Predikan Apostladagen

Sänd mig

 

Vilket förtroende Petrus får! Nytt namn och nytt förtroende. Klippan som Jesus bygger sin kyrka på. Och nycklarna. Binde- och lösenycklarna. 

Är det verkligen på Simon Petrus Jesus lägger detta oerhörda ansvar? Ja, så har vi tolkat texten. Är det verkligen Petrus som är den fasta klippan? Eller är det bekännelsen? Du är Messias, den levande Gudens son. 

Bekännelsen som den dyrbara skatten som läggs i bräckliga lerkärl. För Simon Petrus var inte klar. Han hade en lång resa att göra, både en yttre men framförallt en inre resa. En resa ner i sina mörkaste vrår. En resa in mot Guds barmhärtighet. I samma kapitel, i avsnittet efter dagens text, berättas det om att Jesus förutsäger sitt lidande och sin död. Vad gör Petrus? Han tar Jesus avsides och börjar förebrå honom och säger: Må Gud bevara dig herre. Något sådant ska aldrig hända dig. 

Kommer ni ihåg vad Jesus svarar? Håll dig på din plats, Satan. 

Samma person som fått en uppenbarelse från Gud kallas nu för Satan och vill hindra Guds verk. Ljust och mörkt. Sjukt och friskt. Starkt och svagt. Tänk att detta fick komma med. Att evangeliet vågar tala sant om livet. Och det ryms i relationen. Petrus blir ju inte uppsagd och utkastad, varken denna gång eller när han tre gånger har förnekat sin Herre. 

 

Gång på gång förvånas jag över att Gud gör sig så beroende av bräckliga människor för att breda ut Guds rike. Människor som trots sina svagheter och blinda fläckar och sin begränsade självkännedom svarar ja när Gud kallar. Ställer sig till förfogande och går. 

Jag har varit präst i 42 år och allt oftare förundras och förvånas jag över nåden. Att jag får vara med. Att Gud ännu har bruk för mig. 

Gud tar oerhörda risker och ibland går det fel. Riktigt fel. Men det verkar inte bekymra Gud. Han kallar ständigt nya, bräckliga människor som han lägger sin skatt i. 

Och samtidigt blir jag ibland rädd. Rädd för att vi gömmer oss i våra hemtrevliga, förutsägbara församlingar och håller igång en verksamhet som är en kopia av den vi hade i fjol, och året dessförinnan. Men är vi verkligen salt och ljus? Vågar vi lämna vår trygga tillflykt i våra kyrkor och kapell och gå dit Gud sänder oss? 

När vi gick samman med alla goda krafter och under sju år arrangerade Alla får plats-veckan, när vi ställde upp under flyktingkrisen och bemannade var sjätte dygn som medmänniskor på Gransnäs i fem månader, när vi hjälpte till med matkassarna under pandemin, då lämnade vi vår trygghet och gick, fast det var på darrande ben. Och vi blev välsignade och vitaliserade. 

 

Jag läser nu en bok om Dietrich Bonhoeffer. Han hävdar att religion och kyrka kan stå i vägen för evangeliet. Om vi blir en kyrka för de redan frälsta sviker vi vår Herre.

 

Nöden är stor, lokalt och globalt. Nästa år är det allmänna val. Hur många av oss tänker kandidera för att ta ansvar för skola, vård och omsorg? Petrus gjorde det och Paulus och de andra apostlarna. De predikade och botade, mättade de hungriga och besökte dem som satt i fängelse. De fördelade de gemensamma resurserna så det räckte till alla. Mina föräldrar var missionärer i Etiopien och där insåg man att man inte kan predika evangelium för hungriga och sjuka människor. Först måste de få mat, mediciner och rent vatten, sedan berättar vi om Jesus. 

Alla behövs. Ingen kan undvaras. Vi kan alla vara salt och ljus där vi står och går men om vi gör det tillsammans, som kristna på denna ort blir kraften desto större. 

Vågar vi lyssna efter Guds kallelse? Vågar vi gå dit Gud sänder oss? 

Eller ska vi be Gud att inte störa oss i vår bekvämlighet?

Eller är det så att du vill men inte vågar för att du tror att du inte räcker till? Här är ord till dig, till mig, till Petrus och alla andra bräckliga kärl.

Aldrig mer ett ont ord om trasiga fioler!

En gång hörde jag Mästaren spela på bara två strängar. Han stod bland träden och spelade på sitt älsklingsinstrument,

hymn efter hymn, visa efter visa,

utkristalliserad smärta

och jag visste: Den filen var jag! 

Andra skulle inte ha ansett mig värd att spela på,

men i hans händer dög jag. 

Bo Setterlind