söndag 2 augusti 2020

Predikan 8:e söndagen efter Trefaldighet


Andlig klarsyn

 

 

Vilken välsignelse det är. Med glasögon. Jag har burit glasögon i snart 25 år. Jag tror de flesta i kyrkan idag har glasögon. Vilken välsignelse att få hjälp att se klart.

Andlig klarsyn är dagens tema. Vi behöver se klart i våra liv för att kunna göra goda val. Vi behöver klarsyn och urskiljningsförmåga i pastoratet, i stiftet. Svenska kyrkan står inför stora utmaningar som kräver andlig klarsyn så att vi väljer rätt väg.

Mänskligheten behöver modiga ledare med andlig mognad och klarsyn för att ta de rätta besluten för jorden och mänsklighetens framtid.

Den breda vägen är lätt att hitta och lätt att gå på, det är bara att följa med strömmen, göra som alla andra, vara bekväm, strunta i följderna, rycka på axlarna. Sköt dig själv och skit i andra. Vända kappan efter vinden. Bli en kopia, härma den mest populära influencern. Vara okritisk.

Den vägen leder till döden, döden för dig, döden för din själ och ditt andliga liv. Du kommer trampa på dig själv och har du vant dig vid det är det inte svårt att trampa på andra. De val vi gör får konsekvenser för kommande generationer i tredje och fjärde led.

Jeremia ropar: Ändra era liv och era gärningar. Jesus uppmanar: Välj den trånga porten och den smala vägen. 


Här kommer några råd om hur vi ska bli klarsynta och kloka. Fem ord på L.


1/ Lita inte på dig själv alltför mycket. Visst vill vi väl, visst tror vi ibland att vi är kloka och ser klart. Men hur är det Paulus skriver: Den som tror sig stå stadigt må se till att han inte faller. Människan är en bräcklig varelse, seende och blind, modig och rädd. Vi bär alla på ljus och skugga, friskt och sjukt. Så tro inte att du ensam ser klart och vet allt. 


2/ Långsamheten är en förutsättning för andlig klarsyn. Den som färdas fort får tunnelseende. Den som färdas långsamt hinner uppfatta nyanser, rikedom, komplexitet och olika perspektiv. Många hade förväntningar på Jesus men rätt ofta fick de vänta för tiden var inte inne. 


3/ Lyssna. Endast den kan bli mer klarsynt som först lyssnar. Lyssna till profeten Jeremia, lyssna till Jesus, lyssna till Paulus, lyssna till de kloka, de som inte söker sin egen ära, de som vågar liv och bekvämlighet för att säga det som är sant. Lyssna till stigfinnare och vägledare, människor som brottats med Gud och livet och sig själva. Också i kulturen finns mycket att hämta för vår klarsynthet. Skönlitteratur, biografier, lyrik, musik, konst, teater, film - allt som är skapat av människan berättar något viktigt om livet.


4/ Lär känna Kristus. Det finns många metoder och idéer på marknaden, trender och skolor. Gör si, gör så, så blir du lycklig. Andlig klarsyn och klokhet handlar inte om att bli lycklig utan att bli sann, bli den som Gud har menat att just jag, just du, just vi ska bli. Jesus säger: Jag är porten. Jag är vägen, sanningen och livet. Jag är världens ljus. Den som följer mig ska inte vandra i mörkret utan ha livets ljus.

Att följa Jesus kostar. Och det handlar ofta om konkreta, vardagliga val. Döm inte. Förlåt din ovän. Älska din nästa. Stå upp för invandraren, den faderlöse och änkan. Ge röst åt dem som ingen röst har. Försvara dem som förtrycks. Värna Guds skapelse. Lev enkelt och generöst. Tygla dina begär. Avstå från egen vinning. Lär känna den kärlek som inte söker sitt.


5/ Leta tillsammans. Lägg märke till att det i dagens tre texter finns ett vi, ett kollektiv, en gemenskap. Det är svårt att bli klarsynt och klok på egen hand. Ordet samvete betyder: det vi vet tillsammans, den kunskap och klokskap om livets grundvillkor som samlats ihop under flera tusen år. Familjen, församlingen, vänkretsen, kommunen, samhället - Gud har gett oss åt varandra för att vi tillsammans ska söka Guds vilja och med olika gåvor bidra till ett gott samhälle. För mig är församlingen det sammanhang där jag får vila och växa, lyssna och lära, slipas och utmanas. När vi valt fel, handlat fel, misslyckats får vi be Gud om förlåtelse och med stöd av varandra ta nya tag. 


