Predikan 1:a söndagen i advent

En amerikansk tidskrift ställde frågan till sina läsare: Vilken mening skulle du helst av allt vilja höra? Läsarna skickade in sina svar och den mening som flest längtade efter att höra var: Jag älskar dig.

Den andra var: Jag förlåter dig. Den tredje var: Maten är klar.

Idag vill jag säga något om åsnan, något om nåden och något om sången.

Först något om åsnan. Det handlar om dig och mig. Vi brukar tänka att det är vi som behöver Jesus - och det gör vi – men idag är budskapet: Jesus behöver dig. Han ser dig, han älskar dig och han behöver dig. Vad är det första vi får veta om åsnan? Att den står bunden. Är du bunden? Är jag det? Vad binder oss? Vad är det som släcker glädjen, som tystar sången, som hindrar oss att se på oss själva och varandra med kärlek?

Jesus ser vad som binder och vill lösa oss, förlåta oss, befria oss.

Han behöver oss som bärare, som Kristusbärare, människor som troget och uthålligt bär Kristus till människorna. Hur gör man det? Ett exempel:

Varje vecka får jag oroande rapporter från skolan, rapporter om kiv, slagsmål, svordomar och könsord, elever som inte respekterar de vuxna, kaos. Inte överallt och hela tiden men på tok för mycket och långt ner i åldrarna? Jag har nu föreslagit skolledningen att vi ska samla alla goda krafter i samhället, som vi gjorde 2015 på Gransnäs när flyktingarna kom, och sakta bygga upp ett system av klassmorfar och klassmormor, trygga vuxna som finns i klassrummet och på skolgården, som ser barnen, vet vad de heter, tröstar, medlar och lugnar så att lärarna får undervisa och barnen får ägna sig åt att lära.

Kanske behöver du bära Kristus till skolan. Kanske kan du bära Kristus till din granne, till någon som sitter på torget, till någon som kommer från ett annat land.

Så något om nåden. Temat för denna dag, kyrkans nyårsdag är Ett nådens år. Det står om Jesus att han var fylld av nåd och sanning. Fylld av nåd….

Att vara Kristusbärare är att bära nåden till världen, att själv ta emot och räcka vidare. Att få höra orden: Jag älskar dig. Jag förlåter dig. Maten är klar. Och sedan vara den som säger det till andra. Det är nåd.

Var hämtar du kraft? Hur fyller du på? I sången? I bönen? I bibelordet? Lägg märke till att det var två åsnor. Jag tror inte det är klokt att gå ensam, att ensam bära Kristus till världen. Det är klokt och omtänksamt att vara minst två, att stötta varandra, växeldra, växelhoppas, växeltro när det är tungt. Att leva av nåd är att leva mottagande, öppen, ta emot det Gud ger och gå dit Gud leder.

Så till sist, något om sången. Hosianna är ett spännande ord. Det rymmer dels ropet, bönen om hjälp och räddning, dels är det en lovsång till den som hjälper och räddar. Hosianna: Herre hjälp. Hosianna: Ja, du hjälper. Det är ju därför det är så underbart med sångerna och psalmerna och musiken, de rymmer liksom hela livet, både gråten och glädjen, ropet och tacksamheten.

Vilken mening längtar du allra mest efter att höra?

Varje gång vi firar gudstjänst här under det kommande året kommer tre meningar höras från Guds hjärta:

Jag älskar dig.

Jag förlåter dig.

Maten är klar.

Predikan Söndagen före domsöndagen

Vaksamhet och väntan ( predikan på Mässa med små och stora)

Härom veckan bjöd jag en vän på lunch hemma hos mig. Redan när jag vaknade började jag liksom planera. Först måste jag äta frukost och se till hönsen, sedan städa, plocka undan, hänga upp de nya gardinerna, sedan handla, laga mat, duka, göra eld i kaminen, tända ljusen och sedan…. Ja vad? Vänta på att det skulle ringa på dörren.

Vänta på min vän.

När man väntar riktigt mycket då blir väldigt vaken, sinnena är skärpta, man har liksom en förhöjd medvetandegrad, hjärtat slår lite fortare, man kan inte sätta sig och läsa för det går inte att koncentrera sig, man väntar….

Fäst upp era kläder och håll lamporna brinnande, säger Jesus. På den tiden hade alla långa skjortor, som jag idag. Fäst upp, så du kan röra dig fritt och vara beredd att ta i, springa fort om det behövs, gripa in. Lamporna då? Jo, det fanns ingen el på den tiden så man var tvungen att fylla på med lampolja och se till att det inte blev mörkt i huset.

En del människor väntar inte, de har gett upp. Det är ingen idé, problemen är så stora och jag är så liten så det spelar ingen roll vad jag gör.

Vad händer när vi ger upp? Vi slutar bry oss, vi slutar hoppas, vi slutar tro, vi slutar älska, vi slutar kämpa. Vi släpper ner skjortan och låter lamporna slockna.

