Predikan vid änglagudstjänsten Den helige Mikaels dag

 

Texten om Daniel i lejongropen dramatiseras i ett spontandrama i kyrkorummet utan föregående övning. 

Daniel var modig. Han följde sin inre röst även när det blev farligt. Han hade en inre kompass. Han fortsatte att be fast det var förbjudet. 

Har vi en inre kompass? Vågar vi stå för vår övertygelse även när vi blir hotade och ifrågasatta? Vågar vi be till Gud fast ingen annan gör det?

Igår döpte jag Milian i Bredestad kyrka. Vi samlades runt Milian, lade våra händer på honom och jag sa: Tag emot korsets tecken på din panna, på din mun och på ditt hjärta. Pannan - våra tankar, munnen - våra ord, hjärtat – vårt innersta. Korset är den där kompassen, den som visar oss rätt väg. Korset hjälper oss att välja kärlek i stället för hat, förlåta i stället för att ge igen, säga något fint om en människa i stället för att tala illa om henne. 

Detta är svårt. Det var därför Daniel bad till Gud. Det var därför änglarna fanns där för att skydda och hjälpa. Vi får också be. Och änglarna är med oss. Varje barn har en egen ängel, en skyddsängel som ser Guds ansikte. 

Predikan 16:e söndagen efter Trefaldighet

 

Döden och livet

Hör ni viskningen? Hör ni ropet? Marta viskar till Maria: Mästaren är här och kallar på dig. Jesus ropar med hög röst: Lasaros, kom ut.

Ja, redan i bibelns första bok ropar Gud på människan: Var är du? Kom ut! 

Och igår var jag på show i konserthuset och hela föreställningen avslutades med en sång om att komma ut, komma ut ur garderoben, komma ut från rädsla till mod, från skam till stolthet, från modlöshet till hopp, från död till liv. Kom ut. 

Hör vi viskningen? Hör vi ropet? 

Döden lurar överallt. Den har många ansikten. Hur lyder psalmen: Och ändå är det murar oss emellan och genom gallren se vi på varann. Vårt fängelse är byggt av rädslans stenar, vår fångdräkt är vårt eget knutna jag. 

Och Jesus gråter, inte av sorg. Han gråter över alla olevda liv, all blindhet, all brist på hopp och tro. För han är här, han som är vägen, sanningen och livet. 

I torsdags fick jag se döden i vitögat. Jag hade varit på föreningslivat på torget. Där var det liv och rörelse, värme, gemenskap och framtidstro. Efteråt går jag över gatan mot Coop för att handla och ser då ett större gäng ungdomar komma gående. Plötsligt börjar en flicka skrika åt en kvinna som också ska gå och handla. Kvinnan ser helt oförstående ut. Flickan har hat i ögonen, hon är fruktansvärt arg. Jag känner till några av ungdomarna i gänget och tar några steg fram för att fråga vad det är som pågår. Då kommer en annan tjej och skriker åt mig att gå därifrån och knuffar till mig på bröstkorgen. När jag inte går börjar en kille som jag aldrig sett skrika åt mig att försvinna därifrån. Hatet var urskiljningslöst. Blint. Alltihop har med rånet och bilbranden tidigare i veckan att göra. Uppgörelser mellan olika gäng. Jag gick in och handlade, ringde polisen och när jag kom ut var de redan där. Och jag blev så ledsen. Vi har arbetat så mycket för att Alla ska få plats, för att riva murar och bygga tillit. Så slår hatet rot, det blinda hatet, döden. 

Jesus gråter, jag gråter, många gråter. Det är inte bara invandrare som raserar tilliten. Det gör också våra politiker i riksdagen, det gör alla slags människor på sociala medier. När hatet slår rot kvävs tilliten, då flyttar döden in. Är det kört? 

Vad är det Marta viskar: Mästaren är här och kallar på dig. Jesus är också här i Aneby, han kallar på dig och dig och dig och mig. Han kallar på ungdomarna som bråkade. På våra ledare i riksdagen. Han kallar på Svenska kyrkan. Kommer vi sitta kvar i sorgens eller hatets mörker eller gör vi som Maria, reser oss och går Jesus till mötes? Stannar vi i gravens mörker, inlindade i dödens bindlar eller reser vi oss och går ut till friheten?

Idag firar vi höstens påskdag. Den kallas den lilla påskdagen. 

Vi tror på de dödas uppståndelse. Vi är kallade att gå genom död till liv. Varje dag.

Igår döpte jag Belle i Marbäcks kyrka. I samband med dopet tecknade jag korset på hennes panna, mun och hjärta. Pannan – våra tankar. Munnen – våra ord. Hjärtat – hela livet. I dopet kallas vi att gå från mörker till ljus, från död till liv, i tanke, ord och handling. Paulus talar om den gamla människan, gammeladam, som ska dö med Kristus, liksom dränkas för att den nya människan ska uppstå med Kristus. Genom död till liv i tanke, ord och handling. Våra fäder talade om den dagliga omvändelsen. Vi är skapade till Guds avbild, till att bli Kristuslika. Det är i ljuset vi hör hemma. Det är inte graven som är målet utan himlens härlighet. 

Därför är Alla får plats en jätteviktig vecka. Därför är det projekt som snart kommer sjösättas med trygga vuxna på skolan avgörande. Därför får vi aldrig sluta riva murar och bygga tillit. För Mästaren är här. Han kommer viska och ropa, ropa och viska tills vi svarar och kommer ut i tillit och frihet. 

Predikan 15 söndagen efter Trefaldighet Den ekumeniska Fredstorgsmässan

 

Ett är nödvändigt    Text Matt 6:31-34

Vi sjunger: Söken först Guds rike och hans rättfärdighet, så skal det andra tillfalla er, Halleluja, amen.

Vilken glädje det är att få mötas igen! Tack gode Gud!

Var dag har nog av sin egen plåga. Jesus talar sant om livet. Han hade egna erfarenheter av att livet inte är enkelt och han mötte dagligen människor som var plågade – av sjukdom, smärta, sorg, skuld, skam, utanförskap. Precis som vi är. Alla har sitt och varje dag har nog av sin egen plåga. Och alla behöver någonstans att gå, någon att tala med, ett sammanhang där plågan får plats, där det svarta och svåra får rum, får famn, får ord. För nöden söker alltid nåden. 

Någon har sagt att oron och sömnlösheten är den ränta vi får betala för bekymmer vi tar ut i förskott. Alldeles i onödan, för vi kan inget göra åt det som kanske kommer hända, men oftast inte händer. 

Gör er därför inga bekymmer, säger Jesus. Tillverka inte med er fantasi det som inte har hänt. Jesus menar inte att vi inte ska ta ansvar. Visst ska vi planera och förbereda oss. Men vi behöver inte ta ut det där i förskott som bara kostar oro, i onödan. Vad ska vi göra med det? Vi ska lägga allt i Guds händer. Petrus hade gått i skola hos Jesus och lärt sig att förtrösta och därför skriver han i sitt första brev: kasta alla era bekymmer på honom, ty han sörjer för er. 

Detta är viktigt eftersom oron tar kraft, den tar uppmärksamheten från det som är riktigt viktigt, nämligen att först söka Guds rike.

Vi sjunger: Söken först Guds rike och hans rättfärdighet, så skall det andra tillfalla er, Halleluja, amen.

Sök först. Börja i rätt ände. Som när man knäpper en skjorta. Om första knappen kommer i rätt hål så kommer resten på plats. Om vi börjar dagen i Jesu namn, med att söka Guds ansikte i bön och lovsång, så följer liksom friden och förtröstan med genom dagen. 

Sök… Det betyder att vi måste leta efter Guds rike. Som när man letar svamp, eller en borttappad mobil. Sök aktivt, med alla sinnen; synen, hörseln, känseln, lukten. Hur luktar Guds rike? Hur smakar Gud? 

Biskop Martin Modéus säger att Guds rikes tydligaste tecken är Glädje, Befrielse, Äkthet och Nåd. Kan det hjälpa oss? Har vi sett dessa tecken på Guds rike den senaste veckan? 

Jag tänker på kantarellerna. Paret här i Aneby som plockat kilo efter kilo med kantareller och skänker till människor som inte kan plocka själva. Det doftar inte bara svamp, det doftar Guds rike. Och jag tänker på matkassarna som så många hjälptes åt att fixa till sjuttioplussarna. Och jag tänker på den internationella caféet i torsdags. Jag var inte där själv men diakon Lovisa lyste av äkta glädje när hon kom tillbaka till kyrkan. Guds rike finns mitt ibland oss. Ser vi det? Söker vi det? 

Förra söndagen läste vi i Johannes 17 om att Jesus ber att vi ska bli ett. Det finns flera församlingar i Aneby men bara en kyrka. Kristi kyrka och idag ser vi den manifesteras här när vi kommer samman och ber, sjunger och delar bröd och vin. Att söka enhet är att söka Guds rike. Kan vi ta ytterligare steg? För tio år sedan delade jag i en predikan i Korskyrkan visionen om en kristen församling i Aneby, under samma tak om tjugo år. Nu har halva tiden gått. Är vi på väg eller har vi gett upp? Jag slutar inom kort. Det finns nya pastorer i Kors och Allians och snart en ny herde i Svenska kyrkan. Vilken väg väljer ni?

