Länk till Pingstdagens gudstjänst i Aneby kyrka

Idag blir det ingen husandakt från Gottfridsborg. Hänvisar er i stället till gudstjänsten från Aneby kyrka. Klicka på länken nedan så kommer du dit.

https://www.facebook.com/anebypastorat.svenskakyrkan/videos/2640756562870286/?vh=e&d=n

Predikan Pingstdagen

Vad vackert allting är. Det är vår, det är pingst, det hänryckningens tid.

”Någon andades i mitt rum, en blick såg mig, den var lugn, klok, varm och lika verklig som mitt skrivbord, men den var utanför språket och jag såg ingen. Det var förödmjukande. Och omstörtande: det smakade verklig kärlek.” (Ur Natt och dag av Y Eggehorn)

Orden är Ylva Eggehorns, en beskrivning av hennes första Gudsupplevelse när hon var 15 år.

Idag är det kyrkans födelsedag. Pingst. Jesus kom inte för att grunda en religion, han kom för att tända en eld, släcka vår djupaste törst, skapa en gemenskap av människor som blivit drabbade av Gud. Han sa inget om att bygga vackra katedraler, organisera fram församlingar, pastorat och stift, anordna kyrkoval och tillsätta kyrkoråd. Han talade om törsten och om källan, om strömmar av levande vatten.

Kyrkan har funnits i tvåtusen år, i dessa bygder i 1000 år och ibland har jag funderat över vad som är grejen, vad är det som gör att kyrkan finns kvar. Vad är det som gör att vi år 2020 samlas till gudstjänst i Aneby? Det kan inte handla om duktiga präster, imponerande byggnader, vackra psalmer eller stämningsfulla traditioner. Det måste finnas något mer. Vad är det?

Jag tror svaret är BLICKEN, den lugna, kloka, varma och verkliga BLICKEN. Och SMAKEN, smaken av VERKLIG KÄRLEK. Erfarenheten av en NÄRVARO, en upplevelse av att ekot upphört, att orden nått fram när vi i vår förtvivlan ropat på hjälp.

Vad fult allting är.

Strax före pingst, för sju år sedan, var jag på teater i Stockholm och såg musikalen Hjälp sökes. Den handlar om två bröder på Uppsalaslätten som brukar sin föräldragård tillsammans. Allt är grått och slitet och luften går knappt att andas på grund av det intensiva hatet mellan bröderna. Vad fult allting är. Det är öppningsrepliken, de första ord som uttalas i musikalen.

Bitterheten ligger som en giftig dimma över scenen. Till sist föreslår den ene brodern att de ska ta livet av sig. Men, säger den andre, då måste vi ju avliva alla djuren också och det orkar vi inte. Vad ska de ta sig till? Som ett sista halmstrå beslutar de sig för att sätta in en annons i tidningen med rubriken: Hjälp sökes.

De får svar. En dag kliver en kvinna av bussen tillsammans med sin vuxna dotter och en get. Kvinnan är stum, men arbetsam. Hon får djuren att dansa och göra konster. Dottern plockar blommor och sätter i en vas och sjunger så att hatet och bitterheten rinner ur bröderna och en dag hör de plötsligt näktergalen sjunga. Någon andades i mitt rum, en blick såg mig….

Steg för steg kommer färgerna tillbaka, ljuset, glädjen, sången och tilliten, men också tvekan. Vågar jag älska dig, sjunger Engelbrekt.  Bröderna börjar ta tag i saker, får lust att samarbeta och ställa till fest där djur och människor samspelar på ett fantastiskt sätt. Där någonstans började jag gråta. Jag blev så berörd, så tagen. Det jag såg var Gud förklädd till en stum kvinna, en sjungande dotter och en get, en Hjälpare som hört brödernas böner och sett deras förtvivlan och nu griper in.

När bröderna vaknar upp efter festen är hjälpen borta, men kvar i deras hjärtan fanns smaken, smaken av verklig kärlek, en kärlek som hade förvandlat dem.

Längtar du, som jag, efter att få släcka törsten, få smaka verklig kärlek, få uppleva Närvaron, Blicken? Det är inget vi kan ta oss, eller kommendera fram. Det är som vinden, den kommer när den kommer och vad gör vi då? Hissar vi segel och låter vinden föra oss ut på öppet vatten eller bygger vi vindskydd där vi kurar ihop oss. Ylva Eggehorn beskriver mötet med orden förödmjukande och omstörtande, en erfarenhet utanför språket….