 Vilken välsignelse det är med glasögon. I Guds ord och i gemenskapen finns de andliga glasögon vi behöver för att kunna välja den smala vägen och uthålligt gå på den tillsammans. 

söndag 26 juli 2020

Predikan Kristi förklarings dag


Jesus förhärligad

Lärjungarna teg. De berättade ingenting för någon. De hade varit med om något outsägligt. Det fanns inga ord. De hade sett ljuset, det sanna ljuset som ger alla människor ljus, som Johannes säger. Johannes fortsätter: Ordet blev människa och bodde bland oss och vi såg hans härlighet, en härlighet som den ende sonen får av sin fader, och han var fylld av nåd och sanning.
De hade sett ljuset och det fanns inga ord. Och det hände inte bara dem. Jag har under mitt liv som präst fått höra berättelser av människor som sett ljuset, mött Jesus livs levande. Det är som om det ibland uppstår en glipa, som om en flik av förlåten förs åt sidan, som om den rispapperstunna hinna som skiljer jorden från himlen brister och vi får se Guds härlighet. Det kan ske var som helst, när som helst men det går inte att beställa eller beordra fram, det bara händer och det är en nåd att få vara med om det. Varför längtar vi efter det sanna ljuset, varför dras vi till Guds härlighet? Därför att vi är ljusets barn. Vi är skapade att bo i härligheten. Men genom syndafallet gick härligheten förlorad. Allt gick sönder. Vi fördrevs från paradiset.
Paulus säger: Alla har syndat och gått miste om härligheten från Gud. Sedan dess söker vi ljuset, vi dras till ljuset, vi sjunger om det, längtar efter det och vänder våra ansikten mot det. Som människor gör när den första vårsolens varma strålar värmer vinterbleka kinder. Vi söker inte bara ljuset, vi söker ansiktet, blicken. Som spädbarnet söker sin mors blick för att se och bli sedd, och i den blicken bli till. Vi söker ansiktet som vänds till oss och som lyser emot oss i välsignelsens ord. Och det som gick sönder i syndafallet är helat på korset. Jesus har försonat oss med Gud och öppnat porten till himlens härlighet. Det är det som Jesus talar med Mose och Elia om.
Nu finns det inte bara en glipa i förhänget. Förhänget har brustit uppifrån och ända ned. Nu finns det ingenting, absolut ingenting som kan skilja oss från Guds kärlek i Kristus Jesus.
Hade vi suttit i Bredestad eller Marbäcks kyrka idag hade vi varit vända mot öster, soluppgångens väderstreck. Varför är kyrkorna byggda så? Jo, vi väntar på Jesus, på hans ankomst. I Luk 1 sjunger den gamle Sakarias: Han skall komma ner till oss från höjden, en soluppgång för dem som är i mörkret och i dödens skugga och styra våra fötter in på fredens väg.
Vänd er om, titta mot öster, där är solen.

Jesus gick upp på berget för att be. Han behövde dra sig undan. Vi behöver dra oss undan. Retreat betyder just: dra sig tillbaka och en av Sveriges äldsta retreatgårdar heter: Berget!

Dit har många gått, ensamma eller med några vänner för att be, för att lyssna, för att söka det sanna ljuset. Och för att sova djupt. Det kan också vi behöva ibland.
Det finns de som menar att Jesus är på Sinai eller Horeb, ett berg som är 2285 meter högt, samma berg som Mose och Elia besteg. Vid bergets fot mötte Mose Gud i den brinnande busken och senare gick han gick dit för att ta emot de tio budorden och där han kom så nära Gud så att hans ansikte strålade när han kom ner. Har ni sett det någon gång – människor som strålar av himmelskt ljus? Elia gick dit för att han var i djup kris, han ville gömma sig, försvinna. Men där mötte han Gud, inte i stormen, inte i elden, inte i jordskalvet, men i ljudet av ett stilla sus, eller som det står: i ljudet av en sammanpressad tystnad.
Jesus stannade inte på berget, inte heller Mose eller Elia. Det är frestande att bygga fast sig i det som är härligt. Så länge vi lever här är vår uppgift att gå ner i jämmerdalen med Jesus. Berätta för dem som bor i mörkret att Jesus är världens ljus och att den som följer honom inte ska vandra i mörkret utan ha livets ljus.

söndag 19 juli 2020

Predikan 6 e söndagen efter Trefaldighet

Psalmer: 278, 783, 715, 298


Efterföljelse

Tiden är inne för upptagandet till himlen. Då tänker vi direkt: himmelsfärden. Men ordet upptagande rymmer mer: lidandet, döden på korset, gravläggningen, uppståndelsen och sedan himmelsfärden. Jesus tar ingen genväg till himlen och saligheten. Han ger allt, av kärlek.
På vägen dit blir han avvisad. Du får inte komma hit. Persona non grata. Han har ingenstans att vila sitt huvud. Han är omgiven av vänner som är hetlevrade, omogna, fega och självupptagna.
Att följa Jesus kostar allt. Och samtidigt vet ett barn allt om det. För när lärjungarna bråkar om vem som är störst, dvs vem av dem som kommit längst i eferföljelsen, ställer Jesus ett barn i deras mitt och säger: Om ni inte omvänder er och blir som barn kan ni inte komma in i Guds rike.
Så vad finns att säga om efterföljelsen?
Jesus sa: följ mig. Han kallade människor att bryta upp och gå i hans fotspår. Kallades alla han mötte? Vi känner namnen på tolv, och vi vet att det fanns minst sjuttiotvå och sedan vet vi att et antal kvinnor följde honom frivilligt. Jesus mötte tusentals människor, han botade ett oräkneligt antal, han predikade för stora skaror. Och de flesta skickade han hem! Det är få som är fått den särskilda kallelsen att lämna allt för att följa Jesus. Mina föräldrar åkte ut som missionärer 1951. De bars av en kallelse, de var ute i 19 år. Många såg upp till dem, beundrade dem, önskade att de haft samma starka tro och övertygelse. Men det var inte alltid lätt. Priset var oerhört högt, det fanns en frånsida som få känner till.
Som vi märker i texten passar det inte alla. De allra flesta av oss är kallade att leva vanliga liv som vanliga människor med motgångar och medgångar, sol och regn, elände och fest. Det är här, där vi står och går som vi ska följa Jesus. Med de gåvor vi fått men också med de begränsningar vi har. Visa medkänsla, hjälpa en granne, trösta någon som är ledsen, bjuda någon som är ensam på fika. Se, be och ge. Så gott vi kan. Vi ska vara oss själva, som barnen, göra det vi kan, helhjärtat, men när vi blir trötta eller arga får vi helhjärtat säga nej.
Här i min hand har jag boken Efterföljelse av Dietrich Bonhoeffer. Han talar om efterföljelsens "dennasidighet". Det är här och nu som vi ska leva ut den kärlek vi får av Gud. I praktisk handling. Kyrkan mitt byn. Bonhoeffer är kritisk mot kyrkans andlighet. Han ser en risk i att vi som kristna sluter oss samman, stänger dörren, blir en grupp för inbördes beundran och bara ägnar oss åt den sorts andlighet som inte är ett ljus i mörkret, ett salt i världen. Som blir instängt och unket. Avskuret som en sekt, som Knutby. Sekatör vet vi vad det är. 
Vi ska leva i världen men inte av den.
Svenska kyrkan står nu i ett vägskäl. Med minskande medlemsantal och minskande intäkter kan vi gripas av missmod, skära ner, stänga, tystna, backa in i kyrkorummet och bli en kyrka för de redan frälsta.
Eller så kan vi tänka att det är inte vår kyrka, det är Kristi kyrka och den är inte beroende av byggnader, anställda och kostsamma kulturarv. Kristi kyrka behöver bara en sak: Alldeles vanliga människor som lever alldeles vanliga liv och som där de står och går är bärare av Guds kärlek, älskar Gud, sig själva och sin nästa. Människor som vågar tvivla, söka, pröva sig fram. Människor som inte är tvärsäkra utan öppna, människor som värnar om de utsatta, de minsta, som går två mil med den som bett dom följa med en mil.
Dessa människor finns redan, överallt. Människor som visar på Kristus i sina liv, en del medvetet, de flesta utan att veta om det. För jag är övertygad om att man kan vara en kristen utan att känna Jesus! Och man kan känna Jesus och bete sig som ett svin.
Behövs kyrkan? Ja, jag behöver den för jag behöver er. Jag behöver bekännelsen, förlåtelsen, sången och musiken, ordet, måltiden och välsignelsen för att orka leva som jag innerst inne vill, som Gud vet att jag vill leva.
Att följa Jesus är inte lätt. Men ett barn vet hur man gör.

