Predikan Fastlagssöndagen

Kärlekens väg

Det är säkert 25 år sedan. Jag hade inbjudit fyra personer mitt i livet till en sorgegrupp. De hade alla mist sin livskamrat alldeles för tidigt. De berättade hur människor de kände undvek dem. Man var rädd. Man visste inte vad man skulle säga.

Så vanligt! Jag tror vi känner igen oss!

Så säger en av männen i gruppen: Det jag har gått igenom har gjort mig tryggare inför det svåra. Så nu vågar jag gå fram till dem som jag vet har sorg och vi kan prata. När jag vågar möta det mörka i mig så vågar jag möta det mörka i andra. Människor märker det. Man vill tala med den som kan förstå, som själv varit där.

Vi går nu upp till Jerusalem, säger Jesus. Och sedan berättar han om det fruktansvärda som väntar honom. Han berättar om sin Via Dolorosa. Om Smärtornas väg. Om den väg han måste gå för att han älskar.

Vad händer? Jakob och Johannes byter samtalsämne. De är rädda. Så de vill diskutera bordsplaceringen i himlen. Kan inte vi få sitta bredvid dig vid honnörsbordet?

Så pinsamt. Och så förståeligt! De är rädda och rädslan gör något med en människa. Jag vet det. Jag var 30 år när jag började som sjukhuspräst på ett av Sveriges största sjukhus. I början var jag rädd. Jag hade svårt att lyssna, möta patienten. Jag var upptagen av mig själv, vad jag skulle säga och göra. Men jag fick öva, jag fick följa människor ned i mörkret, i dödsskuggans dal, gå på Via Dolorosa.

Ge oss kraft att gå lidandets och kärlekens väg, bad vi. Förr eller senare inbjuds vi alla att gå på Via Dolorosa. Gråta med den som gråter, vaka med den som har ångest, bära den andres kors.

Jesus gick inte smärtornas väg för sin skull utan för min skull, för vår och världens skull för att försona oss med Gud. O, vilken kärlek, underbar, sann. Aldrig har någon älskat som han. Han gick den för oss och han gick den före oss.

Det finns en föreställning bland kristna att eftersom Jesus lidit och dött för vår skull och försonat oss med Gud så ska vi vara glada och lyckliga och aldrig behöva ha det svårt. Och har vi det svårt är det något fel på vår tro.

Men det är en villfarelse. Det finns inga löften i Bibeln om att vi ska slippa det svarta och svåra i livet. Däremot lovar Jesus vara med oss alla dagar, också de dagar som är tunga. Hur står det i herdepsalmen: Inte ens i den mörkaste dal fruktar jag något ont, ty du är med mig.

Det måste finnas rum för mörkret också i det kristna livet, för sorgen och döden och tvivlet. Det är där som kärleken sätts på prov.

En konsekvens av vår tro är att vi samlar in pengar till dem som har det svårt. Fastekampanjen: ”Stå på modets sida” som börjar idag, utmanar oss att älska i handling, att solidariskt ställa oss på de utsattas sida. Så köp bröd, köp ljus, be för alla dem som står på modets sida i kampen mot våld och förtryck.

Förra söndagen sa jag att Jesus ord och handling var ett. Han talade om kärleken och han älskade in i döden. Nu kallar han oss att följa honom på kärlekens väg så vi kan säga som mannen i sorgegruppen: När jag vågar möta det mörka i mig så vågar jag möta det mörka i andra. Man vill tala med den som kan förstå, som själv varit där.

Lärjungarna var rädda och vi är rädda. Kärlekens väg är ingen lätt väg att gå. Men lägg märke till orden i texten: och Jesus gick först.