Vi sjunger: Söken först Guds rike och hans rättfärdighet, så skall det andra tillfalla er, Halleluja, amen.

Att söka Guds rike är att bygga ett samhälle där alla får plats, där människor kan mötas i glädje och tillit. Guds rike finns där glädjen, befrielsen, äktheten och nåden finns. 

Så låt oss kasta alla våra bekymmer på Herren och i stället söka Guds rike. Med alla sinnen! Som när man söker kantareller. 

Predikan 14 e söndagen efter Trefaldighet

 

Enheten i Kristus 

Vems kyrka är detta? Svenska kyrkan i Aneby. Vems kyrka är det? 

Det är ingen föreningslokal. Det är inte vår kyrka. Det är inte kyrkoherdens, inte kyrkorådets, inte medlemmarnas. Det är inte stiftets, inte den nationella kyrkans. Det är Kristi kyrka. Ordet kyrka kommer från grekiskans kyriakos och betyder Herrens hus – hus i meningen familj, gemenskap. Vems är Korskyrkan? Allianskyrkan? Likadant. Det är Kristi kyrka. När vi döps blir vi medlemmar i Kristi världsvida kyrka. 

Jag har ofta genom åren fått påminna om detta. Det är så lätt att säga: vår kyrka, våra körer, våra konfirmander. Det blir en grogrund för ett vi och dom-tänkande. Ett exkluderande språk.

Det var Jesus som grundade kyrkan, som kallade människor att följa honom, som sa: åt mig har getts all makt i himlen och på jorden. Gå därför ut och gör alla folk till lärjungar: döp dem i Faderns och Sonens och den heliga Andens namn och lär dem att hålla alla de bud jag har gett er. Och jag är med er alla dagar till tidens slut. 

Tio dagar senare, på Pingstdagen, fylldes de med Andens kraft och kyrkan föddes. Gå, sa Jesus, och de gick, de spreds ut över hela världen och döpte och undervisade och därför sitter vi här idag. Och vad gör vi? Jo, vi går ut och döper och undervisar.

Vi är syskon i Kristus. Jag har en syster och två bröder. Vi har inte valt varandra. Vi hör samman men vi är inte alltid eniga. Enheten i Kristus är inte detsamma som enigheten. Vi kan som kristna ha olika åsikter, olika sätt att be och fira gudstjänst, vi kan vara oeniga i mycket men vi är ändå syskon. 

Nu återvänder vi till dagens evangelium. Texten är en del av Jesu förbön för oss. Han känner oss, han vet hur svårt det är att älska varandra, han vet hur mycket egoism, högmod och självhävdelse som finns i människans hjärta, hur mycket maktbegär och blindhet vi bär på. Därför ber han. Innerligt. Helhjärtat. Jag ber för dem. Helige Fader, bevara dem i ditt namn /…/ så att de blir ett, liksom vi är ett. 

Och Gud har gråtit när han sett hur hans barn bråkat, krigat, ja till och med dödat varandra i Jesu namn. 

Det som splittrat mest genom århundraden är lärofrågor. Olika tolkningar av bibeltexter. Ibland har förändringar och förnyelse kunnat ske underifrån utan att kyrkan gått sönder, men alldeles för ofta har det lett till splittring och nya samfundsbildningar. Det är tragiskt och samtidigt har det ibland varit nödvändigt för att förruttnelsen har gått för långt i moderkyrkan. Det som är glädjande är att vi de senaste 50 åren ser en motsatt rörelse, samfund går samman, kristna möts, ber och arbetar sida vid sida. 

Jag ber för dem. Bevara dem så att de blir ett….

Vi har ett gott ekumenisk klimat i Aneby. Ska vi nöja oss med hur det är eller ska vi arbeta för att vi ska bli en kyrka, en kristen församling på denna ort? Hur vill vi att det ser ut om tio år, om tjugo? Är det möjligt att bli ett? Eller ska vi be Jesus ge upp sin bön och sin önskan om att vi ska bli ett såsom Fadern och Sonen är ett? 

Varför ska vi inte ge upp? Det finns två svar:

1/ För att vi tillhör Gud och Gud är ett, Fader, Son och Helig Ande. Splittringen kränker Guds kärlek. 