söndag 7 juni 2020

Husandakt från Gottfridsborg Heliga trefaldighets dag


https://youtu.be/03nim8sk5BI


Vem är Gud? Vad kan vi säga om den outsäglige. Kan vi beskriva den obeskrivlige? 

Gud är semper major, alltid större. Och samtidigt kan vi erfara Gud, ana Gud, höra Gud tala, få besök av Gud. Som Abraham och Sara...

söndag 31 maj 2020

Länk till Pingstdagens gudstjänst i Aneby kyrka

Idag blir det ingen husandakt från Gottfridsborg. Hänvisar er i stället till gudstjänsten från Aneby kyrka. Klicka på länken nedan så kommer du dit.

https://www.facebook.com/anebypastorat.svenskakyrkan/videos/2640756562870286/?vh=e&d=n

Predikan Pingstdagen



Vad vackert allting är. Det är vår, det är pingst, det hänryckningens tid.

Någon andades i mitt rum, en blick såg mig, den var lugn, klok, varm och lika verklig som mitt skrivbord, men den var utanför språket och jag såg ingen. Det var förödmjukande. Och omstörtande: det smakade verklig kärlek.” (Ur Natt och dag av Y Eggehorn)
Orden är Ylva Eggehorns, en beskrivning av hennes första Gudsupplevelse när hon var 15 år.

Idag är det kyrkans födelsedag. Pingst. Jesus kom inte för att grunda en religion, han kom för att tända en eld, släcka vår djupaste törst, skapa en gemenskap av människor som blivit drabbade av Gud. Han sa inget om att bygga vackra katedraler, organisera fram församlingar, pastorat och stift, anordna kyrkoval och tillsätta kyrkoråd. Han talade om törsten och om källan, om strömmar av levande vatten.
Kyrkan har funnits i tvåtusen år, i dessa bygder i 1000 år och ibland har jag funderat över vad som är grejen, vad är det som gör att kyrkan finns kvar. Vad är det som gör att vi år 2020 samlas till gudstjänst i Aneby? Det kan inte handla om duktiga präster, imponerande byggnader, vackra psalmer eller stämningsfulla traditioner. Det måste finnas något mer. Vad är det?
Jag tror svaret är BLICKEN, den lugna, kloka, varma och verkliga BLICKEN. Och SMAKEN, smaken av VERKLIG KÄRLEK. Erfarenheten av en NÄRVARO, en upplevelse av att ekot upphört, att orden nått fram när vi i vår förtvivlan ropat på hjälp.

Vad fult allting är.
Strax före pingst, för sju år sedan, var jag på teater i Stockholm och såg musikalen Hjälp sökes. Den handlar om två bröder på Uppsalaslätten som brukar sin föräldragård tillsammans. Allt är grått och slitet och luften går knappt att andas på grund av det intensiva hatet mellan bröderna. Vad fult allting är. Det är öppningsrepliken, de första ord som uttalas i musikalen.
Bitterheten ligger som en giftig dimma över scenen. Till sist föreslår den ene brodern att de ska ta livet av sig. Men, säger den andre, då måste vi ju avliva alla djuren också och det orkar vi inte. Vad ska de ta sig till? Som ett sista halmstrå beslutar de sig för att sätta in en annons i tidningen med rubriken: Hjälp sökes.
De får svar. En dag kliver en kvinna av bussen tillsammans med sin vuxna dotter och en get. Kvinnan är stum, men arbetsam. Hon får djuren att dansa och göra konster. Dottern plockar blommor och sätter i en vas och sjunger så att hatet och bitterheten rinner ur bröderna och en dag hör de plötsligt näktergalen sjunga. Någon andades i mitt rum, en blick såg mig….
Steg för steg kommer färgerna tillbaka, ljuset, glädjen, sången och tilliten, men också tvekan. Vågar jag älska dig, sjunger Engelbrekt.  Bröderna börjar ta tag i saker, får lust att samarbeta och ställa till fest där djur och människor samspelar på ett fantastiskt sätt. Där någonstans började jag gråta. Jag blev så berörd, så tagen. Det jag såg var Gud förklädd till en stum kvinna, en sjungande dotter och en get, en Hjälpare som hört brödernas böner och sett deras förtvivlan och nu griper in.
När bröderna vaknar upp efter festen är hjälpen borta, men kvar i deras hjärtan fanns smaken, smaken av verklig kärlek, en kärlek som hade förvandlat dem.

Längtar du, som jag, efter att få släcka törsten, få smaka verklig kärlek, få uppleva Närvaron, Blicken? Det är inget vi kan ta oss, eller kommendera fram. Det är som vinden, den kommer när den kommer och vad gör vi då? Hissar vi segel och låter vinden föra oss ut på öppet vatten eller bygger vi vindskydd där vi kurar ihop oss. Ylva Eggehorn beskriver mötet med orden förödmjukande och omstörtande, en erfarenhet utanför språket….

I fredags var jag på hembesök hos en hårt drabbad människa. Under samtalet lyfte jag blicken. På väggen hängde det en almanacka och på den stod det med stora bokstäver: Våga be om hjälp. Våga be om hjälp. Där har vi nyckeln, hemligheten, svaret på varför kyrkan finns kvar och människor än idag samlas till gudstjänst. Våga be om hjälp, Ropa! Viska! Vänta inte så länge som bröderna gjorde. Den Heliga Anden, som kallas hjälparen, finns här, nära och vill inget hellre än att hjälpa.

Någon andades i mitt rum, en blick såg mig, den var lugn, klok, varm och lika verklig som mitt skrivbord, men den var utanför språket och jag såg ingen. Det var förödmjukande. Och omstörtande: det smakade verklig kärlek.”

Vad vackert allting är. Det är vår, det är pingst, det hänryckningens tid.

söndag 17 maj 2020

Predikan och länk till husandakten Bönsöndagen

https://youtu.be/Mzl7YQ_CQo0.   Länk till husandakten för bönsöndagen



Denna söndag har firats sedan 400-talet. En dag då vi tackar Gud för livet, för våren, för kärleken. En dag då man förr bad för åkermarken; att den skulle ge rik skörd, man bad för djuren, man bad om hälsa och krafter, om välsignelse.

Människan är en bedjande varelse. Det första vi gjorde när vi föddes vara att hämta andan och sedan skrika, gråta, be om närhet, en famn, värme, skydd. 

I boken Finna bönen som redan finns skriver vår biskop Martin Modéus om grundbönen Gud, ge mig liv. Jag läser: Var stilla ett ögonblck….Nu fick du svar på bön. Och nu fick du ett bönesvar till. Och nu ett till. Varje gång vi andas får vi bönesvar för det finns en grundbön i tillvaron som lyder: Gud, ge mig liv. Bokstavligen, många gånger per minut får vi svar. Varje utandning, när vi tömmer lungorna, är en överlåtelse till Gud. Jag litar på att jag får ett andetag till. Varje inandning är ett tack till Gud: Tack gode Gud för att du gav mig liv. Du fyller mina behov och ger mig luft. Du ger mig livets Ande. På ett dygn tar vi 20 000 andetag, vi får 20 000 svar på grundbönen, Gud, ge mig liv.

Det betyder att vi ber utan ord, utan att tänka på det, dygnet runt. Kanske är det sant som vi sjöng i första psalmen: Du är en bön. Hela ditt liv är ett samtal med honom som bär universum och bor i ditt hjärta.
Gråten, suckarna, skrattet, längtan – allt är bön.

Björn Ulvaeus, ABBA-Björn, skrev igår i Svenska Dagbladet: För oss som inte tror är det svårt att förstå varför människor ber till den som i förstone orsakat eländet, dvs Gud. Mitt svar till Björn Ulvaeus är att Gud orsakar inga eländen, Gud vill inte det onda. Gud är kärlek. Jesus kallar Gud för er fader, pappa. Ingen normal pappa eller mamma vill sitt barn illa. Vi är barn till Gud, en Gud som älskar oss mer än vi kan förstå. När vi drabbas av det som är ont och gör ont går vi till Gud som barnet går sin mor eller far. Där, i famnen, får vi gråta tills gråten gått åt, där får vi vila, berätta vad vi känner, söka den goda blicken, skratta. Med Gud får vi som barn ha hemligheter, vi får viska, växa, vara dom vi är.
Att inte be till Gud i svåra tider är som att säga till ett barn att du får bara komma till pappa om du är glad och pigg och tacksam. Är du ledsen, rädd, arg eller besviken får du gå någon annanstans. Björn Ulvaeus, jag önskar att du fick lära känna Gud, Guds varma, kärleksfulla famn.

Därmed inte sagt att detta med bön är enkelt. Vi är som små barn. Vi vill ha det ena och det andra, ofta personliga fördelar. Som igår när jag hade en vigsel utomhus på Åsens by. Det var 8 grader varmt, eller snarare kallt, det blåste friska nordvästliga vindar och regnet hängde i luften. En av värdarna kom då fram till mig och frågade om jag inte kunde be om solsken och värme. Jag svarade att jag är tveksam till att be om vackert väder, för bonden som just sått ber samtidigt om regn. Men, sa jag, jag har varit med om märkliga ögonblick då vi firat gudstjänst utomhus och det regnat runtomkring men inte just där vi varit. Gud är god.
Hur gick det? Jo, när brudparet kom gående över ängarna bröt solen fram, regnet höll uppe och när vigseln var över och de dukade fram sin picknick mojnade vinden och det kändes en aning varmare.

Det viktiga för Jesus tycks vara att bönen är uppriktig, att den inte består av tomma ord. Att det är hjärtats samtal med Gud för Gud vet vad vi behöver redan innan vi har bett om det. Precis som en god förälder vet sitt barns bästa och ger barnet vad det behöver innan det ens har bett om det.

Det finns en fantastisk formulering i dagens samlingsbön som lär oss något viktigt om bönen: Hör vår bön, svara oss i din kärlek, handla med oss efter din vilja. Låt vår bön bli en kamp för det goda och en vila i dig.

Är det svårt att hitta orden kan man tända ljus och be utan ord. Eller så kan andras böner vara en hjälp. Psaltaren rymmer flera tusen år gamla mycket ärliga böner. I psalmboken finns en bönbok, det finns särskilda bönböcker med böner för olika tillfällen i livet, Och det finns sjungna böner.

Vi ska nu sjunga en bön som jag skrivit och som Per Harling tonsatt.


Jag öppnar mig

Jag öppnar mig som törstig jord
för regn och sol, för frö och grodd.
Gud, bruka mig så att jag får
ge sådan frukt som jag förmår.

Jag öppnar mig i sårbarhet
för blicken som allt ser och vet.
Gud, lär mig lita på din nåd
och följa dina visa råd.

Jag öppnar mig och gråter ut
den sorg som göms i hjärtats djup.
Gud, låt min natt få bli till dag,
förtvivlan vänd till nya tag.

Jag öppnar mig och ber om mod
att kämpa för vår vackra jord.
Gud, hjälp oss göra allt vi kan
för klotet, barnens framtidsland.

Jag öppnar mig och ber om hopp,
jag ber för kyrkan, Kristi kropp.
Gud, möt oss, sänd oss från ditt hus
att dela bröd och tända ljus.

Copyright Peter Andreasson 2019












onsdag 6 maj 2020

Husandakt Vägen till livet

Vägen till livet väljer vi varje dag. När vi stiger upp, ber, äter, vattnar blommor, rensar ogräs, ringer en god vän, matar hönsen, komposterar, sätter upp en fågelholk - då väljer vi och värnar vi livet.
Vi följer den väg till livet, de stigar som våra förfäder trampat upp. Vi går med varandra.
Bibeln är mina fötters lykta och ett ljus på min stig. Bibeln är vår GPS, den karta vi fått med tio Guds bud, de stora berättelserna, det glada budskapet om Jesus som går med oss på vår vandring hem. Han är själv vägen, herden, medvandraren, stigfinnaren. Älska varandra, säger han. Älska varandra. Det är de enda ord vi behöver för att hitta vägen till livet.
Vägen leder inte bort utan hem, hem till Gud.

söndag 3 maj 2020

Predikan 4 e söndagen i Påsktiden


Jubilate: Jubla (över att Kristus är uppstånden)
Joh 13:31-35 
Vägen till livet

Tycker du texten var svår? Jag med. Ett tips: läs Eftertanken i veckans Kyrkans Tidning. Det är stiftsteologen Carina Sundström som skrivit den. En hjälp när vi tycker att en bibeltext är stum och stängd.
Ett annat tips. Lyssna gärna på helgsmålsbönen i P1 från igår. Camilla Lif ger oss en oerhört fin andakt utifrån dagens episteltext.

Vägen till livet. Ibland händer det att dagens tema är oväntat träffande. Allt handlar om detta just nu. Presskonferenser, nyhetssändningar, statsministerns förstamajtal. Allt handlar om hur vi ska hitta vägen till livet, hur vi ska bete oss, förhålla oss. Lyda. Avstå. Hålla ut. Välja rätt. Kämpa. Gå samman för livets skull. Det kostar att välja vägen till livet. Det är budskapet som kablas ut över hela världen. Porten är trång, vägen är smal, priset är högt, men det är värt det. För en dag kommer det svåra vara över.

Vet ni att Mose sa samma sak till Israels folk när de gick genom öknen. Jag ställer er inför valet mellan liv och lycka och död och olycka, så välj då livet. Jesus säger samma sak. Jag är vägen. Följ mig. Älska varandra. Lev så att kärleken och glädjen och hoppet får växa.

Vad vet vi om vägen till livet?

·      Det är en väg som vi måste välja varje dag. I tanke, ord och handling. När vi väljer livet, då väljer vi bort allt som hotar och förstör livet.

·      Det finns en GPS som visar vägen till livet. Bibeln. Ditt ord är en lykta för min fot, ett ljus på min stig.

·      Vi går inte ensamma. Vi har en stigfinnare, en medvandrare, en herde som älskar oss och leder oss och har lovat att aldrig överge oss. Herren är min herde, ingenting skall fattas mig. Han för mig i vall på gröna ängar, han låter mig vila vid lugna vatten. Han ger mig ny kraft och leder mig på rätta vägar, sitt namn till ära. Inte ens i den mörkaste dal fruktar jag något ont, ty du är med mig, din käpp och din stav gör mig trygg. Vill du följa den gode herden?

·      Vi är inte ensamma. Vi har varandra. När vi döptes fick vi en familj av andra döpta, systrar och bröder över hela jorden. I kyrkan är vi som en stor familj. Vi är ett folk på vandring.

·      Det är en smal väg. Det betyder att det är frestande att välja en väg som är bredare, där det går fortare, där jag får göra som jag vill. En väg som leder bort från livet. När vi väljer den känner vi djupt här inne att det är fel. Vi far illa, andra far illa. Men det finns förlåtelse.

·      Vad är målet? Målet är Livet. Man kan också säga att målet är himlen. Det först när vi kommer hem till Gud och får se Gud ansikte mot ansikte som resan är över. Vad gör Gud? Jo, han sträcker varsamt fram sin hand och torkar tårarna från våra kinder och när gråten tagit slut dukar han ett bord med allt gott vi kan tänka oss och låter oss äta. Sedan får vi lägga oss ner med huvudet i hans knä och medan vi vilar sjunger han:

Som när ett barn kommer hem om kvällen och möts av en vänlig famn.
Så var det för mig att komma till Gud – jag kände att där hörde jag hemma.
Där fanns en plats i Guds stora rum, en plats som väntade på mig.
Och jag kände: Här är jag hemma, jag vill vara ett barn i Guds hem.
(Svs 774)