Att leva tillsammans
Psalmer 176, 688, 96, 399, 8
”En människa behöver andra. Utan en blick att spegla sig i, ett leende att möta och en annans hud att vidröra kan människan inte förbli människa. Inte i längden.” M Kurkiala När själen går i exil
Jag har levt ensam i femton år nu. Det är inte roligt men det går. Jag kunde ha gått under som människa, isolerat mig och blivit knäpp och konstig efter det som hände 2011. Men Gud har varit barmhärtig. Därför tackar jag Gud för mina barn och barnbarn, för mina syskon och vänner, för kyrkan, för er. Jag tackar Gud för bina och hönsen, för sädesärlan och koltrasten och rödhaken, för spindlar och fjärilar, för blåsippan om våren, för hallon och krusbär, äpplen och plommon, för fiskarna i dammen och träden, för livslust och livsglädje trots allt.
Att leva tillsammans är livsviktigt. Jaget blir till i mötet med ett du.
Utan kärlek kan ingen leva. Vi kan existera men inte leva. Kärleken och vänskapen ger oss liv men den kan också kosta oerhörd smärta, ja den kan nästan krossa oss när vi mister den. Ibland har jag tänkt tanken att avstå för att slippa smärtan. Avstå kärlek. När bina dog för mig i vintras var första tanken: nu lägger jag av. När mården tog mina höns härom veckan var första tanken: nu lägger jag av. Men jag kan inte. Jag har skaffat nya bin och nya höns. Och jag hoppas att en vacker dag få träffa någon att dela resten av mitt liv med. För jag vill leva. Inte bara existera.
Vilken underbar text vi fick lyssna till ur Tobits bok. Raguel och Edna tar farväl av sin dotter Sara och sin svärson Tobias som ska bosätta sig hos Tobias föräldrar Tobit och Hanna. Så mycket kärlek, så mycket ömhet, så mycket värme.
Så evangelietexten. Vilken kontrast! Jesus har återvänt till Nasaret där han växte upp. Folk känner honom som snickaren Josefs och Marias son, med fyra yngre bröder Jakob, Josef, Simon och Judas och ett antal systrar.
(Jag tror att Josef dog när Jesus var i 18-20-årsåldern och då fick Jesus som äldste sonen ta över firman och försörja Maria och alla syskon. I tio år. Sedan lämnade Jesus Nasaret för att döpas i Jordan och predika om Guds rike.)
Nu är han tillbaka i den synagoga där han lärt sig läsa och skriva och recitera de heliga texterna. Där finns släktingar, barndomskamrater, grannar och lärare. Han reser sig upp och börjar undervisa så att folket häpnar. Inte på ett öppet sätt utan på det där sättet som säger: vem är du att undervisa oss? Tror du att du är någon? Jantelagen slår till med full kraft.
Hur vanligt är det inte att unga människor måste lämna sin familj och sin hembygd för att kunna växa, utvecklas och finna sin plats i livet?
Jesus går vidare. Han inser att det inte är lönt att försöka få människor att lyssna på vad han har att säga. Deras bild av honom som snickarens son blockerar deras hjärnor. De skäms för honom, de uppfattar det som en skandal att han tar plats. Han blir en stötesten. Så sorgligt. Det måste ha gjort ont i Jesus. En profet blir ringaktad bara i sin hemstad och i sitt hem.
I den nya översättningen av NT står det: En profet blir föraktad bara i sin hemstad och i sitt eget hus.
Kärleken till bygdens son har förbytts i förakt.
Och jag tänker på bönen
Vi ber för dem som står oss nära i glädje och kärlek,
men också för de relationer som gör oss trötta och tomma.
Foga våra delar till din helhet, möt oss innanför orden nära våra hjärtslag.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar