Predikan nittonde söndagen efter Trefaldighet

 

Trons kraft

 

Veckan som gick hjälpte jag min bror att flytta. Vi rensade alla lådor, skåp och hyllor först. En del packades, en del gavs bort och mycket kastades. Jag åkte till kretsloppsgården och där i en säck hittade jag denna Bibel. Jag kunde inte kasta den. Varför?

För att den berättar för oss om vem Gud är och vem vi är, att Gud har skapat oss, om paradiset, om ormen och olydnaden, om hur allt det vackra gick sönder och smutsades ned. Hur misstron ersatte tilliten, hatet flyttade in, hämnden, girigheten och misstänksamheten. Den berättar om den Kärlek som övervinner allt, om att Gud aldrig ger upp, om herden som söker det förlorade tills han finner det, om Jesus vår bror och räddare som följer oss dit ingen annan går. Den berättar att Gud är Barmhärtighetens fader och all trösts Gud. Att det finns nåd för alla skuldtyngda, ljus för dem som vandrar i mörkret, gemenskap för de ensamma och övergivna. Den berättar att det finns hopp när allt hopp verkar vara ute, att det finns en väg genom mörker och död till uppståndelse och nytt liv. Den berättar att det finns frid att få, att fred och försoning är möjlig. Den berättar att vi en dag ska se Gud ansikte mot ansikte och då ska Gud torka alla tårar, våra tårar och sina tårar och lovsången kommer stiga ur allas hjärtan och allt kommer vara ljus, frid och salighet. 

Det är därför jag inte kan slänga Bibeln, för den har väckt min tro till liv, min tillit till livet och till tillvarons grund. 

 

Trons kraft handlar om denna tillit, om den Gud som tagit första steget, som möter oss där vi är, som ser allt och vet allt och ändå älskar. Kraften är inte vår, den kommer från Gud som en vilja innanför vår vilja, en vilja som väljer livet trots allt som motsäger det. En vilja som får oss att stiga upp, som får oss att lita på att vattnet i kranen är rent, att maten vi köpt är ätbar, att grannen vill mig väl, att den bil jag möter kommer hålla sig på sin kant, att lokföraren kan sin sak, att kaffet vi snart ska dricka är giftfritt. Tilliten genomsyrar våra liv från morgon till kväll, i allt vi är och gör. 

 

Nu råder tillitsbrist i Sverige och i världen. Allt fler blir allt mer misstänksamma och rädda. Och det är inte konstigt. Människor har i alla tider gjort varandra illa. Problemet idag är att vi nås av nyheter på ett ögonblick från hela världen och våra arma hjärnor och hjärtan klarar inte av att ta in och förstå allt. Det är det onda som är undantaget, det goda är det tyst om i nyheterna för det är det normala. Vi ska inte vara naiva, men jag vill föreslå att vi håller fast vid tilliten som livshållning. Vi kommer bli lurade men tilliten kommer segra. 

 

Det var den tilliten som lyfte den lame och bar honom till huset där Jesus var. Det var tilliten som fann på råd när trängseln var stor. Det var tilliten till Jesus som gjorde att vännerna inte gav upp, som gav dem kraft att bära upp sin vän på taket, bryta upp det, tvinna rep av mantlarna så de kunde hissa ner vännen till Jesus. Ingen i bärarlaget sa något, inte heller den lame. Deras handlingar talade sitt tydliga språk. 

Jesus börjar med att förlåta synderna. Varför? För att det var så man tänkte – han är lam som straff för synder. Därför började Jesus i den änden, liksom för att visa alla att Gud straffar inte, Gud njuter inte av att se människor lida. Gud är kärlek. Gud kan bara älska. 

 

Vi avslutar med att läsa en psalm tillsammans, psalm 779, skriven av Ylva Eggehorn