2/ För att världen ska tro. Kärleken till Gud och till varandra blir ett vittnesbörd som väcker tro. Se, hur de älskar varandra. 

Idag välkomnas nya pastorer i Korskyrkan och i Allianskyrkan. Vi ska be för dem i vår förbön. Snart slutar jag och det kommer en ny herde. Och jag tänker att det kan öppna för nya samtal, nya försök att förena kyrkorna i Aneby. 

Låt oss be: Gud vår Fader, som i Kristus vill göra oss till ett, väck oss, så att vi inte finner oss i den splittring som kränker din kärlek och driver bort människor från din kyrka. Led oss djupare in i den enhet som du vill ge oss. 

Predikan trettonde söndagen efter Trefaldighet Visitationsmässa i Lommaryd

 

Tema: Medmänniskan.  

Nu ska vi leka. Vill ni vara med? Vi ska leka att vi är där, i berättelsen. 

Vem vill du vara? 

1. den laglärde som vill ifrågasätta?
2. Jesus som först lyssnar och sedan berättar?
3. Mannen som misshandlas?
4. Rövarna som misshandlar?
5. Prästen/leviten som viker åt sidan och går förbi?
6. Samariern som fylls av medlidande?
7. Värden i värdshuset som sköter om den slagne?

Tänk efter och berätta sedan för den du sitter bredvid vilken roll du har valt.

Förmodligen känner vi igen oss i fler roller, eller i olika gestalter i olika tider i livet. 

Vi sjunger: Där barmhärtighet och kärlek bor, där är också Gud, där är också Gud. 

Några kommentarer: 

1 Ibland måste vi få ifrågasätta, tvivla, sätta Jesus på prov och Jesus tål det. Han möter den laglärde där han är och genom samtalet får Jesus honom att se på sig själv med nya ögon. 

2 Vi behöver göra som Jesus, berätta Bibelns berättelser, berättelser som vi kan bo i, utforska, leka med och spegla våra liv i. 

3 Det finns många som är slagna till marken av sorg, sjukdom, ensamhet och utanförskap; misshandlade av livet, berövade sin framtidstro. Kom ihåg att vara varsam i umgänget med andra för det är inte alla sår som syns på utsidan.

4 Detta är ingen rolig roll, men vi är här för att tala sant om livet, och sanningen är ju den att vi är också rövare. Ett exempel: Jag förbrukar mycket mer än min del av jordens tillgångar. Jordens resurser räcker för allas behov men inte för allas begär. Vi tar från de fattiga och från kommande generationer. 

5 Så har vi prästen som viker åt sidan. Jo, jag har också gått förbi, när jag varit trött eller haft bråttom till kyrkan eller varit upptagen av sådant som jag trodde var viktigare. 

6 Samariern är främlingen, den man undviker, invandraren som visar barmhärtighet. Och jag undrar vad som format honom? Vem har lärt honom att se sin medmänniska och våga gripa in där andra fegar ur? 

7 Värden kan konsten att ta hand om sina gäster. Han eller hon bara finns där och gör rätt sak i rätt tid. 

Vi sjunger: Där barmhärtighet och kärlek bor, där är också Gud, där är också Gud. 

Om vi nu byter perspektiv och ställer frågan: Finns kyrkan i texten? Hur vill vi vara kyrka när pandemin släpper taget om oss? Vi vill inte vara en maktkyrka som hotar med helvetet eller driver häxprocesser. Vi vill inte vara en kyrka som ängsligt viker ner sig och går förbi. Vi vill ju vara en kyrka mitt i byn, mitt i livet där vi får vila och växa, där Kristus är i centrum och där vi övar oss i att leva hållbart. Finns denna kyrka i texten? 

Det sägs om Aneby pastorat att vi vill ligga i framkant, att det råder god ordning här. Varför är det viktigt? För att biskopen ska bli nöjd? Eller för att vi ska imponera på domprosten? Nej! Det är viktigt av ett enda skäl: kärleken till Gud och medmänniskan. Om det råder god ordning i pastorat och församlingar, om kyrkor och kyrkogårdar är välskötta och tillgängliga, om instrumenten är stämda och sångerna inövade, om rätt person finns på rätt plats, om vi söker oss bort från skrivborden till köksborden, då kommer det finnas rum för det riktigt viktiga, för medmänniskan, för barmhärtigheten. 

Då hör vi ropet, vi stannar hos den som är slagen, akutväskan är påfylld, åsnan är fordrad och sadlad för att kunna bära, värdshuset är varmt och rymligt, sängen är bäddad, maten är lagad och värden är nykter och alert. Och det kommer finnas pengar till omkostnaderna. 