I fredags var jag på hembesök hos en hårt drabbad människa. Under samtalet lyfte jag blicken. På väggen hängde det en almanacka och på den stod det med stora bokstäver: Våga be om hjälp. Våga be om hjälp. Där har vi nyckeln, hemligheten, svaret på varför kyrkan finns kvar och människor än idag samlas till gudstjänst. Våga be om hjälp, Ropa! Viska! Vänta inte så länge som bröderna gjorde. Den Heliga Anden, som kallas hjälparen, finns här, nära och vill inget hellre än att hjälpa.

”Någon andades i mitt rum, en blick såg mig, den var lugn, klok, varm och lika verklig som mitt skrivbord, men den var utanför språket och jag såg ingen. Det var förödmjukande. Och omstörtande: det smakade verklig kärlek.”

Vad vackert allting är. Det är vår, det är pingst, det hänryckningens tid.

Predikan och länk till husandakten Bönsöndagen

https://youtu.be/Mzl7YQ_CQo0.   Länk till husandakten för bönsöndagen

Denna söndag har firats sedan 400-talet. En dag då vi tackar Gud för livet, för våren, för kärleken. En dag då man förr bad för åkermarken; att den skulle ge rik skörd, man bad för djuren, man bad om hälsa och krafter, om välsignelse.

Människan är en bedjande varelse. Det första vi gjorde när vi föddes vara att hämta andan och sedan skrika, gråta, be om närhet, en famn, värme, skydd. 

I boken Finna bönen som redan finns skriver vår biskop Martin Modéus om grundbönen Gud, ge mig liv. Jag läser: Var stilla ett ögonblck….Nu fick du svar på bön. Och nu fick du ett bönesvar till. Och nu ett till. Varje gång vi andas får vi bönesvar för det finns en grundbön i tillvaron som lyder: Gud, ge mig liv. Bokstavligen, många gånger per minut får vi svar. Varje utandning, när vi tömmer lungorna, är en överlåtelse till Gud. Jag litar på att jag får ett andetag till. Varje inandning är ett tack till Gud: Tack gode Gud för att du gav mig liv. Du fyller mina behov och ger mig luft. Du ger mig livets Ande. På ett dygn tar vi 20 000 andetag, vi får 20 000 svar på grundbönen, Gud, ge mig liv.

Det betyder att vi ber utan ord, utan att tänka på det, dygnet runt. Kanske är det sant som vi sjöng i första psalmen: Du är en bön. Hela ditt liv är ett samtal med honom som bär universum och bor i ditt hjärta.

Gråten, suckarna, skrattet, längtan – allt är bön.

Björn Ulvaeus, ABBA-Björn, skrev igår i Svenska Dagbladet: För oss som inte tror är det svårt att förstå varför människor ber till den som i förstone orsakat eländet, dvs Gud. Mitt svar till Björn Ulvaeus är att Gud orsakar inga eländen, Gud vill inte det onda. Gud är kärlek. Jesus kallar Gud för er fader, pappa. Ingen normal pappa eller mamma vill sitt barn illa. Vi är barn till Gud, en Gud som älskar oss mer än vi kan förstå. När vi drabbas av det som är ont och gör ont går vi till Gud som barnet går sin mor eller far. Där, i famnen, får vi gråta tills gråten gått åt, där får vi vila, berätta vad vi känner, söka den goda blicken, skratta. Med Gud får vi som barn ha hemligheter, vi får viska, växa, vara dom vi är.

Att inte be till Gud i svåra tider är som att säga till ett barn att du får bara komma till pappa om du är glad och pigg och tacksam. Är du ledsen, rädd, arg eller besviken får du gå någon annanstans. Björn Ulvaeus, jag önskar att du fick lära känna Gud, Guds varma, kärleksfulla famn.

Därmed inte sagt att detta med bön är enkelt. Vi är som små barn. Vi vill ha det ena och det andra, ofta personliga fördelar. Som igår när jag hade en vigsel utomhus på Åsens by. Det var 8 grader varmt, eller snarare kallt, det blåste friska nordvästliga vindar och regnet hängde i luften. En av värdarna kom då fram till mig och frågade om jag inte kunde be om solsken och värme. Jag svarade att jag är tveksam till att be om vackert väder, för bonden som just sått ber samtidigt om regn. Men, sa jag, jag har varit med om märkliga ögonblick då vi firat gudstjänst utomhus och det regnat runtomkring men inte just där vi varit. Gud är god.

Hur gick det? Jo, när brudparet kom gående över ängarna bröt solen fram, regnet höll uppe och när vigseln var över och de dukade fram sin picknick mojnade vinden och det kändes en aning varmare.

