Predikan nyårsdagen

Luk 13:5-8

I början av sommaren planterade jag ett äppelträd i min trädgård. Det är en ny sort som heter Gratia. Gratia betyder nåd. Jag grävde djupt, la i mycket matjord, vattnade och satte ner trädet. Så kom torkan och jag vattnade. Lasse Wessman hjälpte mig binda upp det och jag fortsatte vattna. Till min stora glädje upptäckte jag en dag att det skjutit nya skott. Nu vilar det för att snart växa igen och kanske så småningom bära god frukt. För skulle det hända att det bara växte, men inte vilade skulle jag bli bekymrad. För vilan är förutsättningen för växten, bara det träd är stilla, rotar sig på djupet kan bära frukt.

Trädet är du och jag, vi tillsammans, planterade här av Gud för att rota oss, växa och vila, blomma och bära frukt.

Frukterna som Gud söker är Andens nio frukter: Kärlek, glädje frid, tålamod, vänlighet, godhet, trofasthet, ödmjukhet och självbehärskning.

Det är Gud som söker efter frukten för att Gud vet att den behövs här på jorden. Det finns en hunger efter kärlek, efter sann glädje, efter frid. Har vi burit frukt under det gångna året? Kommer vi bära frukt det kommande. Bara Gud vet och kanske de människor vi får möta. Och det är viktigt. Vi ska inte fokusera på vad vi åstadkommer, vi ska inte stirra oss blinda på resultatet, vi ska inte eftersträva avkastning och tillväxt.

Vår uppgift är att överlämna oss i trädgårdsmästarens vård. Jesus ser oss. Jesus ber för oss. Jesus vill gräva och gödsla, vårda och vattna. Vår uppgift är att bli stilla, rotade i hans kärlek, omslutna av hans ljus och låta mästaren beskära och ansa. Tids nog kommer frukten och vi kommer knappt märka det. Marknadskrafterna stressar oss med sitt nyttotänkande, ett tänkande som smittar av sig på kyrkans verksamhet. Jesus inbjuder oss till ett nådestänkande som går ut på att vila har sin tid, växa har sin tid, bära frukt har sin tid, för han ser oss, han ber för oss och han vet vad vi behöver.

Gräva och gödsla: kan det handla om fördjupning, samtal om kristen tro, om livet, om att spegla våra liv i Bibelns berättelser, i varandras livsberättelser.

Gräva och gödsla. Vad behöver du, vi, församlingen? Jag vill som er kyrkoherde söka efter former för bön, förbön, livsviktiga samtal där trädgårdsmästaren får ge oss – inte det vi vill ha utan det vi behöver för att bli sant mänskliga.

Under fastan kommer vi ha bön tre gånger om dagen, 9, 12 och 15.

Personalen kommer erbjudas en dygnslång retreat och inbjudas att varje onsdag morgon mellan 8 och 9 samtala om kristen tro.

Jag blir alltmer övertygad om att stillheten är en förutsättning för rörelsen, vilan är en förutsättning för växten. Frukten vi kommer att bära är inte vår frukt utan Andens frukt i och genom oss, sådan frukt som Jesus bar. Jesus säger i Joh 15:5 Utan mig kan ni ingenting göra.

I somras planterade jag ett äppelträd. Det heter Gratia. Gratia betyder nåd. Min bön är att vi ska få vara träd i Guds trädgård som vårdas och vattnas av trädgårdsmästaren Jesus, som får vila och växa och bära frukt, frukt av nåd.

Tankar vid ekumenisk nyårsbön

Luk 13:5-8

Jag vill säga något om trädet, något om frukten och något om trädgårdsmästaren.

I början av sommaren planterade jag ett äppelträd i min trädgård. Jag grävde djupt, la i mycket matjord, vattnade och satte ner trädet. Så kom torkan och jag vattnade. Lasse Wessman hjälpte mig binda upp det och jag fortsatte vattna. Till min stora glädje upptäckte jag en dag att det skjutit nya skott. Nu vilar det för att snart växa igen och kanske så småningom bära god frukt. För skulle det hända att det bara växte och blommade men inte bar frukt skulle jag bli bekymrad och besviken.

Trädet är du och jag, vi tillsammans, planterade här av Gud för att rota oss, växa och vila, blomma och bära frukt.

Frukterna som Gud söker är Andens nio frukter: Kärlek, glädje frid, tålamod, vänlighet, godhet, trofasthet, ödmjukhet och självbehärskning.