Tänk vad en berättelse kan göra med oss! Vad var det Jesus sa? Saliga de ögon som ser vad ni ser. 

Gud, lär oss att glädjas med dem som gläder sig, gråta med dem som gråter och att älska utan förbehåll så som du älskar. 

Predikan Kristi förklaringsdag

 

Min predikan bygger på tre ord på H: Höjden, Härligheten Hälsningen. 

När Jesus vill förklara för sina lärjungar vem han är tar han med tre av dem upp på en höjd, ett berg. Man kan säga att de åker på retreat. Retreat är besläktat med reträtt och betyder att dra sig undan. I Rättvik finns en retreatgård som heter Berget. En plats som är avskild för bön och fördjupning, en plats där många mött Jesus och fått Jesus förklarad för sig. Vi kan möta Jesus i naturen, i kyrkan, i en medmänniska men det finns något viktigt med att då och då dra sig tillbaka, för att helhjärtat kunna be, lyssna och växa i vår relation till Jesus.

Höjden eller berget är i Bibeln en viktig plats för Gudsmöten. Det är som om utsikt föder insikt, vi får perspektiv på tillvaron, vi blir påminda om vår litenhet och Guds storhet. Där på förklaringsberget är det som om tid och rum inte finns och därför är det inte konstigt att Mose och Elia dyker upp. Mose hade mött Gud ansikte mot ansikte på Sinai. Elia hade på samma berg mött Gud i ljudet av en stilla susning. 

Härligheten: Här är oss gott att vara, säger Petrus. Han vill stanna i den himmelska härligheten. Och vem vill inte det! Petrus har fått se Guds härlighet i Jesu ansikte, ett ansikte som lyser som solen. Det är ett ljus som är himmelskt. Ett ljus som liksom kommer inifrån. Ett ljus som återspeglar Guds väsen. 

Och så är det. Allt som är himmelskt härligt påminner oss om paradiset, om den härlighet vi alla hade från början. I Rom 3:23 står det: Alla har syndat och gått miste om härligheten från Gud. I Joh 1 står det: Och Ordet blev människa och bodde bland oss och vi såg hans härlighet, en härlighet som den ende sonen får av sin fader. Vidare i Joh 17:22. Den härlighet som du har gett mig har jag gett dem. Jesus kom, inte bara för att visa oss Guds härlighet utan för att ge oss den i fullt mått. Det är det Mose, Elia och Jesus talar om. Hur Jesus genom sin död och uppståndelse återger oss syndare den härlighet som vi förlorat. Det är som om Jesus vill säga till Petrus: Petrus, du behöver inte nöja dig med att titta på. Allt det härliga du nu ser kommer bli ditt, Härligheten kommer räckas som gåva till alla människor.

Hälsningen: ”Detta är min älskade son, han min utvalde. Lyssna till honom.” Mina vänner: allt det vi djupast längtar efter: kärlek, förlåtelse, frid och härlighet finns i Jesus Kristus. Allt. 

Det är bara Jesus som kan förvandla en människas hjärta på djupet. Vad gör våra politiker åt de stora samhällsproblemen med våld, skjutningar, rasism, bedrägerier? De står handfallna. De försöker överträffa varandra med krav på hårdare tag, längre fängelsestraff, mer pengar till polisen, mer övervakning. Men det löser inte samhällsproblemen. Ingen politiker talar idag om värdegrunden, om hur vi ska återfå respekten för varandra. För det handlar om hjärtats omvändelse. Inga pengar och inga lagar och inga hot om straff kan få oss att vända om. Gud vet det. Han sände Mose som gav oss de tio buden. En gång ringde en pappa till mig. Hans son var anmäld till konfirmationsläger. Pappan sa: Jag hoppas du lär pojken tio Guds bud och att veta hut. Med buden följer hot om straff. Och det förvandlar inga hjärtan, det gör oss bara rädda och skuldtyngda. Vad säger Jesus i dagens text? Var inte rädda. Det lagen inte kunde åstadkomma det gjorde nåden. Vad är det Astrid Lindgren sa: Ge barnen kärlek, mera kärlek och ännu mera kärlek, så kommer folkvettet av sig själv. 

Höjden, Härligheten och Hälsningen. Tre ord som förklarar Jesus för oss. Lyssnar vi till honom, följer vi honom, litar vi på honom så kommer våra hjärtan att förvandlas till hans likhet. 

Den helige Johannes döparens dag

Den högstes profet

Nu är det sex månader kvar till jul. Jag säger det inte för att retas utan för att visa på hur kyrkoåret hänger samman. Johannes döparens mamma Elisabet var släkt med Jesus mamma Maria och när Maria blev gravid var Elisabet i sjätte månaden. Johannes var således ett halvår äldre än Jesus och det är därför vi firar den helige Johannes döparens dag vid midsommar.

Temat för denna dag är Den högstes profet. Vad är en profet? En profet är en person som är kallad av Gud att förkunna Guds vilja. Till hög och låg, oavsett vad det kostar. Det finns flera exempel på profeter som ber att få slippa tala. Jona är den mest kände. Det kan kosta livet att tala sanningens ord in i en mörk och ond tid. Jeremia berättar att när han försökte tiga var det som brann där en eld i hans innersta.

Så var det också för Johannes döparen. Bered en väg för Herran...

Johannes skrädde inte orden när han förkunnade Guds vilja, när han manade människor att omvända sig. Han var rösten som ropade i öknen: Vänd om, vänd om. Och människor kom, lyssnade, blev träffade och vände om. Och Johannes kritik mot kungahuset kostade honom livet, han halshöggs och hans huvud bars in på ett fat. Rösten tystnade men budskapet lever vidare

Behövs det profeter idag? Finns det någon som ropar, som talar så att vi omvänder oss? Eller lyssnar vi inte? Är Greta Thunberg en profet? Finns det artister som sjunger Guds vilja rakt in i våra hjärtan? Finns det poeter? Politiker? Finns det forskare som ropar i öknen: vänd om? Finns det präster som är uppfyllda av helig ande och väcker oss till insikt och omvändelse?

Sakarias är präst, han och Elisabeth är barnlösa och till åren komna. De har gett upp om att få barn. Då händer det. Sakarias ser en syn, en ängel till höger om rökelsealtaret. Det är typiskt för en syn eller uppenbarelse att den som varit med om den kan beskriva exakt vad som hände och vad som sas. Det är som om alla sinnen är vidöppna. Det händer idag, det händer i Aneby och för den som är med om det är det mycket omvälvande.

Vad säger ängeln? Jo, det änglar brukar säga: Var inte rädd. Och ängeln fortsätter: din bön har blivit hörd. Just det har många av oss fått uppleva den senaste tiden: Din bön har blivit hörd. Tack Gud.

Sakarias får veta att Elisabet ska föda en son, en son som kommer bli till glädje för många. Vad säger ängeln mer? Jo, vi får en beskrivning av hur vi kan känna igen en sann profet.

Det finns falska profeter och det finns sanna profeter. Vilka är tecknen på en äkta, sann profet?

Väcker glädje, den djupa glädjen som kommer när vi talar sant om livet.

Är uppfylld av helig ande, dvs går Guds ärenden inte sina egna. 

Har egentligen bara en enda punkt på sin dagordning och det är att få människor att vända tillbaka till Gud. 

Vänder fädernas hjärtan till barnen, dvs vill samla och hela, inte söndra och splittra. Och sätter barnens bästa i centrum. 

Pekar på Jesus och bereder människor på att ta emot honom i sina hjärtan. 

Två frågor till sist: 

Vem pekade på Jesus för dig?

Vem kan du vara en vägvisare för, vem kan du berätta om Jesus för, i ord och handling?

Predikan Midsommardagen

 Skapelsen

Härlig är jorden, härlig är Guds himmel, skön är själarnas pilgrimsgång. Genom de fagra riken på jorden gå vi till paradis med sång. 

Det är som vackrast nu. Allting frodas, växer, blommar och bär frukt. Bin och humlor har bråda dagar att pollinera, befrukta, bevara den biologiska mångfalden. 

Det är som vackrast nu, och vi fylls av tacksamhet, förundran och lovsång. Det är som om vi redan vore i paradiset, som om den rispapperstunna hinnan mellan jord och himmel ibland brister och allt blir himmelskt härligt. 

Och vi får njuta, vi får glädjas, men bara korta stunder för denna jord är inte bara himmelskt vacker. Den är samtidigt en tåredal. Vi bor på ett klot som väts av tårar. Stunderna av förundran och tacksamhet ger oss kraft för färden genom tåredalen. 

Det är inte bara vi människor som gråter, hela skapelsen lider och längtar efter den dag Jesus kommer tillbaka och Gud av detta ska skapa en ny himmel och en ny jord där rättfärdighet bor. 

Moder jord mår inte bra. Det vet vi. Hon har feber, hon är allvarligt sjuk och mänskligheten måste vakna, vända om till Gud, be om förlåtelse och göra bot och bättring. 

