Jesus skapar tro. Joh 4:46-54
Jesus skapar tro. Jag tycker dagens tema skaver. Det hade
varit lättare om det hade stått: Jesus väcker tro. Eller: Jesus väcker tillit.
För det är ju så det fungerar mellan oss människor. När vi
möter en okänd människa läser vi av personen i fråga på några sekunder. Vad är
det vi söker när vi skannar av den andres ansikte? Vi söker svaret på frågan:
Kan jag lita på dig?
Vad betyder det då att Jesus skapar tro? Om vi går till Luther
och Lilla Katekesen står det i förklaringen till tredje trosartikeln på sidan
1724 i psalmboken: Jag tror att jag inte av mitt eget förnuft eller kraft
kan tro på Jesus Kristus, min Herre, eller komma till honom. Det är den helige
Ande som kallat mig genom evangelium, upplyst mig med sina gåvor, helgat och
behållit mig i en rätt tro.
Mannen i kunglig tjänst kunde vara vem som helst av oss. En
människa som arbetar, sover, äter, umgås med familjen. En människa som försöker
få lönen att räcka, som försöker få livspusslet att gå ihop. En människa som
älskar sina barn. När sonen blir sjuk och ingen medicin hjälper, då blir han
rädd, maktlös. Han vet inte vad han ska ta sig till. Vad fick honom att söka
upp Jesus och be honom om hjälp? Vad fick honom att ta beslutet att börja gå? Kanske
var det förödmjukande för en man i kunglig tjänst att be Jesus om hjälp. Så vem
väckte tanken, vem ingöt mod i honom? Kan det ha varit den heliga Anden som
viskade i hans hjärta: Gå till Jesus?
I dagens gammaltestamentliga text använder den heliga Anden
tjänsteflickan som språkrör: Om min husbonde bara kunde komma till profeten
i Samaria, säger hon. När vi varit rädda, när vi tappat fotfästet, vem har
då viskat i våra hjärtan: Sök upp Jesus?
Mannen gick. Han bad. Men Jesus var besvärlig. Om ni inte
får se tecken och under tror ni inte. Mannen orkade inte diskutera, för det är
precis det jag tror de har gjort tidigare. Båda bodde i Kafarnaum, de hade
säkert setts på Thimons konditori på Storgatan i Kafarnaum och diskuterat tro.
Men mannen är inte kvar i käbblet, hela han är bön, ett rop
ur djupet. Kom innan mitt barn dör.
Den 5 februari har vi kallat samman till en dialogkväll om
samhällsutvecklingen i Aneby. Orsak: Vi ser oroande tecken på att tilliten
minskar och avstånden ökar i vårt samhälle. Minskar tilliten så minskar tryggheten.
Minskar tilliten så minskar också respekten för varandra.
Vad behövs för att vända utvecklingen? Vi behöver prata,
skaffa oss en gemensam bild, förstå orsaker och samband. Räcker det?
Nej, vi måste handla.
I pastoratets nya styrdokument står det: Hoppet får näring
ur handling.
Mannens son blev botad och hela familjen kom till tro på
Jesus. Vi behöver den heliga Andens viskning i våra hjärtan, vi behöver mod att
söka Jesus, vi behöver säga vad vi behöver. Men vi behöver också erfara att Gud
på något sätt hör oss och handlar, griper in, renar oss, bär oss, tröstar oss.
Ja, det finns många som ropar och ber och aldrig tycker sig
få svar. Vad händer med tron när Gud är tyst? Den vänds i tvivel, kanske går
den sönder. Därför behöver vi varandra. Ingen orkar gå ensam, hoppas ensam,
vänta ensam på att mörkret ska vändas i ljus.
Kanske är det därför Paulus talar så mycket om tröst i
dagens epistel. Nio gånger nämner han ordet tröst. Gud som barmhärtighetens
fader och all trösts Gud och hur vi med den tröst vi får av Gud kan trösta
varandra. För…livet är inte lätt och det är inte lätt att tro. En tanke: Kan
det vara så att Gud gråter med oss när bönesvaret uteblir?
Så vad har vi lärt oss idag? Jo, att tron skapas när den
heliga Anden viskar: Sök upp Jesus! Tilliten väcks när vi erfar att Gud griper
in. Tilliten väcks när vi bär varandra, ber för och med varandra och tröstar
varandra. Och det blir lättare att tro när vi ser att tron blir till handling i
vårt samhälle.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar