Predikan Bönsöndagen

Bönen

Jag vill börja med att ta av mig skorna, för marken där jag står är helig. Bönens mark. När vi talar om bönen rör vi vid det innersta i våra liv och vår tro. Vi rör vid innerlighet, tacksamhet, kramp och kamp. Vi rör oss i hjärtats hemliga och heliga rum. Därför tar jag av mig skorna. För här behövs varsamhet.

Lärjungarna märker att Jesus ber, i synagogan på sabbaten, när han ska dela brödet, när han är trött, när han är tacksam. Jesus har något som de saknar och därför säger de: Herre, lär oss att be.

Det är något av det klokaste de sagt och något för oss alla att ta efter. Vare sig vi bett i 7 dagar, 7 år eller 70 år så får vi med lärjungarna säga: Herre, lär oss att be.

Den som lär sig att be har tillgång till en en kraft, en tröst, en vila som ingen annan har.

Ringaste barn som beder. Lever oändligt tryggt. Mäktar långt mer än hjälten, som starkaste fästen byggt. Måtte vi aldrig glömma, var vi i världen går. Att till Guds eget hjärta, den bedjandes suckar når.

(Psalm 212:3)

Jesus lär oss be Vår Fader. En bön som det tar ett helt liv att stava på, utforska, upptäcka. En bön som börjar och slutar i Gud, precis som Frälsarkransen. En bön som är inkluderande, Vår Fader. Ge oss, Förlåt oss, Utsätt oss inte. Den är på en och samma gång den enskildes bön och en förbön. Läs gärna Luthers förklaringar till Herrens bön i lilla katekesen.

Sen kommer något svårt. Jesus uppmanar oss att vara påträngande, jobbiga, tjatiga, liksom inte ge upp när vi verkligen vill påkalla Guds uppmärksamhet. Be, sök, bulta.

Är det nödvändigt? Jesus säger ju på ett annat ställe att Gud vet vad vi behöver innan vi har bett. Kanske kan föräldra - barn relationen hjälpa oss förstå. Vi är barn som ber till vår Fader. En förälder vet ju vad barnet behöver men hur skulle det bli om barnet inget säger, aldrig ber om något, aldrig uttrycker en egen vilja, bara får allting serverat av en förekommande förälder? Det är ju samvaron som ger livet mening, samtalet, tankeutbytet, dialogen som fördjupar relationen. Därför ska vi be, därför ska vi sucka, fråga, ropa, tacka, viska, anklaga, vila i tystnaden för att sedan på nytt be – med egna eller andras ord. Med Psaltarens mustiga språk och med tystnadens.

Vad svarar Gud? Han svarar med att ge oss helig ande. Sig själv, sin närvaro. Hjälparen, tröstaren, vägvisaren.

Att bedja är ej endast att begära.

Att själviskt ropa, giv mig Herre giv.

Att bedja är att komma Gud så nära

att han blir livet i vårt eget liv.

(Psalm 213:1)

Helig ande är svaret. Hjälparen som vittnar med vår ande att vi är Guds barn. Som förklarar vem Gud är och vad Gud vill. Som manar gott för oss och ber för oss när vi inte hittar orden eller vet vad vi ska be om. En närvaro som bultar i djupet av våra hjärtan och lär oss att stava på orden:

Hör vår bön,

svara oss i din kärlek,

handla med oss efter din vilja.

Dessa ord löser upp den kamp och kramp som vi lätt hamnar i när bönesvaret uteblir.

Till sist. Det är svårt att be på egen hand. Vi är svaga, bräckliga. Det finns hjälp. Det finns bönenätverk. Jag är med i ett. Jag känner några med de flesta vet jag inget om. Vi möts två gånger om dagen i en gemensam morgon- och aftonbön, en osynlig bönegemenskap som hjälper mig att be.

När vi talar om bön befinner vi oss på helig mark.