Tema FÖRUNDRAN
Meditation 1 (lö 10.30)
Förundran.... det är ett
vackert ord. Det bär en öppenhet i sig, en nyfikenhet i sin famn. Den som blir
förundrad blir häpen, glad, tacksam, fascinerad, vill veta mer, titta närmare.
Förundran kan ibland göra oss
stumma, för det fins inga ord som kan beskriva det vi ser, hör, känner, smakar,
upplever med våra sinnen. Det jag varit med om är så dyrbart och heligt så jag
gömmer det i mitt hjärta.
Förundran kan också förlösa
orden som blir bilder och berättelser för jag kan inte låta bli, jag bara måste
försöka berätta, i toner, sånger, med gester och mimik, med händerna vid
drejskivan eller staffliet. Vi vill liksom hålla kvar, fånga, bevara det vi
förundrats över. Ibland går det. Då och då skapar vi människor något som pekar
utöver sig självt, det skapade vittnar om skaparen, ett fönster mot himlen
öppnas, som ikonen, konstverket, filmen, kompositionen som drar in nya
betraktare, läsare, åhörare i kraftfältet, berör, inspirerar, tröstar, ger liv.
Guds rike är nära, omvänd er
och tro, säger Jesus. Omvänd er. Det ord Jesus använder betyder: låt era sinnen
förnyas. Gud har gett oss fem sinnen: synen, hörseln, lukten, smaken och
känseln. Hos barnen är sinnena öppna, oförstörda, friska. Med tiden kan våra
sinnen avtrubbas.
Vi tittar men vi ser inte. Vi
hör men vi lyssnar inte. Vi anar lukter men vi kan inte skilja doftämnena från
varandra. Vi kastar i oss mat, men smaklökarna är avtrubbade och väcker därför
inga sensationer i oss. Känseln behöver tid, huden behöver beröring men när
ingen finns där som kan klia eller smeka eller krama så stänger vi av.
Omvänd er, säger Jesus.
Låt era sinnen förnyas....
Här, på denna plats finns
läkedom för avtrubbade sinnen. I retreatens långsamhet, tystnad, i böner och
måltider, i vila och vandring kan våra sinnen förnyas, väckas, läka.
Långsamheten är en
förutsättning för att vi ska se...
Tystnaden är en förutsättning
för att vi ska höra...
Att skala av, stanna upp,
välja bort är en förutsättning för att luktsinnet ska återhämta sig. När vi
sedan luktar på en sak i taget, en blomma, doften av nybakat bröd, doften av
vår och värme så jublar hela vår varelse.
Att fasta en tid gör att
smaklökarna får nytt liv. Och vill man inte fasta så kan man äta
långsammare, tugga sakta och snart
märker vi att vi börjar njuta igen.
Kroppens beröring är släkt med
själens och andens beröring. Vi kan inte ta oss den, tvinga fram den, men vi
kan öppna oss för den och ta emot den när den ges. Känseln och känslan är
ömtåliga systrar som ger oss liv och gör oss levande.
Vi lever i en tid av inre
miljöförstöring som lett till en yttre miljöförstöring. Det ena leder till det
andra. Därför kan inte den yttre miljöförstöringen hejdas om vi inte omvänder
oss, låter våra sinnen förnyas, återerövrar förmågan att förundras.....
Retreat 12-14 april Wettershus
Tema FÖRUNDRAN
Meditation 2 (lö 16)
”Om förundran behöver
beskrivas, kanske man kan beskriva den så:
En skärpt eller fördjupad
uppmärksamhet inför något underbart som aldrig räknat med, men i den stund man
möter det känner man igen det som något man längtat efter hela sitt liv. Det
väntade möter det oväntade och en blixt slår upp ur mötet. Man förundras.
Hur är det möjligt? Världen
tar ett språng ut ur sig själv. Och jag tar ett språng ut ur mig själv. Världen
var större och klarare än jag trodde. Och jag var mer än jag hade trott mig om.
Förundran är en liten
svindel av klarhet.
Mystikens lillasyster.”
(Ylva Eggehorn ur boken Natt och Dag)
Jag läser texten en gång till.
När jag läste orden en morgon
i början av mars blev jag tagen, förundrad, berörd. Orden var en hälsning från
Gud, en gudagåva. Och jag tänker att ibland händer det, att en författare blir
tagen i bruk och får vara språkrör för himlens hälsning till jorden.
I den stund man möter det
känner man igen det som något man längtat efter hela sitt liv....
Kan det vara så att vi alla
bär minnet av paradiset inom oss, minnet av Gud, minnet av ansiktet som vänds
till oss som moderns till barnet. Minnet av himmelska dofter och smaker, av
blommor och fjärilar, av smekningar och lek, av solnedgången och sången? Kan
det vara så?! Ja, svarar mitt hjärta. Ja, så är det.