Hur kunde det bli så här? Jo, vi vände Gud ryggen, vi började tillbe det skapade framför skaparen. I stället för att ta emot allt som gåvor ur Guds hand började vi betrakta skapelsen som ett skafferi, ett outtömligt förråd av rikedomar som vi ohämmat kan kasta oss över. I stället för att vårda och förvalta har vi våldfört oss på skapelsen, skadat henne och förstört. Kyrie eleison. Herre, förbarma dig. 

Under den gångna vintern har jag förlorat sju av nio bisamhällen. Det skrämmer mig. En del beror säkert på min okunnighet men en del beror klimatförändringar, gifter i jordbruket, nedsatt immunförsvar p. g a obalans i naturen. 

Mår bina bra så mår människan bra. 

Vi hör samman. Vi är beroende av varandra, de små krypen och vi. Tar vi ut mer än vad som är oss givet rubbas balansen. 

Vad ska vi göra? 

Vi ska omvända oss till Gud, vi ska göra bot och bättring, vi ska lyssna på dem som har kunskap. Vi måste ställa om, inte i morgon, men nu. Vi behöver lära oss leva enklare, vara mer förnöjsamma. Vi behöver damma av bordsbönen och inleda varje måltid med att tacka Gud för hans gåvor och be Gud välsigna dem så att de räcker till alla. 

Vi behöver lyssna på erfarna biodlare och lära oss allt som går att lära sig. För bina har något att säga oss om Gud. 

I varje bisamhälle finns det en drottning, en stormamma, mamma till alla de 40 000 bin som hör till familjen. Och alla får plats, alla har en uppgift, alla behövs. Hur styr hon sina undersåtar? Med hot? Med våld? Med mutor? Nej, med doften. Hon håller samman allt med sin doft, med sina feromoner. 

Så är det med Gud, Guds enda grepp är hans värme, hans kärlek, det vi kallar nåd. Gud är kärlek och av kärlek skapade Gud jord och himmel, bin och fåglar, blommor och bär, myror och människor. Och Gud såg att det var gott. 

Härlig är jorden. Jorden är ibland himmelsk, en försmak av paradiset och samtidigt en tåredal. 

Vi är kallade att vara Guds medarbetare, att värna skapelsen, leva hållbart och räcka den vidare till kommande generationer. 

Läget är allvarligt, jorden är sjuk. Därför behöver omvända oss, göra bättring och medan tid är ställa om så att mitt barnbarn som föds om en månad får en framtid på denna jord. 

Predikan Andra söndagen e Tref

Kallelsen till Guds rike

Igår döpte jag först Alma i Marbäcks kyrka och sedan Aron i Bredestad kyrka. Jag sa: Tag emot korsets tecken på din panna, på din mun och på ditt hjärta. Jesus Kristus, den korsfäste och uppståndne kallar dig att vara hans lärjunge. Där står föräldrarna med barnet i famnen, ett mirakel, en gudagåva. Och tacksamheten är större än vad ord kan uttrycka så de bär sitt barn till kyrkan för att tacka, för att överlämna barnet i Guds händer. Barnet blir en del av något större, en världsvid gemenskap av människor som ber, som i tanke, ord och handling vill leva efter Guds vilja, lysa som ljus i mörkret och tillsammans med Guds änglar kämpa för det goda och mot det onda. 

Mitt i allt uttalas löftet: och jag är med er alla dagar till tidens slut. 

Jesus Kristus kallar dig…

Vad hände när Adam och Eva hade ätit av den förbjudna frukten? 

De skämdes och gömde sig. De blev främlingar för sig själva, för varandra, för Gud, för skapelsen. Alla relationer gick sönder. När kvällen kom hörde de Herren Gud vandra i trädgården i den svala kvällsvinden och Gud ropade: Var är du! Människa, var är du? Och sedan dess har Gud ropat och kallat, längtat och väntat på människan, på att vi ska svara ja, på att vi ska försonas och helas och hitta tillbaka till vår djupaste mänsklighet, att vi, som det står i psalmen, ska bli mänskligt varma som Jesus var.

Ansvar är att svara an, att säga ja, att räcka upp handen och säga: här är jag, sänd mig. Alla behövs, ingen kan undvaras. 

I Guds rike får alla plats, det är trasdockornas rike, det är ett kärlekens rike där störst är minst och sist blir först. Det är ett rike där barnen har en given plats. Ja, där man måste bli som barn för att komma in. 

Vad betyder det? För just de orden lästes också igår i dopgudstjänsten. Sannerligen jag säger er: Sannerligen, den som inte tar emot Guds rike som ett barn kommer aldrig dit in.

Vad är det i barnet som öppnar dörren till Guds rike för oss? 

Jag tror för min del att det är Beroendet.

Så vi kan säga att 

Guds rike är Barnens rike. 

Guds rike är de guds-Beroendes rike

Guds rike är Barmhärtighetens rike

Till sist: 

Kallelsen till Guds rike är en inbjudan till fest, en himmelsk fest. 

Det finns en utbredd föreställning att den som säger ja till Gud säger nej till allt som är roligt. Om roligt betyder att leva oansvarigt och gränslöst och ge efter för alla begär så kan det ligga något i det. Men om det betyder att man säger nej till livet, till allt vad gott och skönt och meningsfullt är så stämmer det inte. 

Var det därför de första gästerna tackade nej? För att de trodde att det skulle bli en tråkig fest?  En hade köpt en åker, en annan fem par oxar, en tredje har just gift sig. Eller var de så upptagna av plikten, av arbete och ansvar att de inte hade tid? 

Någon har sagt att vi kommer få en fråga när vi kommer till himlen och det är: Njöt du? 

Gud är alla goda gåvors givare. Gud älskar oss och vill att vi tar emot allt ur hans hand. 

Vi är kallade till Guds rike, till barnens, de gudsberoendes och barmhärtighetens rike. Vad svarar vi idag?

Predikan söndagen före pingst

Hjälparen kommer

Vi talar sällan om den heliga Anden. Hon bara finns där. Som en kärleksfull närvaro, som den som talar sant om livet, som trösten, som den kärleksfulla föräldern som ser till att det finns rena kläder i garderoben, mat på bordet, rätt saker i skolväskan och som viskar: Var inte rädd. Jag är alltid hos dig.

Den heliga Anden finns där som samvetets röst som visar rätt väg, hon finns där som skaparlusten, inspirationen, kreativiteten. 

Hon är Guds gåva till oss alla. Och jag säger hon, för Anden visar oss Guds moderliga sida, den mjuka, lyhörda, närvarande. I GT heter hon Visheten, Sofia. Hon hade förresten namnsdag igår. 

Länge sa man den helige Ande, maskulin form, som liksom Fadern och Sonen är en han. Nu står det den heliga Anden. A-et i heliga antyder att det är femininum. Hon. Och samtidigt vet vi att Gud är varken han eller hon, Gud är bortom vad vi kan uttrycka i ord. Men för att vi ändå ska kunna ana vem Gud är, behöver vi orden. Och då är det på något vis skönt att få tänka att Gud har en kvinnlig, moderlig sida. 

Anden vill inte stå i rampljuset, hon har ingen agenda. Hennes uppgift är att peka på Jesus, leda oss till Jesus, förklara för oss vem Jesus är och vad han gjort för oss. Anden vill väcka en tillit i oss, en tro på Jesus Kristus. Och när vi tvivlar, när vi tänker att min tro inte duger, då viskar Anden i vårt innersta att vi är visst är Guds barn. Och när allt är svart och svårt så ber Anden i oss och för oss och ger oss kraft att stiga upp, en dag till. Anden är som den bästa advokaten, som försvarar oss, för vår talan och hjälper oss när vi är i knipa.

Jesus kallar henne för Hjälparen. Det är ett bra ord. Det kan alla förstå. Anden är som vinden, vi ser den inte, men vi kan höra den, känna den. 

Anden är påhittig och suverän, hon kan komma till oss på de mest oväntade sätten.

Som ett tröstande sms från en kompis, som en hund som lägger sitt huvud mot vår bröstkorg när vi gråter, som sång eller musik som vi längtat efter att få höra, som ett bibelord eller en dikt i rätt ögonblick. Som en varm vind som smeker kinden och ger oss livsmod. 

Guds goda Ande är ingen exklusiv extrautrustning för särskilt utvalda. Hon är Guds goda gåva till alla. 

Hjälparen är som Koltrasten som sjunger med den klaraste stämman och får oss att stanna till och lyssna, för sången väcker i oss minnet av paradiset. Hon sjunger om den dag då det inte ska finnas någon kyla eller frost, när kvällen kommer är det fortfarande ljust. Hon sjunger om strömmar med friskt vatten som räcker åt alla, om den dag då vi ska få möta Gud ansikte mot ansikte, den dag då Gud ska torka alla tårar från våra ögon. 

Vi talar sällan om den heliga Anden. Hon bara finns där. Som en kärleksfull närvaro. 

Tack Gud för Hjälparen, den heliga Anden.