Predikan 6 e söndagen efter Trefaldighet

         

Efterföljelse

 

Det är ett kärvt budskap Jesus kommer med idag. Helt annorlunda än det gängse, det vi hör och ser överallt: Jag, mig min och mitt. 

 

För några veckor sedan mötte jag Anna. Hon är kanske 30 år och ska snart prästvigas. Jag bad henne berätta om vad som lett fram till yrkesvalet och då sa hon att hon vuxit upp i en familj som inte alls brydde sig om kyrka och tro. Hon hade lärt sig att man ska satsa på sig själv. Men hon orkade till slut inte sätta sitt jag först och högst och främst. Så hon lämnade sitt liv i Guds händer och började följa Jesus. Och hon har valt ett yrke där hon får tjäna, ge sitt liv för Gud och människor. 

 

Det är ju populärt idag att bli en följare. Zlatan har 56 miljoner följare. Greta har 15 miljoner. Att vara följare kostar inget. Att följa Jesus kostar allt. Jesus ger oss ett enda bud: Du ska älska Gud över allting och din nästa som dig själv. Kärleken är livsviktig. Utan kärlek kan ingen leva. Och ändå är det så svårt. Vi går så lätt vilse. Vi byter den äkta varan mot surrogat. 

 

Vad menar Jesus med att vi ska förneka oss själva och ta vårt kors på oss?  Jag tror att Jesus menar att vi ska våga ta kampen mot egot, mot självupptagenheten, mot våra begär. Han vill att vi ska ta synden på allvar, likgiltigheten inför andras lidande, cynismen, frosseriet, girigheten. Säga nej till det som för oss bort från oss själva och Gud, korsfästa det och varje dag välja kärlekens väg. Jesus begär inte det orimliga av oss. Han avslutar meningen med orden och följa mig. Han går vid vår sida, han gråter med oss när vi faller och gläds med oss när vi reser oss upp och tar nya tag. Han vill inte att vi säljer vår själ för pengar. Han vill hjälpa oss att bli äkta människor, helgjutna och hängivna. 

 

Det finns en risk med att följa Jesus, att bli kristen. Och det är att vi tror mer på tron än på Jesus. Vi blir så uppfyllda av sången och bönen och den härliga gemenskapen så vi tappar bort hans fotspår. Heligheten blir lätt till skenhelighet. Vi tror oss plötsligt vara förmer än dom därute. Vi hamnar lätt i klubben för inbördes beundran. Och vi tror att vi har Jesus på vår sida som i en liten ask. 

 

Vart leder fotspåren? Dom leder alltid till de mest utsatta, de minsta, de fattiga, dom längst ner. I dom som är våra bröder och systrar möter vi Jesus.

Ge oss den helighet som är barmhärtighet för världen. 

 

Jag vill också säga att många människor följer Jesus utan att veta om det, utan att känna hans namn. De visar barmhärtighet, de bryr sig om sina medmänniskor, de gör stora ting i det tysta. 

 

Ingen kan undvaras. Alla behövs för medmänniskan i nöd, för klimatet, för freden. 

 

Målet med Efterföljelsen är att vi ska bli Kristuslika, så att vi ser det Jesus såg, säger det Jesus sa och gör det Jesus gjorde. 

 

Vågar vi följa Jesus ska vi veta att det kommer kosta på. Vi ser idag hur motsättningarna ökar. Därför behöver vi hålla ihop, hjälpas åt att söka Guds vilja och stödja varandra i kampen för godhet, kärlek och barmhärtighet. 

 

 

Dag Hammarskjöld skriver: Icke jag, utan Gud i mig. 

 

 

 

Predikan Apostladagen

Sänd mig

 

Vilket förtroende Petrus får! Nytt namn och nytt förtroende. Klippan som Jesus bygger sin kyrka på. Och nycklarna. Binde- och lösenycklarna. 

Är det verkligen på Simon Petrus Jesus lägger detta oerhörda ansvar? Ja, så har vi tolkat texten. Är det verkligen Petrus som är den fasta klippan? Eller är det bekännelsen? Du är Messias, den levande Gudens son. 

Bekännelsen som den dyrbara skatten som läggs i bräckliga lerkärl. För Simon Petrus var inte klar. Han hade en lång resa att göra, både en yttre men framförallt en inre resa. En resa ner i sina mörkaste vrår. En resa in mot Guds barmhärtighet. I samma kapitel, i avsnittet efter dagens text, berättas det om att Jesus förutsäger sitt lidande och sin död. Vad gör Petrus? Han tar Jesus avsides och börjar förebrå honom och säger: Må Gud bevara dig herre. Något sådant ska aldrig hända dig. 

Kommer ni ihåg vad Jesus svarar? Håll dig på din plats, Satan. 

Samma person som fått en uppenbarelse från Gud kallas nu för Satan och vill hindra Guds verk. Ljust och mörkt. Sjukt och friskt. Starkt och svagt. Tänk att detta fick komma med. Att evangeliet vågar tala sant om livet. Och det ryms i relationen. Petrus blir ju inte uppsagd och utkastad, varken denna gång eller när han tre gånger har förnekat sin Herre. 

 

Gång på gång förvånas jag över att Gud gör sig så beroende av bräckliga människor för att breda ut Guds rike. Människor som trots sina svagheter och blinda fläckar och sin begränsade självkännedom svarar ja när Gud kallar. Ställer sig till förfogande och går. 

Jag har varit präst i 42 år och allt oftare förundras och förvånas jag över nåden. Att jag får vara med. Att Gud ännu har bruk för mig. 

Gud tar oerhörda risker och ibland går det fel. Riktigt fel. Men det verkar inte bekymra Gud. Han kallar ständigt nya, bräckliga människor som han lägger sin skatt i. 

Och samtidigt blir jag ibland rädd. Rädd för att vi gömmer oss i våra hemtrevliga, förutsägbara församlingar och håller igång en verksamhet som är en kopia av den vi hade i fjol, och året dessförinnan. Men är vi verkligen salt och ljus? Vågar vi lämna vår trygga tillflykt i våra kyrkor och kapell och gå dit Gud sänder oss? 

När vi gick samman med alla goda krafter och under sju år arrangerade Alla får plats-veckan, när vi ställde upp under flyktingkrisen och bemannade var sjätte dygn som medmänniskor på Gransnäs i fem månader, när vi hjälpte till med matkassarna under pandemin, då lämnade vi vår trygghet och gick, fast det var på darrande ben. Och vi blev välsignade och vitaliserade. 

 

Jag läser nu en bok om Dietrich Bonhoeffer. Han hävdar att religion och kyrka kan stå i vägen för evangeliet. Om vi blir en kyrka för de redan frälsta sviker vi vår Herre.

 

Nöden är stor, lokalt och globalt. Nästa år är det allmänna val. Hur många av oss tänker kandidera för att ta ansvar för skola, vård och omsorg? Petrus gjorde det och Paulus och de andra apostlarna. De predikade och botade, mättade de hungriga och besökte dem som satt i fängelse. De fördelade de gemensamma resurserna så det räckte till alla. Mina föräldrar var missionärer i Etiopien och där insåg man att man inte kan predika evangelium för hungriga och sjuka människor. Först måste de få mat, mediciner och rent vatten, sedan berättar vi om Jesus. 

Alla behövs. Ingen kan undvaras. Vi kan alla vara salt och ljus där vi står och går men om vi gör det tillsammans, som kristna på denna ort blir kraften desto större. 

Vågar vi lyssna efter Guds kallelse? Vågar vi gå dit Gud sänder oss? 

Eller ska vi be Gud att inte störa oss i vår bekvämlighet?

Eller är det så att du vill men inte vågar för att du tror att du inte räcker till? Här är ord till dig, till mig, till Petrus och alla andra bräckliga kärl.

Aldrig mer ett ont ord om trasiga fioler!

En gång hörde jag Mästaren spela på bara två strängar. Han stod bland träden och spelade på sitt älsklingsinstrument,

hymn efter hymn, visa efter visa,

utkristalliserad smärta

och jag visste: Den filen var jag! 

Andra skulle inte ha ansett mig värd att spela på,

men i hans händer dög jag. 

Bo Setterlind

Predikan 4e sönd e Trefaldighet

 

Att inte döma

 

Idag ska vi tala om något som rör själva grunden för livet. Ingen människa vill vara ensam. Vi vill ha vänner, vi vill bli sedda, vi vill vara med.

Innerst inne vill vi vara med i en kravlös gemenskap där vi kan vara oss själva, där alla olikheter ryms och där det är lätt att andas. Finns den gemenskapen? Oftast är det tvärtom så att bara den som är snygg eller smart eller rolig eller cool får vara med. För att passa in är man beredd att sudda ut sig själv. Vi är beredda att skära av hälen och klippa av tårna för att foten ska passa i skon, för att vi ska bli älskade. Men det vi får är inte kärlek, det är möjligen beundran. I en sådan gemenskap är det inte lätt att andas, där får man inte göra fel eller kritisera ledaren. För då åker man ut i kylan. 

Någon bestämmer, någon är domare och sätter reglerna och om vi vill vara med måste vi döma oss själva och döma andra hela tiden. Vem duger? Vem räcker till? 

Kvinnan i texten har gått över en gräns, brutit mot reglerna och varit otrogen. (var är mannen, förresten? Krävs det inte två för otrohet?)

Och nu ska hon stenas. Straffas. Man har utsett henne till syndabock och genom att stöta bort henne tror man att man är ren, utan synd. 

Detta sker överallt där människor möts. Gång på gång. 

 

Hur lyder åttonde budet? Du skall inte bära falskt vittnesbörd mot din nästa. 

Vad betyder det? Vi ska inte tala illa om någon, inte förtala, inte ljuga om någon, vi ska inte sprida falska rykten om vår nästa. Tvärtom ska vi tänka och tala gott om våra medmänniskor, visa förståelse och medkänsla och tyda allt till det bästa. 

 

Gör vi det blir världen en bättre plats att leva på. Det blir lättare att andas, vi kommer sova bättre, känna lycka och glädje och få många vänner. 

 

Döm inte, säger Jesus. Den dom du dömer andra med kommer du själv att bli dömd med. Det mått du mäter andra med kommer du själv att mätas med. 

Så vilket mått väljer vi? Kärlekslöshetens mått eller barmhärtighetens? 

Var barmhärtiga såsom er himmelske Fader är barmhärtig, säger Jesus. Välj förlåtelsen så blir du själv förlåten. Välj generositeten så kommer du själv att bli generöst bemött. Välsigna, så blir du välsignad.

 

Jag har varit präst i 42 år. Jag mött många människor, olika människor och sett vad livet kan göra med oss. Och jag har lärt mig att tänka: Det kunde ha varit jag. 

 

Den ende som kan döma rättvist är Gud, för endast Gud känner människan helt och fullt. 

 

En sak till: Jesus svar är fantastiskt. Han dömer inte kvinnan. Han dömer inte heller de skriftlärda och fariséerna. Han säger bara: den av er som är fri från synd ska kasta första stenen. 

 

Efter en stund går de därifrån, en efter en, de äldsta först. 

 

När jag var ung var jag tvärsäker, dömande och svartvit. Med åren kommer självinsikten. Nu vet jag att jag behöver Guds barmhärtighet varje dag. 

 

Finns den gemenskap där det är lätt att andas? Där vi får vara med som vi är med sjukt och friskt, starkt och svagt? Ja vill tro det. Jag hoppas att kyrkan kan vara den plats där hela livet ryms, där olikheterna får plats och där vi mäter varandra med barmhärtighetens måttstock.