Predikan 1:a söndagen i advent

En amerikansk tidskrift ställde frågan till sina läsare: Vilken mening skulle du helst av allt vilja höra? Läsarna skickade in sina svar och den mening som flest längtade efter att höra var: Jag älskar dig.

Den andra var: Jag förlåter dig. Den tredje var: Maten är klar.

Idag vill jag säga något om åsnan, något om nåden och något om sången.

Först något om åsnan. Det handlar om dig och mig. Vi brukar tänka att det är vi som behöver Jesus - och det gör vi – men idag är budskapet: Jesus behöver dig. Han ser dig, han älskar dig och han behöver dig. Vad är det första vi får veta om åsnan? Att den står bunden. Är du bunden? Är jag det? Vad binder oss? Vad är det som släcker glädjen, som tystar sången, som hindrar oss att se på oss själva och varandra med kärlek?

Jesus ser vad som binder och vill lösa oss, förlåta oss, befria oss.

Han behöver oss som bärare, som Kristusbärare, människor som troget och uthålligt bär Kristus till människorna. Hur gör man det? Ett exempel:

Varje vecka får jag oroande rapporter från skolan, rapporter om kiv, slagsmål, svordomar och könsord, elever som inte respekterar de vuxna, kaos. Inte överallt och hela tiden men på tok för mycket och långt ner i åldrarna? Jag har nu föreslagit skolledningen att vi ska samla alla goda krafter i samhället, som vi gjorde 2015 på Gransnäs när flyktingarna kom, och sakta bygga upp ett system av klassmorfar och klassmormor, trygga vuxna som finns i klassrummet och på skolgården, som ser barnen, vet vad de heter, tröstar, medlar och lugnar så att lärarna får undervisa och barnen får ägna sig åt att lära.

Kanske behöver du bära Kristus till skolan. Kanske kan du bära Kristus till din granne, till någon som sitter på torget, till någon som kommer från ett annat land.

Så något om nåden. Temat för denna dag, kyrkans nyårsdag är Ett nådens år. Det står om Jesus att han var fylld av nåd och sanning. Fylld av nåd….

Att vara Kristusbärare är att bära nåden till världen, att själv ta emot och räcka vidare. Att få höra orden: Jag älskar dig. Jag förlåter dig. Maten är klar. Och sedan vara den som säger det till andra. Det är nåd.

Var hämtar du kraft? Hur fyller du på? I sången? I bönen? I bibelordet? Lägg märke till att det var två åsnor. Jag tror inte det är klokt att gå ensam, att ensam bära Kristus till världen. Det är klokt och omtänksamt att vara minst två, att stötta varandra, växeldra, växelhoppas, växeltro när det är tungt. Att leva av nåd är att leva mottagande, öppen, ta emot det Gud ger och gå dit Gud leder.

Så till sist, något om sången. Hosianna är ett spännande ord. Det rymmer dels ropet, bönen om hjälp och räddning, dels är det en lovsång till den som hjälper och räddar. Hosianna: Herre hjälp. Hosianna: Ja, du hjälper. Det är ju därför det är så underbart med sångerna och psalmerna och musiken, de rymmer liksom hela livet, både gråten och glädjen, ropet och tacksamheten.

Vilken mening längtar du allra mest efter att höra?

Varje gång vi firar gudstjänst här under det kommande året kommer tre meningar höras från Guds hjärta:

Jag älskar dig.

Jag förlåter dig.

Maten är klar.