämpar människor för att bryta traditioner som tvångsgifte, barnäktenskap, könsstympning och diskriminering. Människorättsaktivister riskerar dagligen sitt eget liv i kampen för mänskliga rättigheter, demokrati och yttrandefrihet. Journalister trotsar dagligen hot och hat för att avslöja de hänsynslösa.

Johannes och Lucia och Martin Luther King och Greta och alla andra som kämpat, ropat, brunnit för sanningen - varifrån har de fått sin kraft? Varifrån har de fått modet att kämpa vidare trots allt? Vad får församlingar över hela Sverige att samla in pengar, en gång till, i julkampanjen för allas rätt till ett värdigt liv? Varifrån kommer den tro och det hopp som bor i ditt och mitt hjärta och som får oss att inte ge upp? I rösterna hos dem som vågar säga ifrån hör vi Jesus röst. I deras blickar som ser sina medmänniskor möter vi Jesus blick. I deras händer som vårdar de sjuka och lyfter de förtryckta rör vi vid Jesus händer. Jesus sa: Jag är världens ljus. Han säger också: Ni är världens ljus. Och ljuset lyser i mörkret och mörkret har inte övervunnit det. 

Berätta vad ni ser. Vi får tvivla. Vi får fråga. Vi får hjälpas åt att söka tecken på Guds närvaro i världen. Redan nu sker det men ännu inte fullt ut, det som profeten Jesaja beskriver.

Men snart, säger han, snart kommer dagen då de döva skall höra, de blindas ögon skall se, de förtryckta ska glädjas och de fattigaste jubla. För en dag kommer det vara slut med tyranner och terrorister, en dag kommer de hänsynslösa vara borta och de som hade ont i sinnet kommer vara utplånade. En dag ska fängelset öppnas och alla fångar befrias. Snart ljusnar det. snart vänder det. Snart kommer det svåra att vara över. 

Jorden och mänskligheten är som ett hus med en stor vattenskada. Vi väntar och frågar: Är du den som ska komma, eller ska vi vänta på någon annan? 

Där är han eller hon, på gårdsplanen, räddaren, hjälparen. Han, eller hon - för Jesus Kristus visar sig för oss i olika människors gestalt - är nära, är här.