Hur finna hopp i en tid av hopplöshet? Bibelstudium

  

Bibelstudium 

 

Det finns mycket som oroar, som skrämmer. Missmodet växer och hoppet minskar. En fjärdedel av Sveriges unga mellan 15 och 24 saknar framtidstro. Vad är det som oroar oss? 

 

Klimatkatastrofen
Krig och upprustning

Hur kommer det bli för våra barn och barnbarn?

Gängkriminaliteten 

Otryggheten 

AI

Den hårda attityden på sociala medier med hat och hot

Samvetslösheten

Dåliga tider med dyra levnadsomkostnader och växande arbetslöshet.

Egna bekymmer

 

Det finns många skäl att vara pessimistisk. Men ger dessa dystra omständigheter oss anledning att förlora hoppet? 

För många är hopp och optimism ungefär samma sak. Men det är det inte. (Antje Jackelén) Optimismen grundar sig på tendenser, prognoser och forskningsrapporter. Idag pekar många kurvor åt fel håll och ger anledning att vara pessimist. 

Hoppet tittar inte på kurvor och förutsägelser utan har sin grund i livet självt. Hoppet är det sista som överger oss. Hoppet är alltid ett hopp trots allt, inte tack vare. Hoppet är trons och kärlekens syster och har sin grund i Gud. Viktigt att inte förväxla hoppet med utopin. Utopin (platsen som inte finns) är en produkt av våra drömmar, ett ideal utan verklighetsförankring, något som hör framtiden till. Hoppet väcks och vårdas och växer mitt i verkligheten, här och nu. 

 

Greta Thunberg saknar hopp. Hon har sagt att den enda rimliga känslan är panik, för hon läser forskarnas rapporter och då får man panik, då är det redan kört, klimatkatastrofen är ett faktum. 

 

Luk 21:25-26 Hedningarna ska gripas av ångest och rådlöshet och människorna ska förgås av skräck. 

 

Luk 21:27-28 Då kommer Människosonen. Räta på er, lyft era huvuden, ty er befrielse närmar sig. Anthropos – grekiska för människa – den som vänder upp sitt ansikte. I bön, i tro. 

 

Efesierbrevet 2:12 Utan Kristus, utan hopp och utan Gud. 

 

Vårt hopp som kristna är inte grundat i utvecklingen i världen och människans förmåga att lösa alla problem. Vårt hopp är grundat i Guds löften. 

 

Rom 4:18-19 För Abraham och Sara var hoppet om att få barn mänskligt sett ute, men Gud hade gett dem ett löfte och Abraham höll fast vid hoppet och trodde. 

 

1 Petr 1:3-6 Jesus har genom sin uppståndelse fött oss på nytt till ett levande hopp. 

 

Rom 8:22-27 Skapelsen ropar som i födslovåndor. Också vi ropar och väntar. Vi hoppas på det vi inte ser. Tron är en aning som gränsar till visshet. När det är svårt kommer Anden (Hjälparen och tröstaren) och stöder oss i svaghet och vädjar för oss. 

Observera pluralisformen.

 

Hebr 6:19 Hoppet som vår själs ankare. Ett ankare som är förankrat i Kristus och i Guds löften. Här är dopet viktigt. Genom dopet har vi blivit förenade med Kristus. Så det handlar inte främst om vår tro och våra tvivel utan om en tillhörighet till den som sa: Jag är med er alla dagar till tidens slut. 

 

Himlens vanligaste hälsning till jorden: Var inte rädd, jag är med dig!

Jes 43:1-4 m fl ställen

 

Sju ord på T, medicin mot modlöshet, medicin som stärker hoppet

 

Tillsammans – vi är för svaga i oss själva för att orka tro, orka hoppas, orka be, orka älska vår nästa – men tillsammans med varandra och med Gud går det. 

 

Tala med varandra om det som inger oro och vad vi kan göra för att hålla hoppets låga levande. Ett annat ord är: Formulera dig!

 

Tillit – välj tilliten som livshållning även om vi riskerar att bli lurade och som motkraft mot den misstro som breder ut sig. Tilliten är ett annat ord för tro, tillit till Gud, människor, djur och natur. 

 

Tacksamhet – är ett motgift mot cynism och likgiltighet. Tacksamheten öppnar våra hjärtan för livets mirakler och gåvor och för Gud, alla goda gåvors givare. Avsluta varje dag med att hitta tre saker att tacka för.

 

Tuppluren – ansvar och oro gör den starkaste trött. Ta en tupplur, koppla av, vila, våga bara vara. Stäng av nyhetsflödet då och då – vi är inte skapade för att hantera all denna, oftast negativa, information. Vanmakten kväver hoppet och den goda viljan. 