Det är Gud som söker efter frukten för att Gud vet att den behövs här på jorden. Det finns en hunger efter kärlek, efter sann glädje, efter frid. Har vi burit frukt under det gångna året? Kommer vi bära frukt det kommande. Bara Gud vet och kanske de människor vi får möta. Och det är viktigt. Vi ska inte fokusera på vad vi åstadkommer, vi ska inte stirra oss blinda på resultatet, vi ska inte eftersträva avkastning och tillväxt.

Vår uppgift är att överlämna oss i trädgårdsmästarens vård. Jesus ser oss. Jesus ber för oss. Jesus vill gräva och gödsla, vårda och vattna. Vår uppgift är att stå stilla, rotade i hans kärlek, omslutna av hans ljus och låta mästaren beskära och ansa. Tids nog kommer frukten och vi kommer knappt märka det. Marknadskrafterna stressar oss med sitt nyttotänkande, man ska vara aktiv, produktiv, ha fullt upp. Jesus inbjuder oss till ett nådestänkande som går ut på att vila har sin tid, växa har sin tid, bära frukt har sin tid, för han ser oss, han ber för oss och han vet vad vi behöver för vila, växa och bära god frukt.

I somras planterade jag ett äppelträd. Det är en ny sort som heter Gratia. Gratia betyder nåd.

JESUS, VI BEHÖVER DIG

1. Jesus, vi behöver dig för att leva,
   orka bära bördan som vi fått.
   I vår livsväv finns en synlig reva.
   Allting är på både ont och gott

2. Jesus, vi behöver dig för att kämpa.
   Alla goda krafter nu behövs.
   Hoten är så många, allting trampas
   ned i smutsen. Hjälp oss, ropet hör!

3. Jesus, vi behöver dig för att tåla
   andras fel och egen sårbarhet.
   Lär oss ödmjukheten att förlåta.
   I vår svaghet finns en hemlighet.

4. Jesus, vi behöver dig för att älska,
   söka enhet, stärka det som gror.
   Låta kärlek övervinna rädsla.
   Dela bröd och vin som syster, bror.

5. Jesus, vi behöver dig för att leva, 
   vandra steg för steg mot livets mål.
   Dopets löfte ger oss mod att sträva.
   Du slår följe, nära oss du går.

(Text Peter Andreasson)

Predikan 4 sönd i advent

Luk 1:30-35

Herrens moder

Vilken fantastisk text. Varje ord, varje mening är till brädden fylld med ett rikt innehåll. Den beskriver ett möte mellan himmel och jord, mellan den högste och den lägste, mellan det förflutna, nuet och framtiden. Det är nu det ska ske det som förutsagts redan i bibelns första bok och sedan hos profeterna, löftet ska gå i uppfyllelse, hoppet ska äntligen slå in. Gud och alla änglar har planerat, förberett sig, övat på vad de ska säga, änglakören har repeterat, huvudpersonen är utvald.

Men det höll på att gå illa. Legenden berättar att Gabriel sökte upp Maria vid brunnen men hon blev så förskräckt så hon lämnade kruset och sprang hem. Gabriel var kanske lite för taggad. Han hade använt orden: Var hälsad du högt benådade. Det funkade inte alls på Maria. Nu gör han ett nytt försök....

Var inte rädd, Maria. Du har funnit nåd hos Gud. 

Nu lyssnar hon och Gabriel kan äntligen framföra sitt ärende. Du ska föda en son och du ska ge honom namnet Jesus. Du ska föda Guds son... Nu är orden sagda, ärendet är framfört. Och Gabriel tystnar...

Nu håller himlen andan. Vad kommer hon svara? För Gud är kärlek och kärleken kan bara älska, aldrig tvinga.

Maria ifrågasätter hela upplägget. Hur ska det gå till? Tvivlet får plats, frågorna, invändningarna. Tvivlet är inte trons motsats utan trons och tillitens förutsättning.

Svaret är: den Heliga anden. Vi sjunger psalm 682: Icke genom någon människas styrka eller kraft ska det ske, utan genom min ande säger Herren.

Lägg märke till att hela Treenigheten ryms i dessa rader: Fadern Skaparen, Sonen Frälsaren, Anden Hjälparen. Här finns kraften, makten och härligheten och samtidigt anar vi Guds kärleks sårbarhet och beroende av en enkel flickas ja.

Gabriel håller på att spricka nervositet. Kommer hon säga ja eller nej?

Maria verkar fortfarande väldigt skeptisk så Gabriel måste berätta om Elisabet.. liksom ange referenser.

Till sist svarar Maria i tillit: Må det ske med mig som du har sagt. 

Så har vi Tilltalet: Var inte rädd, Maria. Tvivletfår plats, frågorna, invändningarna.Treenighetensvarar: Icke genom någon människas styrka eller kraft ska det ske, utan genom min ande. Tillitenväcks och växer i Maria. Hon svarar: JA. 

Ängeln lämnar henne alldeles gråtfärdig av lycka. Vad händer sedan?

Jo, det blir alldeles tyst.

Konceptionen och Inkarnationen, hur det gick till när Maria blev gravid förbigås med Tystnad. Det finns inga ord. Det är OUTSÄGLIGT.

TYSTNAD......

Predikan Andra söndagen i advent

Matt 13:31-34

Guds rike är nära 

Var finns det? Var finns tecknen? Ser vi dem här? Det handlar om att färdas sakta, vara uppmärksam, skärpa sina sinnen och känna doften, Kristusdoften och vi kommer förvånas, ja häpna över hur utbrett Guds rike är, vi kommer finna det där vi minst väntade det, för Guds rike är samtidigt osynligt och synligt. Vilka är tecknen? Där barmhärtighet och kärlek är, där är också Gud. Vi ska inte söka i det storslagna utan i det ringa, det enkla. I bönen, tystnaden, sången, i bröd som bryts och vin som delas, i en varm blick, i en dikt, i förundran, i händer som sträcks ut till den som lider nöd.

Låt ditt rike komma.

Guds rike är gränslöst

Jesus är rikets konung men det är ett märkligt rike för det saknar gränser. Jesus var gränsöverskridande, han brydde sig inte om sociala barriärer och religiösa tabun, han vandrade ständigt omkring, korsade gränser, rubbade cirklar, vände upp och ner på förutfattade meningar. Den förste var sist och den minste störst.

Han såg tro där ingen annan såg tro. Han ställde barnen i centrum och framhöll dem som förebilder. 

Guds rike är gränslöst för det finns inte här eller där, det finns inom oss, i varje människas hjärta.

Så varje gång vi drar gränser, bygger murar, varje gång vi låser in Jesus i vår kyrka och stänger andra ute kan vi vara säkra på att han är därute.

Vi slår upp psalm 717 och läser tillsammans:

Så kom du då till sist, du var en främling,
en mytgestalt som jag hört talas om.
Så många hade målat dina bilder
men det var bortom bilderna du kom

Vi trodde du var användbar, till salu,
vi skrev ditt namn på våra stridsbanér,
vi byggde katedraler högt mot himlen
men du gick hela tiden längre ner.

Du är ett barn som ligger på ett jordgolv
du fryser om vi inte griper in.
Du rör vid kroppar, hatar orättvisor,
du bjuder älskande på moget vin.
Du stiger ut ur alla tomma gravar
du är en vind som säger: det blir vår!
Du kommer som en flykting över bergen
du följer oss dit ingen annan når.

Guds rike är de fattigas rike

ett rike för dem med kraftlösa armar, med skälvande knän, de rädda människornas rike, de modlösas rike.

Guds rike är händernas rike 

Någon sår frön, rensar ogräs, skördar och skitar ner sina händer - för livets skull. Någon bakar, knådar, kladdar ner sina händer, gräddar och bryter bröd som mättar – för livets skull. Någon skottar grannens garageuppfart, någon lär en invandrare att cykla, någon bjuder en främling på middag – för livets skull. 

Så vad är Guds rike? Ylva Eggehorn svarar: Jag tror det är relationer. Inte på veckotidningsvis utan på riktigt. Ett nytt sätt att leva tillsammans....släkt, vänner, grannar, arbetskamrater, människor i andra länder, främlingar, okända...många av dem har bejakat samma längtan, samma tillit till Kristus, andra söker sig fram längs vägar utan just de ord och namn jag bekänner mig till, men märkligt nog i samma riktning, bort från makt, självupptagenhet och privilegier...en gemenskap där jag vet namnet på Gemenskapens Centrum men inte kan överblicka de yttersta gränserna..ett rike, ett liv inom räckhåll.

Predikan domsöndagen

Kristi återkomst

Brodern

Domsöndagens tema är Kristi återkomst – inte domen. Fokus är på mötet med Kristus Jesus, inte på våra fel och brister. 
I psalm 313 står det: Ej såsom man råkar en främling på gatan, nej såsom man ser på en vän, en vän man har drömt om i nätter och dagar och äntligen finner igen.
Jo, mötet med Jesus kommer i sig innebära en dom, en rannsakan, en revision – för sådan är Jesus att inget undgår hans kärleksfulla blick. Och jag längtar efter den dagen. För jag är fullt och fast övertygad om att domen blir både rättvis och barmhärtig. Den som dömer, den som ska granska våra liv är Jesus, som trampat våra stigar, gråtit våra tårar, sett stjärnorna ur vårt perspektiv. Det är Jesus som av kärlek burit våra sjukdomar, känt vår smärta, delat vår ångest och övergivenhet, dött vår död och så försonat oss med Gud.

Lasse Lucidor skriver i psalm 620: Domen fruktar jag väl stort efter jag har illa gjort. Men den trösten jag ej glömmer att min broder Jesus dömer.

Barmhärtigheten

Vad blir viktigt när allt ska summeras? Barmhärtigheten. Medkänslan. Paulus kallar Gud för Barmhärtighetens Fader och all trösts Gud. Barmhärtigheten går som en röd tråd genom hela Bibeln. Barmhärtighet vill jag se, inte offer säger Jesus gång på gång. Det handlar om att ha ett hjärta i barmen, en hjärta som älskar, känner, bryr sig. Logiken är enkel: Gud är barmhärtig och har skapat oss till sin avbild. Det betyder att barmhärtigheten, kärleken och medkänslan är nedlagt i vårt DNA. Och det är det enda Jesus kommer fråga efter på domens dag. Älskade du? Visade du medkänsla? Jesus kräver inga stordåd, bara att vi ska behandla andra som vi själva skulle vilja bli behandlade om vi var sjuka, hungriga, törstiga, fångna. Möjligheten att visa medlidande, räcka någon en hjälpande hand finns varje dag. 
Men kärlekens väg är ingen lätt väg. Det ska alla veta. Det är mycket lättare att stänga sin dörr, vända ryggen till, blunda för nöden och ägna sig åt sig själv. Men gör vi det då dör vi. Det är det Jesus vill säga. Är det inte det som sker nu i Sverige och i Europa. Vi stänger dörren, vi vänder ryggen mot nöden. Vi blundar. Fortsätter vi kommer vi att dö andligen. En barmhärtig människa är en levande människa. Ett samhälle som bygger på barmhärtighet är ett varmt och levande samhälle.

Det finns en familj här i Aneby, pappa, mamma och tre-fyra barn, den yngsta föddes i somras. De kommer ursprungligen från Syrien. I många år levde de i Ryssland som papperslösa. Därifrån tog de sig hit för sju år sedan. De är statslösa. Inget land vill kännas vid dem. De har gång på gång fått avslag, senast i måndags. Jag har bott här i sju år och har inte hälsat på dem. De är hungriga, törstiga, hemlösa, nakna, sjuka och i fängelse. Jag borde ha gjort något för länge sedan. Jag kunde ha gjort något. Inte allt, men något. Förbarma dig Gud.

Branden

Så har vi elden, den eviga elden. Där ska de brinna som inte visade barmhärtighet. Förtryckaren, terroristen, pedofilen, mobbaren, alla som valde bekvämligheten framför medkänslan. Jag. Alla vi som som också blundade, som gick förbi, som stängde dörren när Jesus bad oss ingripa.

Jo, jag tror att det i varje människa finns gott och ont, kallt och varmt, får och get. Domen kommer inte gå mellan oss utan rakt igenom oss. Gud älskar syndaren men hatar synden. Det är inte du och jag som kommer att dömas utan likgiltigheten och kärleks-lösheten i oss. 

Paulus skriver i 1 Kor 3:11-15: Ingen kan lägga en annan grund än den som redan finns, och den är Jesus Kristus.  På den grunden kan man bygga med guld, silver eller ädelstenar, trä, gräs eller halm, och det skall visa sig hur var och en har byggt. Den dagen skall avslöja det, ty den kommer med eld, och elden skall pröva vad vars och ens arbete är värt.  Den vars byggnad består skall få lön.  Den vars verk brinner ner skall bli utan. Själv skall han dock räddas, men som ur eld. 

En liten kommentar som kan tyckas obetydlig men som kanske hjälper oss att förstå texten något bättre: Svaret på frågan varför herden i Israel på kvällen skiljer fåren från getterna är att getterna har en tunnare päls, de är frusna av sig och måste tillbringa natten inomhus medan fåren med sin tjocka päls kan stanna ute i kylan. Kan de vara så att Gud låter getterna värmas av djävulens och hans änglars eld?

Bikten
Vad ska jag ta mig till när jag inser att också mitt hjärta är hårt, kallt, stängt för världens nöd? Jag ska söka upp en präst och be att få bikta mig. Bekänna och be om förlåtelse. Det är tungt. det är svårt att bestämma sig för att boka en tid för bikt. Kanhända är det förklaringen till att så få gör det. Bikten handlar om den själsliga hygienen, att vägra acceptera att mitt hjärta kallnar, att cynismen tilltar, att likgiltigheten blir norm. Bikten håller hjärtat varmt och levande och förhindrar förkalkning, förbittring, förakt.

Låt oss be:

O du som ser, o du som vet vart stackars väsens hemlighet.

Som också vet långt mer än jag, mitt väsens natt och dag.

Tag allt jag äger i din hand. Bränn slagget med din renhets brand

och låt mig leva i ditt land, min Fader och min Gud. 

Predikan 24 söndagen efter Trefaldighet

Den yttersta tiden

Lever vi i den yttersta tiden? Ja. På ett personligt plan gör vi det. Vi har aldrig varit så nära döden som vi är just nu. Om jag får leva lika länge som min far så har jag drygt fem år kvar att leva. Vad innebär det? Hur vill jag då leva? Vad blir riktigt viktigt?

Vi lever i den yttersta tiden för vi har aldrig varit så nära Jesus återkomst som vi är just i denna stund. Men detta är vanskligt att säga för under de två tusen senaste åren har människor med ojämna mellanrum varit helt säkra på att det skulle ske under deras livstid. Paulus trodde det. Petrus trodde det. De kristna som förföljdes och kastades för lejonen var säkra på det. I mitten av 1300-talet när digerdöden härjade och dödade var tredje person i Europa var man säker på att man levde i den yttersta tiden. För att inte tala om filmen som visades runt om i Sverige som flera av er har sett och som handlar om hur Jesus kommer tillbaka för att hämta hem de sina och lämnar kvar de som inte tror. En film som skrämt och skadat tusentals människor.

Vad säger Jesus? Han berättar om bedragare som utger sig för att vara Messias. Han talar om stridslarm och krigsrykten, om hungersnöd och jordbävningar, om förföljelser av kristna, om laglöshet och en kärlek som kallnar. Det är som om han beskrev den tid vi lever i.

Det finns en bild som hjälpt mig i detta. Bilden föreställer ett berg. Berget symboliserar den yttersta tidens tecken. Om man förflyttar sig och ser berget från ett annat håll ser man inte bara ett berg utan berg efter berg. Det man ser när man ser det enda kan var det sista eller ett i en lång rad. Ingen vet.

Vad säger Jesus? Var inte rädda! Se till att ni inte låter skrämma er. Behåll huvudet kallt och hjärtat varmt. Eller för att citera ikonen: Känn ingen oro och tappa inte modet.

Vad säger Jesus mer? Alla dessa tecken, alla grymheter och katastrofer är födslovärkar. Det gör ont när liv föds fram. Vad är det som ska födas? Vad är det som sker i det det som sker? Gud håller på att skapa nya himlar och en ny jord där rättfärdighet bor. Det verkar vara så att denna underbara jord som väts av tårar ska befrias och förvandlas till en ny jord, en jord som är uppfylld av Guds härlighet, där vi får möta Gud ansikte mot ansikte, där tårarna torkas och lovsången bryter fram, där Gud är allt i alla.

Vad säger Jesus mer? Håll ut. Håll ut till slutet även när det kommer svåra dagar. Vad behöver vi för att hålla ut? Vad behöver vi för att hålla trons låga brinnande, för att stärka hoppet och förhindra att kärleken kallnar?

Prata med varandra två och två.

Vi behöver bönen, sången, ordet, måltiden, delandet. Vi behöver de goda berättelserna om mannen som planterar sitt äppelträd idag även om jorden går under i morgon, om människorna som ställer upp i sökandet efter Dante och gråter och tänder ljus när han hittas död.

