Predikan Alla själars dag

Vårt evighetshopp

I går på Alla helgons dag hade vi en temadag om sorg. Vi bjöd på sång och musik till tröst, vi berättade om gamla och nya gravskick, vi visade Capella Omnia och bårhuset, vi hade Kura skymning och läste texter om döden, sorgen och vägen igenom det svarta och svåra. Men det var ingen trängsel. Sorgen och döden är ingen publikmagnet. Men vi ger oss inte. Får en människa kraft att leva och mod att dö så är det värt all möda.

Men jag önskar att vi mycket oftare skulle tala om dessa ting, livet och döden, sorgen och glädjen för de hör ihop. Och det tycks vara så att den som är rädd för att dö också är rädd för att leva medan den som gjort upp med döden och är någorlunda trygg inför den också vågar leva, fullt ut, medan tid är.

Så hur ska vi få kraft att leva och mod att dö?

Vi behöver varandra. Vi behöver ögon som ser, händer som håller, hjärtan som älskar, själar som håller ut. Vi håller på att tappa förmågan till omsorg och medkänsla. Alltfler lever ensamma och dör ensamma. Vem kan lära oss hur man gör? Invandrarna. De vet att vi behöver varandra i liv och död, i glädje och sorg.

Vi behöver Bilderna.

Denna bild har burit mig. Ett barn som ryms i en hand som omsluter det. Någon satte upp bilden i min brors sjukrum när han 21 år gammal blev medvetslös och svävade mellan liv och död i 18 månader. Sådan är Gud. Detta är min gudsbild som ger mig kraft att leva och mod att dö. Har du någon bild som bär?

Vi behöver Sångerna, musiken, tonerna som bär och tröstar.

Som psalmen kören sjöng igår kväll: Bliv kvar hos mig. En psalm som jag alltid sjunger när jag kallas till en dödsbädd.

Och psalm 313 eller 310 v 2: Vid tomhetens och intets gräns, en röst mig når, den är en väns; du kommit hem den, den säger. Och såren läks och sången föds, vad djupast i mitt liv jag sökt och längtat till jag äger.

Vad sjunger du för att få kraft och mod?

Vi behöver Orden och texterna och de stora berättelserna.

Vi behöver ord för att uttrycka vad vi känner, språk för det viktiga i livet. Vi behöver samtalet: Som pojken tio år som miste sin älskade farfar i somras och nu går till graven så ofta han bara kan och säger till farmor: Farmor, varför är livet så kort och döden så lång? Hur menar du, säger farmor? Jo, livet tar ju slut men döden tar aldrig slut. Jag hoppas att samtalet aldrig tystnar, att pojken en dag ska få höra om att också döden har ett slut. Vi behöver texter att bo i, smaka på, leva av. Vilka texter ger dig kraft och mod?

En sådan text är Credot, Trosbekännelsen som börjar med orden: Vi tror. Ibland säger prästen lite slarvigt: Låt oss bekänna vår kristna tro. Så säger jag aldrig numera utan: Låt oss stämma in i kyrkans bekännelse. Vi är inte bara du och du och vi här just idag utan det är ett stort VI, en världsvid gemenskap av sökare och bedjare som genom alla tider stavat på Credot, koncentratet av det allra viktigaste i vår livsåskådning, i den kristna tron.

Där står det: pinad under Pontius Pilatus, korsfäst, död och begraven, nederstigen till dödsriket, på tredje dagen uppstånden ifrån det döda.

Vad betyder det? Det betyder att stigen är upptrampad, han har varit där för mig och före mig, i smärtan, i plågan, i gudsövergiven-heten, i utsattheten, i dödsögonblicket, i graven, ja till och med i dödsriket. Stigen är upptrampad, jag går inte ensam, närvaron bär över djupen, han är där som viskar: Var inte rädd. Ta min hand. Lita på att det ljusnar. Och den stigen går vi på varje gång vi går fram för att ta emot Kristus i enkelt bröd och vin. Genom livet, döden till uppståndelsen.