Predikan första söndagen efter trettondagen

 

Jesu dop

Psalmer 716, 358, 715, 38b

 

Sommaren 1980, eller var det möjligen 1981, gjorde jag praktik här. Jag höll på med min prästutbildning och skulle stiga ur den akademiska världen i Uppsala och stiga ned i verkligheten. Som handledare på den färden hade jag kyrkoherden Nils Bergström, en utmärkt handledare, klok, erfaren och stadig. 

Några år senare prästvigdes jag av biskop Martin Lönnebo i Linköpings domkyrka. Han och min far och några andra lade händerna på mig och välsignade mig. Jag såg ingen öppen himmel och ingen duva men kören sjöng: Veni Sancte Spiritus (Kom heliga Ande) och jag brast i gråt och tårarna rann och jag var djupt berörd. 

 

Martin Lönnebo lär ha sagt: Ödmjukhet är att kunna vara vem som helst. Det som hände när Jesus steg ner i floden Jordan och döptes var att han gjorde det alla andra gjorde, han blev vem som helst, en av oss, ett med oss. Han gick in i vår kamp, i vår sorg och längtan, i vår nöd och smärta – och han älskade oss överallt. 

 

Nedanför mitt hus rinner Svartån, ån med det svarta vattnet. Vet ni att man skulle kunna kalla Jordanfloden för Svartån, för i den hade Johannes döpt både små och stora syndare, vattnet var svart av alla synder, alla mörka tankar, sorg och förtvivlan. Jesus, som var utan synd och inte behövde döpas och renas, han sänktes ner i det som vi kämpar med och skäms för, i det som vi gråter över och grubblar på när skuggorna är som längst i vargatimmen. Vi behöver inte skärpa oss, lyfta oss i kragen, ge nyårslöften som vi sedan bryter. Det vi behöver är någon som ser oss, älskar oss och får oss att känna oss utvalda. 

 

Och vet ni, orden som Jesus hör gäller också oss: Var och en av oss och särskilt dig som känner dig ensam och oälskad: Du är min älskade son, du är min älskade dotter, du är min utvalde. 

 

När jag prästvigdes blev jag inte mer helig, mer speciell, jag blev inte förmer än någon annan eller märkvärdig på något sätt. Tvärtom, jag blev välsignad för att välsigna, jag blev kallad att berätta om den kärlek som kan förvandla människors liv. Och i mer än 40 år har jag övat mig i att bli ödmjuk, att kunna vara vem som helst, vara med vem som helst, tjäna den som jag blir sänd till. 

 

Jag skulle önska att alla människor fick börja sitt yrkesliv på det sättet, med händers påläggning – sedda, älskade och utvalda, välsignade att välsigna, sända att älska varandra som Gud älskar oss. 

Jag skulle önska att särskilt dom som arbetar i hemtjänsten, som personliga assistenter, i skola och förskola, som busschaufförer och kassörskor, människor i vård och omsorg, alla de som i det tysta gör skillnad för de mest utsatta, alla de som kämpar för rättvisa och allas lika värde fick bli välsignade med handpåläggning. Och jag skulle önska att just de som känner att de är en börda för andra, de som känner sig som en belastning för samhället fick höra att de är sedda, älskade och utvalda. 

 

Han kallades för kungakusken. Han hade varit framstående i sitt yrke, stor och stark. Nu var han sängbunden, nedbruten av sjukdom. Han grät, han tyckte livet var meningslöst för han kunde inte uträtta något. 

Då frågade jag om han brukade be. Ja, sa han. Då vill jag att du ska be för mig, sa jag, och för din familj, för dina grannar och för vårt samhälle. Det lovar jag, sa han, och hans ansikte sprack upp i ett leende och himlen öppnades och rummet fylldes av ett himmelskt ljus.