Om vi stöttar och uppmuntrar varandra att hålla ut, om vi ber för och med varandra, om vi håller stigen till kyrkan upptrampad och i våra liv lever ut den kärlek som kommer från Gud så kommer budskapet om riket att förkunnas i hela världen och för alla folk.

Sedan skall slutet komma då Gud blir allt i alla.

Predikan vid minnesgudstjänsten i Aneby kyrka

Alla helgons dag 

Saliga de som sörjer, de ska bli tröstade.

I morgon ska jag åka till Vimmerby och tända ett ljus vid min fars grav. Det är 25 år sedan han dog, hastigt, mitt i steget, 68 år gammal.

Jag vill tända ett ljus av tacksamhet för allt han gav, för glöden och glädjen, för tron, hoppet och kärleken som satte djupa spår i mitt hjärta, för inställningen att ingenting är omöjligt, för livsmodet.

Jesus säger: Saliga de som sörjer, de ska bli tröstade. Salig betyder djupt lycklig. Vad menar Jesus? Vad är det i sorgen som kan göra en människa djupt lycklig? Jag tror att Jesus tänker på kärleken. Den kärlek vi inte kan leva utan. Den kärlek som ger livet dess mening. 

Bara den sörjer som en gång har älskat. Sorgen är livets kärleksbevis. Var därför inte rädd för sorgen. Den gör ont men den är inte farlig och med tiden klingar den av.

Saliga de som sörjer, de ska bli tröstade.Att sörja är att förbli i kärleken. Och den som förblir i kärleken förblir i Gud, för Gud är kärlek. Och en dag, när vandringen genom tåredalen är över och vi får möta Gud ansikte mot ansikte kommer Gud varsamt sträcka fram sin hand och torka tårarna från våra kinder. I det ögonblicket kommer vi vara saliga, djupt lyckliga, bortom vad ord kan uttrycka för då vet vi att den kärlek vi längtade efter, den kärlek vi fick smaka, den kärlek som gav livet dess mening, den kärlek som ibland gömde sig i sorgens dräkt, den kärleken har nu övervunnit allt. 

Och jag tänker att varje ljus vi tänder här i kväll, varje låga som brinner på våra kyrkogårdar är ett kärleksbevis.

Det faller löv på gången jag går 

en viskande vind genom träden mig når.
Från himlen en stjärna tyst blickar ner,
i höstkvällens mörker jag gravljusen ser.
I allhelgonatid vi minns våra kära.
I dag är de borta, men ändå så nära.
När vägen nu går genom mörker och höst,
vill jag ha mina vackraste minnen till tröst. 

Anne-Christine Persson

Predikan 22 söndagen efter Trefaldighet

Predikan 22 e Tref 181028

Matt 23:37-24:2 Frälsningen

Det är sen eftermiddag. Jag ligger på soffan och läser. Plötsligt hör jag ett skrik, ett dödsskrik. Höken! Det är höken som slagit till igen. Jag rusar ut och får syn på höken som slagit klorna i hönan som har tio kycklingar och börjat hacka med sin vassa näbb för att döda. Men så fort höken får syn på mig flyger den iväg. Hönan verkar vara i stort sett oskadd.

Vad hade hänt? Jo, när siluetten av höken syntes på himmelen varnade hönan sina kycklingar och manade dem med ett särskilt läte att gömma sig. Kvar står hönan och försvarar sin kull när höken attackerar. Hon är beredd att dö för sina ungar. Och det hade hon gjort om jag inte hört hennes dödsskrik.

Utan hönan överlever inte kycklingarna. Hon värmer dem, skyddar dem, samlar dem, lär dem allt de behöver kunna för att få ett rikt liv. Och hon gör det med livet som insats. Där, under vingarna och bara där kan kycklingarna komma så nära så de hör hönans hjärtslag, ljud som ger frid, som skapar trygghet, som säger: var inte rädd, jag är med dig.

Jesus vill samla Jerusalems invånare så som hönan samlar kycklingarna under sina vingar. Vilken gudsbild! Vilken ömsint, moderlig gudsbild! Vilken kärlek ryms inte i dessa ord. Lika stor som kärleken och ömheten är, lika stor är sorgen hos Jesus. Han gråter när han konstaterar: men ni ville inte. Och nu är det för sent. För sådan är hönan och sådan är kärleken att den tvingar ingen, dess enda grepp är dess värme.

Gud har gett dem templet och gudstjänsten och lovsången och bönen. Gud har gett folket sitt ord, buden, psalmerna, profeternas maningar. Gud har gett dem ett heligt rum där de vet att Gud bor, där de kan få se Guds härlighet, där de kan få vägledning i sina liv och lära sig att skilja mellan ont och gott, rätt och fel. Där finns gudsvingarna med värme, skydd, liv och gemenskap. Där kan de höra Guds hjärtslag. Men de har förvandlat bönens hus till ett rövarnäste. Och Jesus säger: ”Nu får ni själva ta hand om ert övergivna hus”. Vad ligger i de orden? Jo, Jesus anknyter till profeterna som ser hur Guds härlighet och närvaro lämnar templet som en följd av folkets olydnad.

Hur är det med vårt land, vår bygd? Vi har också övergivna tempel, många övergivna tempel. Gråter Gud också över oss? Finns det en risk att Gud tar sin härlighet från Svenska kyrkan? Att kyrkorna står övergivna och vingvärmen flytt?

I onsdags hade vi en miljöutbildning här för anställda och förtroendevalda. Läget är mycket allvarligt. I decennier har forskare ropat och varnat och manat oss till omvändelse. Idag kan man ana sorgen i forskarnas ögon, rädslan och mellan raderna höra: Men ni ville inte. Och snart är det för sent.

Vingarna finns här. Nåden, friden, glädjen, gemenskapen. Ordet, buden, varningar och maningar, bön och lovsång, samling och sändning. Sändning! För ingen höna tvingar kycklingarna att ständigt stanna kvar i värmen. De måste ut, de måste pröva sina egna vingar, de måste lära sig var födan finns, flocken, faran och frälsningen. Är det det som hänt i vårt samhälle, att kycklingarna blivit vuxna, står på egna ben. Inte behöver hönan mer?

Jag träffade för några år sedan en etiopisk präst som flyttat till Sverige. Han var först bekymrad över att så få gick i kyrkan men när han bott här ett tag sa han: Nu inser jag att Gud bor i ert samhälle. Med det menade han att han såg hur den kristna värdegrunden genomsyrade hela samhället.

Men hur länge? Och vad händer den dag då vi har glömt varför alla människor har samma värde?

Det vi som är här idag kan göra är att troget fira gudstjänst, be, sjunga, läsa Guds ord och sida vid sida med alla goda krafter kämpa för det goda och mot det onda i Jesu namn. Vi får inte låta stigen till Guds hus växa igen, vi måste hålla den upptrampad. Håller vi ut kommer den dag då kyrkorna åter fylls av människor som söker skydd och värme under Gudsvingarna, människor som i sin nöd söker nåden och finner stigen till kyrkan upptrampad, människor som inser att den ende som kan rädda oss från det onda är Jesus Kristus.

Predikan Tacksägelsedagen

Lovsång

Vad är du tacksam för? Låt oss under en stunds tystnad tänka efter: Vad fyller mig med tacksamhet?

Är det någon som vill dela?

Tacksamhet gör oss friskare, visste ni det? Det finns forskning som visar att tacksamma människor sover bättre, känner sig friskare, har lägre blodtryck, bättre immunförsvar, hanterar stress bättre och förmodligen lever längre.

Jag är övertygad om att tacksamhet och lovsång är en del av människans DNA, vi är skapade att tacka livet, att tacka Gud. Och jag är övertygad om att vi inte är ensamma i denna lovsång. Lägger vi örat mot marken kan vi höra hur bäckar och bin, vinden och bergen, träden och fåglarna lovsjunger Gud tillsammans med alla änglar.

Så till dagens text. Jag vill säga något om Gränsen, något om Gåvanoch något omGlädjen.

Först Gränsen. Jesus befinner sig i ett gränsområde. Gräns kan också förstås bildligt. Ibland händer saker i våra liv som för oss mot gränsen för vad vi klarar av, mot gränsen för vad vi förstår och orkar, vi förs ut ur vår bekvämlighetszon och får uppleva att vi inte har kontroll längre.

Vid gränsen, när livet ställs på sin spets påminns vi om vad som är riktigt viktigt, vi söker efter fotfäste, vi gör kanske som de spetälska: ropar till Jesus om förbarmande. I nöden söker vi nåden. Kan det vara så att gränserfarenheterna gör oss mer ödmjuka och tacksamma?