Peter Halldorf skriver: Tron
är minnet av gryningen som får en människa att orka stiga upp medan det ännu är
mörkt.
När Koltrasten sjunger så att
vi blir stående mitt i steget, drabbade, tagna, berörda, då faller våra
försvar, vår självupptagenhet upphör för ett ögonblick, för vi känner igen
sången, den onödigt vackra sången, som något vi längtat efter hela vårt liv,
som något vi minns.
När vårens första blåsippa
bara står där vid vägkanten, så liten, så onyttig, så onödigt blå och strålar
emot oss, då känner vi igen oss, då minns vi, då öppnas våra sinnen på vid
gavel, hjärtat tar ett skutt av glädje, vi förundras, Guds rike är nära.
Retreat 12-14 april Wettershus
Tema FÖRUNDRAN
Meditation 3 (sö 10.30)
Vi förundras för att Gud
förundras. Vi är skapade till Guds avbild, till att bli lika Gud. När vi
förundras är det som om himlen öppnas, vi känner igen det vi upplever som något
vi längtat efter.
Vi minns.
I Bibelns första bok berättas
det om hur Gud skapar. I sex dagar skapar Gud, det ena efter det andra och mot
kvällen stannar Gud upp och betraktar sin skapelse och så står det: Och Gud såg
att det var gott. Gud njuter, Gud gläds, Gud är stolt, Gud förundras.
Som en förälder som förundrat
betraktar sitt nyfödda barn. Häromdagen fick jag ett brev från goda vänner som
just fått barn. I kuvertet fanns en bild på Samuel Linus och ett citat av
Astrid Lindgren:
Min son ligger på min arm.
Han har såna små, små händer. Den ena av dem har slutit sig omkring mitt
pekfinger och jag vågar inte röra mig. Han kunde kanske tappa taget och det
vore outhädligt. Ett sådant himmelens underverk, den där lilla handen med fem
små fingrar och fem små naglar.
Jag vet ju att barn har
händer, men jag har visst inte riktigt förstått att mitt barn också skulle ha
sådana. För jag ligger här och ser på det lilla rosenbladet, som är min sons
hand och kan inta upphöra att förvånas.
Sådan är Gud, förvånad,
fascinerad, förundrad. För Gud älskar oss, dig och mig och alla skapade
varelser.
När Adam och Eva ätit av
frukten, hörde de Gud gå omkring i trädgården. Adam och Eva gömde sig eftersom
de var nakna, de skämdes men Gud ropade på dem: Var är du? Och sedan dess har
Gud fortsatt ropa, genom de tio budorden, genom samvetets röst, genom Jesus när
han säger: Guds rike är nära, omvänd er och tro.
Var är du? Kom hem, kom ut ur
din skuld och skam, göm dig inte, visa ditt ansikte för mig, jag kommer inte
titta bort, nej jag vänder mitt ansikte till dig, jag älskar dig bortom allt
förstånd.
Hur är det möjligt att Gud
bryr sig om oss?
Gud är kärlek. Gud kan inte
låta bli att älska, att längta, att söka. Gud vill att vi ska öppna våra sinnen
och njuta av alla gåvor han strör över oss varje dag. Gud vill att vi ska
upptäcka att paradiset, Guds rike finns inom oss och inom varje människa, att
det är inom räckhåll.
Problemet är att det är så
mycket som distraherar, splittrar, stör. Skammen är kanske vår tids största
folksjukdom. Skuld kommer när vi handlar fel. Skam kommer sig av att vi tror
att vi är fel, fel och ful och värdelös. Inte i Guds ögon men i våra och kanske
andras. Hur blev det så? Jo, det berör på jämförelsens förbannelse. Ful,
fulare, fulast. Vacker, vackrare, vackrast. Vem ska röstas ut denna gång? Nästa
gång?
Gud såg på allt och se det var
mycket gott.
Gud är skönhetens källa. Men
Gud jämför inte. Han älskar och den som älskar ser skönheten i allt och i alla.
Ylva Eggehorn skriver om Kristusblicken som ger liv åt allt varpå den
faller. Här är också människans uppgift i världen, nämligen att förlossa
allt och alla, den bundna skapelsen som kommer i hennes väg.
Tänk om vi kunde få sådana
ögon, tänk om vi lärde oss se med Jesu blick på oss själva, på varandra, på
allt skapat. Se med sådan kärlek att vi slutar jämföra oss, slutar värdera,
slutar hissa och dissa, slutar bedöma och kritisera – se med Guds ögon, se varje
varelse som den hon är, älskad, dyrbar, vacker.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar