Predikan 10 e söndagen efter Trefaldighet

Nådens gåvor

När jag dör vill jag ha en inskription på min gravsten där det står: Omia Gratia Allt av nåd.

För ju längre jag lever desto mer inser jag att allt är nåd, allt är gåva, allt är nådens gåvor till oss. Omnia gratia.

Snart kommer Aneby församling få ett eget bisamhälle. Vi ska ställa det bakom nya kapellet, Capella Omnia. Där ska bina bo och bygga, flyga upp i lindarna, ner i blåbärsriset, in på kyrkogården och kyssa alla blommor och hämta pollen och nektar och framställa honung som sedan ska säljas till förmån för Kyrkans internationella arbete.

I en kupa finns det ca 50 000 bin. Alla behövs, ingen kan undvaras. Alla, precis alla bin har sin speciella uppgift. Drottningen håller samman hela samhället – inte med piska, inte med morot, inte med hot eller muta utan med sin doft. Här har jag en plansch som visar biets livscykel från ambi till dragbi.

Så är det också med oss. Vi hör samman, vi behöver varandra, vi är givna åt varandra som gåvor. Ingen kan undvaras, alla behövs. Det är så förunderligt hur Gud har gjort oss olika. Inte för att vi ska bli lika utan för att vi med våra olikheter ska komplettera varandra, vara nådens gåvor till varandra.

Den som hittar sin plats tar ingen annans. Så heter en bok av Tomas Sjödin. Den som hittar sin plats, tar ingen annans – och när vi hittat vår plats och samspelar med andra som hittat sin och var och en får blomma och bidra med sina gåvor, då doftar det av honung. Varje människa har gåvor att ge, varje människa är i sig en gåva.

Här är det frestande att börja beundra de begåvade människorna. De smarta, snabbtänkta, starka, effektiva, outtröttliga.

Men låt mig läsa ur en liten bok sav Jean Vanier som heter Från brustenhet till gemenskap. (sid 31-33)

Dagens text handlar om förlåtelse. Vad har det med nådens gåvor att göra?

Att få förlåtelse och ge förlåtelse är avgörande för om gemenskapen ska fungera. Tänk om vaktbina skulle bita ihjäl alla ungbin som gör fel. Dels blir det inte en gemenskap som präglas av frihet och glädje och sammanhållning, utan en gemenskap som präglas av rädsla för straff.

Dels skulle det nog inte bli så många bin kvar – ett sådant samhälle dör ut förr eller senare.

Det enda som håller ett samhälle vid liv i längden är doften, drottningens doft. Den doften finns här, Kristusdoften, doften av kärlek, förlåtelse, frihet. Alla behövs, ingen kan undvaras, och frågan är om inte ”Armando” är viktigast, de minsta, de fattigaste, för vad händer om vi börjar sortera, värdera, döma, mäta, jämföra. Det blir svårt att andas, vi spänner oss i stället för att slappna av.

Därför ska det stå Omnia gratia på min gravsten för vi får aldrig glömma att allt är nåd, gåvor av nåd.