Predikan 8e sönd e Trefaldighet

Andlig klarsyn

 

 Andlig klarsyn är dagens tema. Vi behöver klarsyn och urskiljningsförmåga för att kunna avgöra vad som är sant, gott och riktigt. 

Ta situationen i Gaza. I veckan såg jag en intervju med Israels ambassadör i Sverige. Han påstod att det finns hur mycket mat som helst men att Hamas stjäl det mesta. FNs observatörer vittnar om motsatsen. De säger att man aldrig mött ett sådant motstånd mot hjälpinsatser som det Israel uppvisar. Vad är sant? Många hävdar att Israel gör sig skyldiga till folkmord och kräver omedelbar vapenvila medan Ebba Busch säger att Israel gör världen en tjänst i att försöka oskadliggöra Hamas. Vad är sant? Vad skulle Jesus ha sagt? 

Var barmhärtiga såsom er himmelske Fader är barmhärtig. Det är så starka krafter i rörelse, det är så mycket som står på spel, lögnerna är så många och blindheten så stor. Så förbarma dig Gud över din mänsklighet. Kanske är det viktigare än på mycket länge att be om andlig klarsyn. 

 

Till andlig klarsyn hör att tala sant om livet. Jesus gör det. Han är oerhört ärlig mot dom som driver ut demoner, profeterar och gör underverk i Jesus namn. Jag känner er inte, säger han. Försvinn härifrån ni ondskans hantlangare. Jesus är oerhört upprörd. Varför? Paulus svarar: Om jag har profetisk gåva och har all tro så jag kan förflytta berg men saknar kärlek är jag ingenting.  

 

Till andlig klarsyn hör att lyssna till Jesus. Det är skillnaden mellan den kloke och dåren – den kloke lyssnade på Jesus. För Jesus stavas kärlek och kärlek stavas Jesus och därför ska vi bygga våra liv på kärleken, den vi får och den vi räcker vidare. Många gör det. Långt fler än dom som bekänner en tro på Jesus. För det kommer till sist inte an på munnens bekännelse utan på hur vi levt våra liv och handlat mot våra medmänniskor. 

Har vi älskat som Gud älskar? Har vi förlåtit som Gud förlåter? Har vi delat med oss av vad vi fått av Gud? Har vi sagt ifrån när människor far illa?  Har vi gripit in för att undsätta en nödställd medmänniska?

 

När våra liv ska summeras och sammanfattas kommer det bestå som var sagt och gjort i kärlek, av medkänsla och barmhärtighet. Allt annat kommer förtäras. 

 

Dagens evangelium finns som bilderbok för barn. Där finns en oväntad knorr på berättelsen. Här har huset rasat för dåren som byggde på sanden och han står där genomblöt med vatten upp till midjan. När man vänder blad ser man ett klädstreck där hans kläder hänger på tork. Och den sista bilden visar hur den kloke mannen som byggde sitt hus på klippan bjudit in den oförståndige i värmen. 

 

 

Det är andlig klarsyn, att inte bara se till att ha sitt eget på det torra  utan räcka ut en hand till dom vars liv rasar samman. 

 

Predikan Kristi förklaringsdag

 Jesus förhärligad

 

Min predikan bygger på tre ord på H: Höjden, Härligheten och Hemligheten.

 

Höjden: När Jesus vill förklara för sina lärjungar vem han är tar han med tre av dem upp på en höjd, ett berg. Man kan säga att de åker på retreat. Retreat är besläktat med reträtt och betyder att dra sig undan. I Rättvik finns en retreatgård som heter Berget. En plats som är avskild för bön, meditation, läsning, samtal, fördjupning, en plats där många mött Jesus och fått Jesus förklarad för sig. Vi kan möta Jesus i naturen, i kyrkan, i en medmänniska men det finns något viktigt med att då och då dra sig tillbaka, stänga av, skala av för att helhjärtat kunna be, lyssna och växa i vår relation till Jesus.

Höjden eller berget är i Bibeln en viktig plats för Gudsmöten. Det är som om utsikt föder insikt, vi får perspektiv på tillvaron, vi blir påminda om vår litenhet och Guds storhet. Där på förklaringsberget är det som om tid och rum inte finns och därför är det inte konstigt att Mose och Elia dyker upp. Mose hade mött Gud ansikte mot ansikte på Sinai. Elia hade på samma berg mött Gud i ljudet av en stilla sus. När Jesus behöver vila, drar han sig ofta undan till ett berg. Behövde Jesus det, kanske vi kan behöva det.