Det viktiga för Jesus tycks vara att bönen är uppriktig, att den inte består av tomma ord. Att det är hjärtats samtal med Gud för Gud vet vad vi behöver redan innan vi har bett om det. Precis som en god förälder vet sitt barns bästa och ger barnet vad det behöver innan det ens har bett om det.

Det finns en fantastisk formulering i dagens samlingsbön som lär oss något viktigt om bönen: Hör vår bön, svara oss i din kärlek, handla med oss efter din vilja. Låt vår bön bli en kamp för det goda och en vila i dig.

Är det svårt att hitta orden kan man tända ljus och be utan ord. Eller så kan andras böner vara en hjälp. Psaltaren rymmer flera tusen år gamla mycket ärliga böner. I psalmboken finns en bönbok, det finns särskilda bönböcker med böner för olika tillfällen i livet, Och det finns sjungna böner.

Vi ska nu sjunga en bön som jag skrivit och som Per Harling tonsatt.

Jag öppnar mig

Jag öppnar mig som törstig jord
för regn och sol, för frö och grodd.
Gud, bruka mig så att jag får
ge sådan frukt som jag förmår.

Jag öppnar mig i sårbarhet
för blicken som allt ser och vet.
Gud, lär mig lita på din nåd
och följa dina visa råd.

Jag öppnar mig och gråter ut
den sorg som göms i hjärtats djup.
Gud, låt min natt få bli till dag,
förtvivlan vänd till nya tag.

Jag öppnar mig och ber om mod
att kämpa för vår vackra jord.
Gud, hjälp oss göra allt vi kan
för klotet, barnens framtidsland.

Jag öppnar mig och ber om hopp,
jag ber för kyrkan, Kristi kropp.
Gud, möt oss, sänd oss från ditt hus
att dela bröd och tända ljus.

Copyright Peter Andreasson 2019

Husandakt Att växa i tro

https://youtu.be/DvegiP6r0qY

Vad behöver du för att växa i tro och tillit?

Husandakt Vägen till livet

Vägen till livet väljer vi varje dag. När vi stiger upp, ber, äter, vattnar blommor, rensar ogräs, ringer en god vän, matar hönsen, komposterar, sätter upp en fågelholk - då väljer vi och värnar vi livet.
Vi följer den väg till livet, de stigar som våra förfäder trampat upp. Vi går med varandra.
Bibeln är mina fötters lykta och ett ljus på min stig. Bibeln är vår GPS, den karta vi fått med tio Guds bud, de stora berättelserna, det glada budskapet om Jesus som går med oss på vår vandring hem. Han är själv vägen, herden, medvandraren, stigfinnaren. Älska varandra, säger han. Älska varandra. Det är de enda ord vi behöver för att hitta vägen till livet.
Vägen leder inte bort utan hem, hem till Gud.

https://youtu.be/YnMNFsKLJ1s

Predikan 4 e söndagen i Påsktiden

Jubilate: Jubla (över att Kristus är uppstånden)

Joh 13:31-35 

Vägen till livet

Tycker du texten var svår? Jag med. Ett tips: läs Eftertanken i veckans Kyrkans Tidning. Det är stiftsteologen Carina Sundström som skrivit den. En hjälp när vi tycker att en bibeltext är stum och stängd.

Ett annat tips. Lyssna gärna på helgsmålsbönen i P1 från igår. Camilla Lif ger oss en oerhört fin andakt utifrån dagens episteltext.

Vägen till livet. Ibland händer det att dagens tema är oväntat träffande. Allt handlar om detta just nu. Presskonferenser, nyhetssändningar, statsministerns förstamajtal. Allt handlar om hur vi ska hitta vägen till livet, hur vi ska bete oss, förhålla oss. Lyda. Avstå. Hålla ut. Välja rätt. Kämpa. Gå samman för livets skull. Det kostar att välja vägen till livet. Det är budskapet som kablas ut över hela världen. Porten är trång, vägen är smal, priset är högt, men det är värt det. För en dag kommer det svåra vara över.

Vet ni att Mose sa samma sak till Israels folk när de gick genom öknen. Jag ställer er inför valet mellan liv och lycka och död och olycka, så välj då livet. Jesus säger samma sak. Jag är vägen. Följ mig. Älska varandra. Lev så att kärleken och glädjen och hoppet får växa.

Vad vet vi om vägen till livet?

·      Det är en väg som vi måste välja varje dag. I tanke, ord och handling. När vi väljer livet, då väljer vi bort allt som hotar och förstör livet.

·      Det finns en GPS som visar vägen till livet. Bibeln. Ditt ord är en lykta för min fot, ett ljus på min stig.

·      Vi går inte ensamma. Vi har en stigfinnare, en medvandrare, en herde som älskar oss och leder oss och har lovat att aldrig överge oss. Herren är min herde, ingenting skall fattas mig. Han för mig i vall på gröna ängar, han låter mig vila vid lugna vatten. Han ger mig ny kraft och leder mig på rätta vägar, sitt namn till ära. Inte ens i den mörkaste dal fruktar jag något ont, ty du är med mig, din käpp och din stav gör mig trygg. Vill du följa den gode herden?

·      Vi är inte ensamma. Vi har varandra. När vi döptes fick vi en familj av andra döpta, systrar och bröder över hela jorden. I kyrkan är vi som en stor familj. Vi är ett folk på vandring.

·      Det är en smal väg. Det betyder att det är frestande att välja en väg som är bredare, där det går fortare, där jag får göra som jag vill. En väg som leder bort från livet. När vi väljer den känner vi djupt här inne att det är fel. Vi far illa, andra far illa. Men det finns förlåtelse.

·      Vad är målet? Målet är Livet. Man kan också säga att målet är himlen. Det först när vi kommer hem till Gud och får se Gud ansikte mot ansikte som resan är över. Vad gör Gud? Jo, han sträcker varsamt fram sin hand och torkar tårarna från våra kinder och när gråten tagit slut dukar han ett bord med allt gott vi kan tänka oss och låter oss äta. Sedan får vi lägga oss ner med huvudet i hans knä och medan vi vilar sjunger han:

Som när ett barn kommer hem om kvällen och möts av en vänlig famn.

Så var det för mig att komma till Gud – jag kände att där hörde jag hemma.

Där fanns en plats i Guds stora rum, en plats som väntade på mig.

Och jag kände: Här är jag hemma, jag vill vara ett barn i Guds hem.

(Svs 774)

Husandakt Den gode herden

I veckans husandakt berättar jag om mina grannar, Lasse och Inger som har fem tackor av rasen Gotlandsfår och nu har de tio nyfödda lamm som härom dagen släpptes ut för för första gången.
När Lasse ropar på dem kommer de för de känner igen hans röst, han känner sina får och gör allt för att de ska må bra.
I hagen finns en stol där Lasse, som är 85 år och har svårt att gå, ibland sitter och umgås med sina får.
Det som kännetecknar en god herde och en god ledare är att han eller hon känner sina får och älskar dem och gör alt för att de ska leva och må bra.
Sådan är den store Herden Jesus, min stora förebild i min uppgift som kyrkoherde.



https://youtu.be/pSFwBcyQkK8

Husandakt Påskens vittnen

Jag är tacksam till Gud för berättelsen om Tomas som tvivlade, som inte kunde tro om han inte fick möta Jesus och ta på honom och bli övertygad. 
Det måste finnas rum för tvivel och för tvivlare. Jag tror att den som tvivlar lättare kan förstå den som har svårt för att tro. Kanske är den som inte är så tvärsäker ett bättre påskens vittne!
Tomas blev mött i sina tvivel av Jesus. Sedan blev han missionär, sägs det, i Indien där han grundade en kyrka av Tomaskristna. Jag undrar om inte det var en gemenskap där tvivlet rymdes.
Vad behöver du för att tro? Säg som det är och var öppen för svaret...



https://youtu.be/AoOs75ERvb0

Predikan andra söndagen i Påsktiden

Påskens vittnen   Joh. 20:24-31

Min dotter Katarina ringer. Oftare än hon brukar. Hon frågar hur jag mår. Jag hör på henne att hon är orolig. Min syster ringer. Vänner jag inte hört av på flera år ringer. Var rädd om dig, säger de. Och jag säger samma sak. Var rädd om dig. För ingen vet vart detta tar vägen. Oron griper tag. Huden är tunn. Inget är som det brukar. Vi lever under ett dödshot. Vem kommer klara sig? Vem kommer att dö?

Kanske upplevde lärjungarna något liknande. De levde alla under ett dödshot. De var rädda, misstänksamma, höll sig undan. Deras ledare Jesus hade dött. Vem stod näst på tur? När de samlades var de väldigt försiktiga. Och noga med att låsa dörren. Och när de skildes åt visste de inte om de skulle mötas igen.

Sist de samlades saknades Tomas. De har berättat för honom att de sett Herren. Han som var död och begravd lever.

Tomas tvivlar. Han är skeptisk. Han vill ha bevis. Han vill se Jesus, ta på honom, sticka fingret i spikhålen och handen i sidan för att förvissa sig om att det inte är ett spöke, en vålnad, ett dåligt skämt.

Nu är de samlade igen. Alla är lite spända och trötta som man blir av att leva under ett hot, som man blir när inget är som det brukar.

