Predikan Böneveckan 2017 Allianskyrkan

2 Kor 5: 14-20

Kristi kärlek lämnar oss inget val. Kristi kärlek tvingar oss.

Jeremia beskriver detta tillstånd med orden: Men tänker jag ”Jag bryr mig inte om honom, aldrig mer skall jag tala i hans namn” då blir det i mitt bröst som brann där en eld, instängd i mitt innersta. Jag försöker stå emot men förmår det inte. (Jer 20:9)

Det brinner en eld, en eld som aldrig kommer att slockna. En eld som utgår från Gud själv. En eld som stavas kärlek. En kärlekens eld som varje människa som någon gång älskat kan ana. För sådan är kärleken till sitt väsen att den vill älska, den vill ut ur sig själv, den vill skapa och smitta av sig och växa. Sådan är kärleken att den inte går att stänga in, den går inte hindra. Därför står det i Mos 1:26: Gud sade: Vi ska göra människor, som är vår avbild, lika oss. Vi ska göra! Fader, Son och Helig Ande – tre i ett och ett i tre – en helig treenighet som inte var nöjd med att vara tre. Så skapade Gud människan till sin avbild, i härlighet och helighet och kärlek – till gemenskap.

Men gemenskapen gick sönder. Och människan fylldes av skam och skuld och när hon hörde Gud vandra i trädgården i den svala kvällsvinden gömde sig människan för Gud. Men Gud ropade som en mor eller far ropar när de tappat bort sitt barn: Adam var är du? Människa, var är du?

Och sedan dess har ropet ljudit, dag och natt, utan avbrott, genom seklerna, och Gud har lånat profeternas röster, han har tänt en eld i Jeremias och Amos och Hosea hjärtan och de har riskerat allt för att få människan att omvända sig till Gud. Till sist kom Gud själv i Kristus och försonade hela världen med sig själv. I stället för att alla skulle dö, dog Gud i Kristus, av kärlek till mänskligheten. Vers 19: Gud var i Kristus när han försonade hela världen med sig. Allt är fullbordat. Ingen är utestängd. Han har öppnat pärleporten, så att jag kan komma in. Genom blodet har han frälst mig och bevarat mig som sin.

Allt är fullbordat. Allt är försonat.

Denna eld brinner nu i Paulus och efter honom i tusen sinom tusen hjärtan. Guds kärleks eld. Adam var är du? Var inte rädd! Jag älskar dig.

Det gäller dig, mig och varenda människa vi möter. Det fick konsekvenser för Paulus människosyn och det borde få konsekvenser för vår syn på oss själva och varandra.

I Kristus är vi syskon, bröder och systrar med alla människor, inte bara de troende. Försoningen gäller ju alla. Gud ställer ingen till svars för sina överträdelser. Allt är förlåtet och försonat.

Det är som om vi satt i fängelse, dömda till straff. Fastkedjade i oss själva, i vår skuld och skam. Det Paulus säger i kväll är: Du är fri. Res dig, gå ut ur det som håller dig fången. Du är älskad och förlåten och fri.