Jag arbetade som sjukhuspräst och det var min tur att ha andakten på onkologen, canceravdelningen. Det var veckan efter tacksägelsedagen. Vad säger man till svårt sjuka om tacksamhet? Jag fick en idé som jag först försökte slå bort men den ville inte släppa taget om mig. Så jag bestämde mig för att ställa frågan: Finns det möjligen något du är tacksam för? Det fick bära eller brista. Jag frågade om de ville berätta och alla gjorde det. Alla hade något att säga. Och rummet fylldes a värme och tacksamhet, trots allt.

GåvanDe spetälska männen ropar till Jesus. De är orena, utstötta ur gemenskapen, vana vid att människor skyr dem som pesten.

Den första gåvan Jesus ger dem är att han stannar upp. I vår bibelöversättning är ett ord utelämnat, ett viktigt ord. Det står att Jesus såg dem. Han vågade möta deras blick. Tänk så viktigt det är att bli mött, att bli sedd, att bli hörd hur livet än ter sig. Jesus griper in – oren blir ren, skuldtyngd blir förlåten, utstött blir välkomnad in i gemenskapen. Idag får vi ta emot gåvan Jesus Kristus: han hör oss när vi ropar, han renar oss från all synd och bjuder oss in i gemenskapen. Vem du än är, hur du än har det är du välkommen att vara med.

Glädjen Mötet med Jesus förlöser lovsången och tacksamheten. Inte hos alla, bara hos en. Och jag tänker att det är kanske så att vi nio dagar av tio glömmer tacka, tar allt för givet. Kanske är det det så att vi skulle kunna tacka tio gånger oftare? Eller är det så att vi har svårt att sätta ord på vår nöd och svårt att sätta ord på vår tacksamhet? Är det därför vi har lättare att sjunga: Jag vill tacka livet än att säga: tack Jesus eller tack Gud. Det viktiga är nog inte orden utan glädjen, att glädjen och tacksamheten får fylla våra hjärtan och öppna våra sinnen så att vi ser allt gott Gud ständigt ger oss. 

Predikan Tacksägelsedagen Lommaryd

Lovsång

Jag arbetade som sjukhuspräst - det är länge sedan men jag minns det som igår - det var veckan efter tacksägelsedagen. och det var min tur att ha andakten på onkologen, canceravdelningen. Vad säger man till svårt sjuka om tacksamhet? Jag fick en idé som jag först försökte slå bort men den ville inte släppa taget om mig. Så jag bestämde mig för att ställa frågan: Finns det möjligen något du är tacksam för? Det fick bära eller brista. Jag frågade om de ville berätta och alla gjorde det. Alla hade något att säga. Och rummet fylldes a värme och tacksamhet, trots allt.

Vad var det som förlöste tacksamheten och lovsången hos främlingen? Han var spetälsk, en förfärlig sjukdom som gör att huden vitnar och sjunker in, fingrar, tår, näsa och öron trillar av. Sjukdomen är smittsam och därför var de spetälska utstötta ur samhället, om någon närmade sig skulle man ropa Oren, oren. Denna gång ropade de inte oren utan Mästare, förbarma dig! Och Jesus stannade, lyssnade och gjorde en sak till. Han såg dem, deras blickar möttes. Han helade dem. Han förde dem tillbaka till mänsklig gemenskap, han upprättade dem och gav dem livet tillbaka. Han gav av sin tid, sin uppmärksamhet, sin kärlek. Han gav sig själv. Hur läkande är inte det när man som utstött är van vid att alla människor vänder bort blicken att bli sedd, att bli hörd, att bli mött som den man är?

Någon har sagt att skammen är själens spetälska. När vi skäms, bär på hemligheter, drar oss undan leder det till självförakt. Det enda som hjälper en människa i skam är att bli sedd, sedd med kärlekens befriande och upprättande blick.

Mannen blev frisk. Och han blev så glad så han ropade ut sin glädje. Han prisade Gud. Jag skulle inte bli förvånad om han sjöng ut sin glädje.

Idag får vi ta emot Jesus, han ser oss, lyssnar till oss, hjälper oss. Och här är ingen utstött, alla får vara med och ta emot Jesus i enkelt bröd och vin, hans förlåtelse och frid och sedan får vi göra som samariern. Tacka och lovsjunga.