Så kommer Jesus, trots att dörrarna är reglade, och säger: Frid åt er alla. Smaka på dom orden. FRID ÅT ER ALLA. Precis vad de behöver.

Precis vad vi behöver. Och det är de ord som finns står nedtecknade på ikonen i kyrkan. Frid åt er alla. Känn ingen oro.

Vi sjunger: Känn ingen oro….

Så vänder sig Jesus till Tomas. Han känner hans tvivel, han möter honom där han är och ger honom det han behöver. Sådan är Jesus. Sådan är Gud. Hur var det Tage Danielsson sa: Utan tvivel är man inte klok. Vi behöver inte låtsas, inte förställa oss, inte spela med i ett spel. Vad Gud söker är äkthet, uppriktighet och öppenhet. Tomas hade kunnat avfärda vännernas ord som struntprat och låtit bli att komma. Han hade kunnat bli hård och hatisk. I stället var han ärlig om sina tvivel och sa vad han behövde för att kunna tro.

Min Herre och min Gud, utropar han. Tvivel vänds i tro. Tomas blir ett påskens vittne.

Kanske är tvivlaren ett mer trovärdigt vittne än den som är säker? Vad hände med Tomas sedan? Det sägs att han blev en missionär och tog sig ända bort till södra Indien där han grundade en kyrka av Tomaskristna, en kyrka som finns än idag.

Finns det några påskvittnen idag? Ja, det gör det. Alla som ber, alla som söker och tvivlar och tror är påskens vittnen. Alla som följer Jesus och älskar honom är påskens vittnen. Och jag skulle vilja påstå att alla som tror att livet är starkare än döden, alla som tror att godheten övervinner ondskan, alla som tror att kärleken kommer att segra är påskens vittnen i vidare mening, fast de inte har förstått att det är Jesus de tror på.

Vi känner oro, rädsla, kanske ångest. Inget är som det brukar. Det är påfrestande. Vi stänger in oss. Så kommer Jesus och säger: Frid åt er alla. Det räcker för mig. Att han är här och följer oss dit ingen annan går, som Ylva Eggehorn skriver. Räcker det för dig? Vad behöver du just nu? Säg det till honom!

Det finns en underbar psalm som jag föreslår att vi står upp och sjunger som dagens Credo, psalm 359.

Jesus, jag dig älskar, du som älskar mig. Du på korset lider, jag tillbeder dig.

Jesus, du har uppstått, nu är graven tom. Jag står där förundrad, o mysterium.

Du har gått till Fadern, står inför hans tron, ser ditt folk i kärlek, beder för dem nu.

Jesus, du är med oss, genom liv och död, nu mitt hjärta brinner av din kärleks glöd.

Höj din röst i lovsång, ropa ut i fröjd: Jesus är min Herre, han gör allting nytt.

Pris ske dig, o Fader, pris ske dig, Guds Son, Pris ske dig, du Ande, i all evighet.

Husandakt från Gottfridsborg Bliv kvar hos mig

Denna husandakt borde ha gjorts i måndags på Annandagen för den handlar om lärjungarnas möte med den uppståndne medvandraren under vandringen till Emmaus. När de kommer fram ber de sin medvandrare: "Stanna hos oss. Det börjar bli kväll och dagen är snart slut."
Orden ligger till grund för den vackra kvällspsalmen 189: Bliv kvar hos mig, se dagens slut är när. Bliv kvar o Herre, snart är natten här. 

Orsaken till att jag inte kunde skjuta upp inspelningen längre var ett sms från en god vän som har cancer och nu ligger hennes man i respirator och kämpar för sitt liv. Själv är hon också smittad. Det kom så nära. Livet är så skört. Det kunde ha varit jag som blivit sjuk. När livets dag närmar sig sitt slut och natten är nära får vi be:
Bliv kvar hos mig, se dagens slut är när. Bliv kvar o Herre, snart är natten här. 

Just den psalmen har jag använt när som präst blivit kallad till någons dödsbädd. Särskilt sjätte och sjunde versen.

Ej fruktar jag, då du är när i nåd. 
Då viker smärtan, aldrig fattas råd,
av gravens fasa, ej ett spår är kvar,
och döden mist sin udd, när dig jag har. 

Ditt kors skall skina för min blick när sist
jag somnar in, o Herre Jesus Krist.
Då viker natten, morgon bräcker klar. 
I liv, i död bliv, Herre, hos mig kvar.

Den psalmen vill jag att någon ska sjunga på min dödsbädd. Här är länken:

https://youtu.be/YWuHZ4TfXIU