Jesus säger inte: Fäst upp dina kläder, han säger: Fäst upp era kläder. Vi är inte ensamma, vi är många som väntar, som hoppas, som tror. Och vi kan turas om att hoppas, liksom växeldra eller växelhoppas, växeltro och växelkämpa. Det blir lättare då.

Vi väntar inte på jordens undergång, vi väntar på en vän, på Jesus.

Han har kommit och vet ni vad han gjorde: Han böjde sig ner och tvättade sina vänners fötter och bjöd dom att äta.

Han kommer varje dag, som kärlek, som tröst, som ny kraft, som en medmänniska som vi kan hjälpa eller ta emot hjälp av. Och han är här nu och han har dukat bordet och säger: du är älskad och förlåten, bordet är dukat, allt är tillrett.

Han ska komma en dag och då ska han torka alla tårar från våra kinder och sedan ska Jesus göra det han alltid gjort, bjuda till fest.

Predikan Alla själars dag

Vårt evighetshopp

I går på Alla helgons dag hade vi en temadag om sorg. Vi bjöd på sång och musik till tröst, vi berättade om gamla och nya gravskick, vi visade Capella Omnia och bårhuset, vi hade Kura skymning och läste texter om döden, sorgen och vägen igenom det svarta och svåra. Men det var ingen trängsel. Sorgen och döden är ingen publikmagnet. Men vi ger oss inte. Får en människa kraft att leva och mod att dö så är det värt all möda.

Men jag önskar att vi mycket oftare skulle tala om dessa ting, livet och döden, sorgen och glädjen för de hör ihop. Och det tycks vara så att den som är rädd för att dö också är rädd för att leva medan den som gjort upp med döden och är någorlunda trygg inför den också vågar leva, fullt ut, medan tid är.

Så hur ska vi få kraft att leva och mod att dö?

Vi behöver varandra. Vi behöver ögon som ser, händer som håller, hjärtan som älskar, själar som håller ut. Vi håller på att tappa förmågan till omsorg och medkänsla. Alltfler lever ensamma och dör ensamma. Vem kan lära oss hur man gör? Invandrarna. De vet att vi behöver varandra i liv och död, i glädje och sorg.

Vi behöver Bilderna.

Denna bild har burit mig. Ett barn som ryms i en hand som omsluter det. Någon satte upp bilden i min brors sjukrum när han 21 år gammal blev medvetslös och svävade mellan liv och död i 18 månader. Sådan är Gud. Detta är min gudsbild som ger mig kraft att leva och mod att dö. Har du någon bild som bär?

Vi behöver Sångerna, musiken, tonerna som bär och tröstar.

Som psalmen kören sjöng igår kväll: Bliv kvar hos mig. En psalm som jag alltid sjunger när jag kallas till en dödsbädd.

Och psalm 313 eller 310 v 2: Vid tomhetens och intets gräns, en röst mig når, den är en väns; du kommit hem den, den säger. Och såren läks och sången föds, vad djupast i mitt liv jag sökt och längtat till jag äger.

Vad sjunger du för att få kraft och mod?

Vi behöver Orden och texterna och de stora berättelserna.

Vi behöver ord för att uttrycka vad vi känner, språk för det viktiga i livet. Vi behöver samtalet: Som pojken tio år som miste sin älskade farfar i somras och nu går till graven så ofta han bara kan och säger till farmor: Farmor, varför är livet så kort och döden så lång? Hur menar du, säger farmor? Jo, livet tar ju slut men döden tar aldrig slut. Jag hoppas att samtalet aldrig tystnar, att pojken en dag ska få höra om att också döden har ett slut. Vi behöver texter att bo i, smaka på, leva av. Vilka texter ger dig kraft och mod?

En sådan text är Credot, Trosbekännelsen som börjar med orden: Vi tror. Ibland säger prästen lite slarvigt: Låt oss bekänna vår kristna tro. Så säger jag aldrig numera utan: Låt oss stämma in i kyrkans bekännelse. Vi är inte bara du och du och vi här just idag utan det är ett stort VI, en världsvid gemenskap av sökare och bedjare som genom alla tider stavat på Credot, koncentratet av det allra viktigaste i vår livsåskådning, i den kristna tron.

Där står det: pinad under Pontius Pilatus, korsfäst, död och begraven, nederstigen till dödsriket, på tredje dagen uppstånden ifrån det döda.

Vad betyder det? Det betyder att stigen är upptrampad, han har varit där för mig och före mig, i smärtan, i plågan, i gudsövergiven-heten, i utsattheten, i dödsögonblicket, i graven, ja till och med i dödsriket. Stigen är upptrampad, jag går inte ensam, närvaron bär över djupen, han är där som viskar: Var inte rädd. Ta min hand. Lita på att det ljusnar. Och den stigen går vi på varje gång vi går fram för att ta emot Kristus i enkelt bröd och vin. Genom livet, döden till uppståndelsen.