 

Tänd ljus i mörkret. ”Lyse du i din vrå och jag i min.”

 

Ta ansvar för Gud Etty Hillesum – judinna, om att ta ansvar för det i oss som är Gud. (Y Eggehorn: Att ta ansvar för Gud -om hängivenhet som motstånd)

 

 

 

 

 

Förslag på psalmer

 

Psalm 30 Gud är trofast

 

Psalm 254 Löftena kunna ej svika 

 

Psalm 302 Min framtidsdag är ljus och lång

Skriven av Nils Frykman 1883. Nödår 1867-69, stora barnkullar, dryckenskap, fattigdom, utvandringen når sin kulmen med över 300 000 emigranter. 

 

Psalm 249 Blott en dag ett ögonblick i sänder

Skriven 1865 av Lina Sandell när hon var 33 år. Då hade hon 1857 förlorat: tre syskonbarn, en svåger, 1858 sin älskade far, 1859 sin storasyster Charlotte, 1860 sin mor, 1863 sin syster Christina. 

 

Psalm 690 Intet kan mig skilja från Guds kärlek

Psalm 713 Stor är din trofasthet

Psalm 779 När livet inte blir som vi har tänkt oss (se särskilt vers 3)

 

Sånger: 

Prövningar vi möta få

Jesus Guds son, du ljus i mitt inre, låt inte mörkret få tala till min själ

 

 

Predikan första söndagen efter trettondagen

 

Jesu dop

Psalmer 716, 358, 715, 38b

 

Sommaren 1980, eller var det möjligen 1981, gjorde jag praktik här. Jag höll på med min prästutbildning och skulle stiga ur den akademiska världen i Uppsala och stiga ned i verkligheten. Som handledare på den färden hade jag kyrkoherden Nils Bergström, en utmärkt handledare, klok, erfaren och stadig. 

Några år senare prästvigdes jag av biskop Martin Lönnebo i Linköpings domkyrka. Han och min far och några andra lade händerna på mig och välsignade mig. Jag såg ingen öppen himmel och ingen duva men kören sjöng: Veni Sancte Spiritus (Kom heliga Ande) och jag brast i gråt och tårarna rann och jag var djupt berörd. 

 

Martin Lönnebo lär ha sagt: Ödmjukhet är att kunna vara vem som helst. Det som hände när Jesus steg ner i floden Jordan och döptes var att han gjorde det alla andra gjorde, han blev vem som helst, en av oss, ett med oss. Han gick in i vår kamp, i vår sorg och längtan, i vår nöd och smärta – och han älskade oss överallt. 

 

Nedanför mitt hus rinner Svartån, ån med det svarta vattnet. Vet ni att man skulle kunna kalla Jordanfloden för Svartån, för i den hade Johannes döpt både små och stora syndare, vattnet var svart av alla synder, alla mörka tankar, sorg och förtvivlan. Jesus, som var utan synd och inte behövde döpas och renas, han sänktes ner i det som vi kämpar med och skäms för, i det som vi gråter över och grubblar på när skuggorna är som längst i vargatimmen. Vi behöver inte skärpa oss, lyfta oss i kragen, ge nyårslöften som vi sedan bryter. Det vi behöver är någon som ser oss, älskar oss och får oss att känna oss utvalda. 

 

Och vet ni, orden som Jesus hör gäller också oss: Var och en av oss och särskilt dig som känner dig ensam och oälskad: Du är min älskade son, du är min älskade dotter, du är min utvalde. 

 

När jag prästvigdes blev jag inte mer helig, mer speciell, jag blev inte förmer än någon annan eller märkvärdig på något sätt. Tvärtom, jag blev välsignad för att välsigna, jag blev kallad att berätta om den kärlek som kan förvandla människors liv. Och i mer än 40 år har jag övat mig i att bli ödmjuk, att kunna vara vem som helst, vara med vem som helst, tjäna den som jag blir sänd till. 

 

Jag skulle önska att alla människor fick börja sitt yrkesliv på det sättet, med händers påläggning – sedda, älskade och utvalda, välsignade att välsigna, sända att älska varandra som Gud älskar oss. 

Jag skulle önska att särskilt dom som arbetar i hemtjänsten, som personliga assistenter, i skola och förskola, som busschaufförer och kassörskor, människor i vård och omsorg, alla de som i det tysta gör skillnad för de mest utsatta, alla de som kämpar för rättvisa och allas lika värde fick bli välsignade med handpåläggning. Och jag skulle önska att just de som känner att de är en börda för andra, de som känner sig som en belastning för samhället fick höra att de är sedda, älskade och utvalda. 

 

Han kallades för kungakusken. Han hade varit framstående i sitt yrke, stor och stark. Nu var han sängbunden, nedbruten av sjukdom. Han grät, han tyckte livet var meningslöst för han kunde inte uträtta något. 

Då frågade jag om han brukade be. Ja, sa han. Då vill jag att du ska be för mig, sa jag, och för din familj, för dina grannar och för vårt samhälle. Det lovar jag, sa han, och hans ansikte sprack upp i ett leende och himlen öppnades och rummet fylldes av ett himmelskt ljus.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Predikan 2:a söndagen i advent

 

Guds rike är nära

 

Det är mörkt nu. Det är sent på jorden. Är slutet på allting nära nu? Ja, vi har aldrig varit så nära slutet som nu. Men så har människor tänkt och sagt förut, genom århundraden, när nöden varit stor och man tycker sig se tecken på att slutet är nära. Men nu tycks det vara sent på allvar. Jag talade med min syster häromdagen. Hon har förlorat hoppet. Och hon är inte ensam. 

Det finns tre sätt att reagera. Det ena är förnekelse, att sticka huvudet i sanden och låtsas som om allt är bra. Har ni sett reklamen för Dollarstore: Heaven is here! Himlen är här, Guds rike, allt du söker och längtar efter finns inom räckhåll, bara du betalar. Människan reduceras till en korkad konsument som inte bryr sig om konsekvenserna. 

Det andra sättet att reagera är depression, uppgivenhet, isolering. Jag kan inte göra något åt krigen, jag kan inte göra något år klimatförändringarna, därför sätter jag på TV´n och dör långsamt framför Netflix. 

Det tredje sättet att reagera är att räta på sig, lyfta huvudet, vaka och vänta på vår och hela skapelsens befrielse och befriare. (anthropos, människa – den som vänder ansiktet uppåt, mot Gud). 

 

För det är först när vi lyfter våra huvuden och lyfter blicken som vi blir sant mänskliga, med ansvar och skuld, med förmågan att se, sörja och skapa och välja tilliten som livshållning. Djupt inom oss finns insikten om att denna jorden den är inte riket ditt, för det finns något bortom bergen, bortom blommorna och sången. Vi är pilgrimer, vårt hem är i himlen och det är dit vi är på väg. 

 

För några veckor sedan hade jag förmånen att få lyssna till ett föredrag av Camilla Lif, kyrkoherde i Katarina församling i Stockholm. Hon gav oss ett antal nyckelord för att orka lyfta våra huvuden och räta på oss i en tid då vi kan bli förlamade av rädsla och ångest. Ni har fått nyckelorden bearbetade av mig och jag tänker att vi kan samtala om dem efter kaffet. 

 

Jag vet inte om slutet är nära eller om Kristus dröjer. 

Hur det än är med den saken vill jag här och nu peka på tre saker utifrån dagens tre texter:

 

1/ Håll stigarna till kyrkorna upptrampade för en dag kommer profeten Mikas ord gå i uppfyllelse om att människor kommer att strömma till Herrens tempel för att få undervisning och vägledning, frid och fred, för nöden söker alltid nåden. 

 

2/ Läs Bibeln för det är som Paulus säger att där finns den tröst vi behöver för att kunna bevara hoppet. 

 

3/ Jag har sagt det förut och jag säger det igen: Ingen orkar be och tro och vaka och hålla hoppet levande på egen hand. Vi hör samman och vi är givna åt varandra för att bära varandras bördor. 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 Vad kan vi göra när det är sent på jorden?

 

·      SÖKA OSS SAMMAN

 

·      SE verkligheten som den är

 

·      SÖRJA 

 

·      STILLHET OCH BÖN

 

·      DRÖMMA NYA DRÖMMAR

 

·      FÖRUNDRAS (Counting miracles)

 

·      SKAPA (Julia Smith)

 

·      STÄLL OM (plantera äppelträd)

 

·      TA ANSVAR FÖR GUD (bereda rum för Kristus) Etty Hillesum

 

·      TACKA

 

·      TA EN TUPPLUR

 

 

 

 

Predikan söndagen före domsöndagen

Vaksamhet och väntan

 

En bekant till mig tyckte dagens texter är deprimerande. 

Är de deprimerande eller djupt allvarliga? Det finns i frälsarkransen en nattens pärla, en svart pärla som tar det onda och mörka på allvar, som tar sorgen på allvar. 

 

Vi måste tala sant om livet. Och till sanningen om livet hör också att vi människor är skapade till Guds avbild. Gud skapade oss för paradiset, för ett tillstånd av balans och harmoni – shalom – frid och fred. 

Därför säger Jesus: Guds rike är inom er. 

 

Nelson Mandela sa: Ingen föds till att hata en annan människa på grund av hans hudfärg, bakgrund eller religion. Människor måste lära sig hata, och om de kan lära sig att hata kan de lära sig att älska, för kärleken kommer naturligare till det mänskliga hjärtat än dess motsats. 

Guds rike är inom er. Påståendet är oerhört. Guds rike, freden och friden, skönheten och glädjen, omsorgen och förlåtelsen finns här, en medfödd skatt. Barnen vet det, men hur är med oss vuxna? Reklammakarna vet det, marknaden vet det och lockropen ljuder överallt: här är Guds rike, nej där är det. Köp det så blir du lycklig, härma dina idoler, lyssna på experterna så blir du smart och rik och lycklig. Trampa på de svaga, ta för dig, för här gäller det att satsa på sig själv. Utbudet stressar oss och vi sover sämre och dövar vårt samvete och springer än hit, än dit för att vara inne och följa de senaste trenderna. Vi blir utifrånstyrda och lättlurade. Vi tappar bort oss själva och vår inre kompass och då kan det gå riktigt illa med oss och med mänskligheten. Som på Noas tid och på Lots tid. Är det inte just det vi ser nu? De människor som ännu har kvar sin förmåga att skilja mellan rätt och fel och gott och ont gråter. 

Vi måste tala sant om livet och det gör profeten Amos. Han reagerar på människors ondska, hur man fuskar och fifflar och utnyttjar de fattiga och han är rasande heligt vred å Guds vägnar. Han utlyser en tid för sorg då solen går ner vid middagstid och jorden läggs mörk på ljusa dagen, då alla kläs i säckväv och huvuden rakas och sorgen drabbar som sorg efter ende sonen. Först när distraktionerna tystnar och människor stannar upp märker de att de bär på en hunger, inte en hunger efter bröd utan en hunger efter att höra Guds ord. 

 

Är vi inte där nu? Borde inte Svenska kyrkan eller Sveriges kristna råd utlysa en tid för sorg över tillståndet i världen, flagga på halv stång och bjuda in till sorgegrupper där vi får upptäcka vår hunger efter Guds ord. Ordet är dig nära, i din mun och i ditt hjärta, säger Paulus. Vi behöver inte irra omkring, famla, gå vilse, springa än hit och än dit i sökandet efter lyckan. Guds rike är inom er.  

 

Kanske behöver vi hjälpa varandra att bli stilla, lyssna inåt, bli samlade och centrerade, närvarande och känna ett lugn mitt i stormen. Hjälpa varandra att leva vaksamt och uppmärksamt och möta rädslan och sorgen med mod: våga älska, våga tillit, våga avstå, våga vaka, våga brinna och våga leva så länge det heter idag.   

 

Kanske behöver vi också hjälpa varandra att leva i väntan, lyfta blicken och söka efter tecken på hopp, på att Gud ska gripa in och rädda den mänsklighet som han älskar. 

 

 Är dagens texter deprimerande och vi kan lämna dem därhän eller är det dags att ge rum för nattens pärla, för allt det svarta och svåra, för sorgen och längtan, för stillheten och modet? Är det inte dags att tala sant om livet? 

Nyskriven psalm:

Så bli stilla min själ

Sakta dansar löv i vindens fång. 

Det är höst och vi påminns om livets gång. 

Så bli stilla min själ, tro att Gud vill dig väl. 

Våga älska den tid som är kvar. 

Sakta vaknar oron i vårt bröst 

när vi ser allt som sker; är det världens höst? 

Så bli stilla min själ, tro att Gud vill oss väl

Våga tillit den tid som är kvar. 

Sakta stegras jordens feberkval 

och de fattiga drabbas av våra val. 

Så bli stilla min själ, tro att Gud vill oss väl.

Våga avstå den tid som är kvar. 

Sakta djupnar sorgen i vår kropp

och vi gråter med dem som är utan hopp. 

Så bli stilla min själ, tro att Gud vill oss väl.

Våga vaka den tid som är kvar. 

Sakta skymmer dagen i vårt hus.

Kom, vi söker oss samman och tänder ljus. 

Så bli stilla min själ, tro att Gud vill oss väl. 

Våga brinna den tid som är kvar. 

Sakta virvlar löv i vindens fång.

Det är höst och vi påminns om tidens gång. 

Låt mig vara beredd, mera redo än rädd,

våga leva den tid jag har kvar.