Predikan Juldagen

Jesu födelse

1. Förunderligt och märkligt,

omöjligt att förstå,

men dock så ljust och verkligt

och ljuvt att tänka på:

inunder öppen himmel,

på bädd av strå och blad,

du finner, Herre Jesus,

din första vilostad.

2. En fågel har sitt näste,

sin kula varg och lo,

var blomma har ett fäste,

var humla har ett bo,

men fursten i Guds rike,

det levande Guds ord,

får bli en hemlös´ like

sin första natt på jord.

3. Men kom! Jag vill upplåta

mitt hjärta, själ och sinn

och bedja, sucka, gråta:

Kom, Jesus, till mig in!

Här är din egen hydda,

du köpt den dyrt åt dig,

mitt hjärta skall dig skydda,

ack, giv mig jul med dig!

I dagens predikan vill jag säga något om:

Det skrämmande ljuset

Guds "dimmer"

Den himmelska lovsången

Det skrämmande ljuset. Det herdarna får se är inte ljuset från en ficklampa eller en fackla. De får se ljuset från himlen, från Guds härlighet. Varför blir då herdarna rädda? Därför att de bor i mörkret, de vandrar i mörkret, de har utvecklat ett mörkerseende som gör dem ljusrädda. En människa som älskar ljuset blir lätt mörkrädd. En människa som älskar mörkret blir ljusrädd eller ljusskygg. Johannes skriver: När ljuset kom in i världen , då älskade människorna mörkret mer än ljuset eftersom deras gärningar var onda. Vilken sorg för Gud. Gud skapade oss till ljusets barn, till att leva i och av Guds härlighet. Ljuset är vårt rätta element. Men genom människans uppror mot Gud kom mörkret in i världen. Hur kunde det bli så? Paulus skriver i Romarbrevet: Alla har syndat och gått miste om härligheten från Gud.

Därför skrämmer ljuset, det bländar oss, vi blundar. Och vi längtar. Det finns en oerhörd längtan efter ljuset, efter Guds härlighet, efter att komma hem i människans hjärta. Så hur ska Gud göra för att komma nära?

Gud använder en ”dimmer”.

Gud närmar sig sakta, skickar först fram en ängel som säger: var inte rädda. Sen när herdarna vant sig vid ljuset skruvas dimmern upp med en stor himmelsk här. Herdarna får en försmak av himlen, de får se det varenda människa längtar efter att få se. De får höra den ljuvaste sång som någonsin sjungits. Så dimmas den himmelska lampan ner, herdarna skyndar till Betlehem för att få se barnet som beskrivs som utstrålningen av Guds härlighet, en avbild av Guds väsen. Men nu blir de inte bländade. Varför? För att Maria har lindat honom. Ingen kan se Gud och leva. Ljuset är för starkt. Vi skulle dö av lycka. Därför lindas Jesusbarnet. Därför skriver Johannes när han ska berätta om Jesu födelse: Ordet blev människa och bodde ibland oss. Ordagrant: tältade. Gud är nära, mitt ibland oss, men för vår skull gömd bakom en tältdukstunn hinna. Lindad – synlig och samtidigt fördold - för vår skull. När togs linnebindlarna bort? När Jesus uppstod. Här, i kalkklädet anar vi tältet som gömmer Jesusbarnet, Kristi kropp och blod. Strax ska vi lyfta på duken. Dimmern gör att ljuset kan anpassas, sakta vridas upp så att vi vänjer oss. Därför kommer Gud till oss inlindad, i ett litet barn, lagt bland djuren i en krubba, i ögonhöjd – för att ingen ska bli rädd. För att alla ska kunna se, våga sig fram, böja knä och hylla honom. Därför kommer han idag till oss i enkelt bröd och vin för att alla ska kunna ta emot, för ingen ska bli rädd.

Paulus skriver om Jesus att han har först oss från mörkret till sitt underbara ljus. Vi är ljusets barn. Det hade herdarna upptäckt och det vet vi. När vi hatar och hotar, när vi sårar varandra, stöter bort, gör skillnad på människor, stänger våra gränser, drar in personlig assistans till dom som har det ofantligt kämpigt, då trampar vi på oss själva, då lever vi emot det som är vårt sanna väsen, då bjuder vi in mörkret. När vi öppnar våra hjärtan, räcker varandra handen, försonas, skapar mötesplatser där alla får plats, som i går här i kyrkan, då landar himlen på jorden. Då bryter den himmelska lovsången fram. Vi sjunger med änglarna och herdarna:

Sjung lovsång alla länder

och prisa Herrens namn.