 

Härligheten: Varför vill Petrus stanna på förklaringsberget? Jo, han har fått se Guds härlighet, i Jesu ansikte, i Mose och Elia. Det lyser om dem, ett ljus som liksom kommer inifrån. Ett ljus som återspeglar Guds väsen. Det var så vackert, så outsägligt så blicken var liksom fastnaglad vid härligheten.

Och så är det. Allt som är himmelskt härligt påminner oss om paradiset, om den härlighet vi alla hade från början. I Rom 3:23 står det: Alla har syndat och gått miste om härligheten från Gud. I Joh 1 står det: Och Ordet blev människa och bodde bland oss och vi såg hans härlighet, en härlighet som den ende sonen får av sin fader. Vidare i Joh 17:22. Den härlighet som du har gett mig har jag gett dem. Det är det Mose, Elia och Jesus talar om, hur Jesus genom sin död och uppståndelse återger oss syndare den härlighet som vi förlorat. Det är som om Jesus vill säga till Petrus: Petrus, du behöver inte nöja dig med att titta på. Allt det härliga du nu ser kommer bli ditt, Härligheten kommer räckas som gåva till alla människor.

 

Guds härlighet är inskriven i vårt DNA. Kan det vara förklaringen till att det gör så ont i oss att se och höra det som sker i Gaza och Ukraina? När vi tappar allt, hotar och hatar, plågar, dödar och förstör så handlar vi mot vårt väsens innersta. Raskolnikov i Brott och straff slog ihjäl en pantlånerska och hennes syster med yxa. Först tänker han att han gjort en välgärning men när han träffar Sonja och berättar för henne vad han gjort frågar hon: Vad har du gjort mot dig själv? När vi skadar andra skadar vi oss själva och den avbild av Gud som är tecknad i vårt innersta.

 

Hemligheten: Lärjungarna teg, de berättade ingenting för någon. De största andliga upplevelserna är svåra att tala om. De är outsägliga! Det är som om de skulle gå sönder om vi försöker klä dem i ord. Eller så är vi rädda för att ingen ska tro, för att bli utskrattade. Men det kan också vara så att vi behöver tid för att smälta det vi varit med om. Ta in, försöka förstå. Lärjungarna hade varit på retreat och fått se Guds härlighet. De hade hört en röst förklara vem Jesus är. Frågan är: innebar detta att de knäckt koden och till fullo förstått allt om Jesus? Nej, det dröjde inte länge förrän Jesus igen förebrår dem deras klena tro. Det tar ett helt liv, ja en hel evighet att utforska Guds väsen. Men Förklaringsdagen är ett stort steg på vägen.

 

 

Predikan 6 e söndagen efter Trefaldighet

         

Efterföljelse

 

Det är ett kärvt budskap Jesus kommer med idag. Helt annorlunda än det gängse, det vi hör och ser överallt: Jag, mig min och mitt. 

 

För några veckor sedan mötte jag Anna. Hon är kanske 30 år och ska snart prästvigas. Jag bad henne berätta om vad som lett fram till yrkesvalet och då sa hon att hon vuxit upp i en familj som inte alls brydde sig om kyrka och tro. Hon hade lärt sig att man ska satsa på sig själv. Men hon orkade till slut inte sätta sitt jag först och högst och främst. Så hon lämnade sitt liv i Guds händer och började följa Jesus. Och hon har valt ett yrke där hon får tjäna, ge sitt liv för Gud och människor. 

 

Det är ju populärt idag att bli en följare. Zlatan har 56 miljoner följare. Greta har 15 miljoner. Att vara följare kostar inget. Att följa Jesus kostar allt. Jesus ger oss ett enda bud: Du ska älska Gud över allting och din nästa som dig själv. Kärleken är livsviktig. Utan kärlek kan ingen leva. Och ändå är det så svårt. Vi går så lätt vilse. Vi byter den äkta varan mot surrogat. 

 

Vad menar Jesus med att vi ska förneka oss själva och ta vårt kors på oss?  Jag tror att Jesus menar att vi ska våga ta kampen mot egot, mot självupptagenheten, mot våra begär. Han vill att vi ska ta synden på allvar, likgiltigheten inför andras lidande, cynismen, frosseriet, girigheten. Säga nej till det som för oss bort från oss själva och Gud, korsfästa det och varje dag välja kärlekens väg. Jesus begär inte det orimliga av oss. Han avslutar meningen med orden och följa mig. Han går vid vår sida, han gråter med oss när vi faller och gläds med oss när vi reser oss upp och tar nya tag. Han vill inte att vi säljer vår själ för pengar. Han vill hjälpa oss att bli äkta människor, helgjutna och hängivna. 

 

Det finns en risk med att följa Jesus, att bli kristen. Och det är att vi tror mer på tron än på Jesus. Vi blir så uppfyllda av sången och bönen och den härliga gemenskapen så vi tappar bort hans fotspår. Heligheten blir lätt till skenhelighet. Vi tror oss plötsligt vara förmer än dom därute. Vi hamnar lätt i klubben för inbördes beundran. Och vi tror att vi har Jesus på vår sida som i en liten ask. 

 

Vart leder fotspåren? Dom leder alltid till de mest utsatta, de minsta, de fattiga, dom längst ner. I dom som är våra bröder och systrar möter vi Jesus.

Ge oss den helighet som är barmhärtighet för världen. 

 

Jag vill också säga att många människor följer Jesus utan att veta om det, utan att känna hans namn. De visar barmhärtighet, de bryr sig om sina medmänniskor, de gör stora ting i det tysta. 

 

Ingen kan undvaras. Alla behövs för medmänniskan i nöd, för klimatet, för freden. 

 

Målet med Efterföljelsen är att vi ska bli Kristuslika, så att vi ser det Jesus såg, säger det Jesus sa och gör det Jesus gjorde. 

 

Vågar vi följa Jesus ska vi veta att det kommer kosta på. Vi ser idag hur motsättningarna ökar. Därför behöver vi hålla ihop, hjälpas åt att söka Guds vilja och stödja varandra i kampen för godhet, kärlek och barmhärtighet. 

 

 

Dag Hammarskjöld skriver: Icke jag, utan Gud i mig. 

 

 

 

Predikan Apostladagen

Sänd mig

 

Vilket förtroende Petrus får! Nytt namn och nytt förtroende. Klippan som Jesus bygger sin kyrka på. Och nycklarna. Binde- och lösenycklarna. 

Är det verkligen på Simon Petrus Jesus lägger detta oerhörda ansvar? Ja, så har vi tolkat texten. Är det verkligen Petrus som är den fasta klippan? Eller är det bekännelsen? Du är Messias, den levande Gudens son. 

Bekännelsen som den dyrbara skatten som läggs i bräckliga lerkärl. För Simon Petrus var inte klar. Han hade en lång resa att göra, både en yttre men framförallt en inre resa. En resa ner i sina mörkaste vrår. En resa in mot Guds barmhärtighet. I samma kapitel, i avsnittet efter dagens text, berättas det om att Jesus förutsäger sitt lidande och sin död. Vad gör Petrus? Han tar Jesus avsides och börjar förebrå honom och säger: Må Gud bevara dig herre. Något sådant ska aldrig hända dig. 

Kommer ni ihåg vad Jesus svarar? Håll dig på din plats, Satan. 

Samma person som fått en uppenbarelse från Gud kallas nu för Satan och vill hindra Guds verk. Ljust och mörkt. Sjukt och friskt. Starkt och svagt. Tänk att detta fick komma med. Att evangeliet vågar tala sant om livet. Och det ryms i relationen. Petrus blir ju inte uppsagd och utkastad, varken denna gång eller när han tre gånger har förnekat sin Herre. 

 

Gång på gång förvånas jag över att Gud gör sig så beroende av bräckliga människor för att breda ut Guds rike. Människor som trots sina svagheter och blinda fläckar och sin begränsade självkännedom svarar ja när Gud kallar. Ställer sig till förfogande och går. 

Jag har varit präst i 42 år och allt oftare förundras och förvånas jag över nåden. Att jag får vara med. Att Gud ännu har bruk för mig. 

Gud tar oerhörda risker och ibland går det fel. Riktigt fel. Men det verkar inte bekymra Gud. Han kallar ständigt nya, bräckliga människor som han lägger sin skatt i. 

Och samtidigt blir jag ibland rädd. Rädd för att vi gömmer oss i våra hemtrevliga, förutsägbara församlingar och håller igång en verksamhet som är en kopia av den vi hade i fjol, och året dessförinnan. Men är vi verkligen salt och ljus? Vågar vi lämna vår trygga tillflykt i våra kyrkor och kapell och gå dit Gud sänder oss? 

När vi gick samman med alla goda krafter och under sju år arrangerade Alla får plats-veckan, när vi ställde upp under flyktingkrisen och bemannade var sjätte dygn som medmänniskor på Gransnäs i fem månader, när vi hjälpte till med matkassarna under pandemin, då lämnade vi vår trygghet och gick, fast det var på darrande ben. Och vi blev välsignade och vitaliserade. 

 

Jag läser nu en bok om Dietrich Bonhoeffer. Han hävdar att religion och kyrka kan stå i vägen för evangeliet. Om vi blir en kyrka för de redan frälsta sviker vi vår Herre.

 

Nöden är stor, lokalt och globalt. Nästa år är det allmänna val. Hur många av oss tänker kandidera för att ta ansvar för skola, vård och omsorg? Petrus gjorde det och Paulus och de andra apostlarna. De predikade och botade, mättade de hungriga och besökte dem som satt i fängelse. De fördelade de gemensamma resurserna så det räckte till alla. Mina föräldrar var missionärer i Etiopien och där insåg man att man inte kan predika evangelium för hungriga och sjuka människor. Först måste de få mat, mediciner och rent vatten, sedan berättar vi om Jesus. 

Alla behövs. Ingen kan undvaras. Vi kan alla vara salt och ljus där vi står och går men om vi gör det tillsammans, som kristna på denna ort blir kraften desto större. 

Vågar vi lyssna efter Guds kallelse? Vågar vi gå dit Gud sänder oss? 

Eller ska vi be Gud att inte störa oss i vår bekvämlighet?

Eller är det så att du vill men inte vågar för att du tror att du inte räcker till? Här är ord till dig, till mig, till Petrus och alla andra bräckliga kärl.

Aldrig mer ett ont ord om trasiga fioler!

En gång hörde jag Mästaren spela på bara två strängar. Han stod bland träden och spelade på sitt älsklingsinstrument,

hymn efter hymn, visa efter visa,

utkristalliserad smärta

och jag visste: Den filen var jag! 

Andra skulle inte ha ansett mig värd att spela på,

men i hans händer dög jag. 

Bo Setterlind

Predikan 4e sönd e Trefaldighet

 

Att inte döma

 

Idag ska vi tala om något som rör själva grunden för livet. Ingen människa vill vara ensam. Vi vill ha vänner, vi vill bli sedda, vi vill vara med.

Innerst inne vill vi vara med i en kravlös gemenskap där vi kan vara oss själva, där alla olikheter ryms och där det är lätt att andas. Finns den gemenskapen? Oftast är det tvärtom så att bara den som är snygg eller smart eller rolig eller cool får vara med. För att passa in är man beredd att sudda ut sig själv. Vi är beredda att skära av hälen och klippa av tårna för att foten ska passa i skon, för att vi ska bli älskade. Men det vi får är inte kärlek, det är möjligen beundran. I en sådan gemenskap är det inte lätt att andas, där får man inte göra fel eller kritisera ledaren. För då åker man ut i kylan. 

Någon bestämmer, någon är domare och sätter reglerna och om vi vill vara med måste vi döma oss själva och döma andra hela tiden. Vem duger? Vem räcker till? 

Kvinnan i texten har gått över en gräns, brutit mot reglerna och varit otrogen. (var är mannen, förresten? Krävs det inte två för otrohet?)

Och nu ska hon stenas. Straffas. Man har utsett henne till syndabock och genom att stöta bort henne tror man att man är ren, utan synd. 

Detta sker överallt där människor möts. Gång på gång. 

 

Hur lyder åttonde budet? Du skall inte bära falskt vittnesbörd mot din nästa. 

Vad betyder det? Vi ska inte tala illa om någon, inte förtala, inte ljuga om någon, vi ska inte sprida falska rykten om vår nästa. Tvärtom ska vi tänka och tala gott om våra medmänniskor, visa förståelse och medkänsla och tyda allt till det bästa. 

 

Gör vi det blir världen en bättre plats att leva på. Det blir lättare att andas, vi kommer sova bättre, känna lycka och glädje och få många vänner. 

 

Döm inte, säger Jesus. Den dom du dömer andra med kommer du själv att bli dömd med. Det mått du mäter andra med kommer du själv att mätas med. 

Så vilket mått väljer vi? Kärlekslöshetens mått eller barmhärtighetens? 

Var barmhärtiga såsom er himmelske Fader är barmhärtig, säger Jesus. Välj förlåtelsen så blir du själv förlåten. Välj generositeten så kommer du själv att bli generöst bemött. Välsigna, så blir du välsignad.

 

Jag har varit präst i 42 år. Jag mött många människor, olika människor och sett vad livet kan göra med oss. Och jag har lärt mig att tänka: Det kunde ha varit jag. 

 

Den ende som kan döma rättvist är Gud, för endast Gud känner människan helt och fullt. 

 

En sak till: Jesus svar är fantastiskt. Han dömer inte kvinnan. Han dömer inte heller de skriftlärda och fariséerna. Han säger bara: den av er som är fri från synd ska kasta första stenen. 

 

Efter en stund går de därifrån, en efter en, de äldsta först. 

 

När jag var ung var jag tvärsäker, dömande och svartvit. Med åren kommer självinsikten. Nu vet jag att jag behöver Guds barmhärtighet varje dag. 

 

Finns den gemenskap där det är lätt att andas? Där vi får vara med som vi är med sjukt och friskt, starkt och svagt? Ja vill tro det. Jag hoppas att kyrkan kan vara den plats där hela livet ryms, där olikheterna får plats och där vi mäter varandra med barmhärtighetens måttstock. 

Predikan Andra söndagen i påsktiden

 

Påskens vittnen

 

 Vad gör vi människor när livet går sönder och vi varken vet ut eller in? Vi återvänder till det vi en gång kunde. Det som sitter i ryggmärgen. Det som känt och basalt. 

Jag går ut och fiskar, säger Petrus. De har hört att Jesus lever men det är som om sorgen, skammen och skulden är större. Det är svårt att ta in. Det har hänt för mycket på bara några dagar. Men fiska kan vi. Och de ger sig ut och fiskar. En hel natt. Men de får inget. Inte ens det fungerar. 

Vad tror ni de känner? De är trötta, ledsna, uppgivna, hungriga, vilsna.

Petrus är nog mer tyngd än de andra. Han bär på skulden och skammen över att ha förnekat sin Mästare. 

De börjar ro inåt land och då får de syn på någon på stranden. De känner inte igen mannen. Och det är också typiskt för oss människor när livet gått i tusen bitar. Vi känner inte igen vänner och bekanta.

Det är som om det hänger en våt filt över huvudet. 

Kasta ut näten på andra sidan båten säger han. De gör som han säger och får de får så mycket fisk så att näten nästan brister. 

Så säger Johannes, den yngste av dom, den med bäst syn: Det är Herren. Genast hoppar Petrus i vattnet. För att simma ut och dränka sig? Nej, för att simma in och möta blicken som han mötte när tuppen gol. En blick fylld av kärlek. 

På stranden brinner en glöd. På glöden har Jesus grillat fisk och bakat bröd. Så hör dom orden: Kom och ät. Inga förhör, inga förebråelser, ingen utskällning. Bara en öppen famn, kärlek och den godaste frukost dom någonsin ätit. 

 

Det finns tre meningar som vi människor längtar efter att höra, mer än allt annat. Välkommen hem. Jag älskar dig. Kom och ät. 

 

När dom ätit vänder sig Jesus till Petrus och frågar Simon, Johannes son, älskar du mig mer än de andra gör? Jesus använder Petrus ursprungliga namn, hela namnet. Frågan öppnar upp varje cell, varje vrå av Petrus inre – frågan går liksom djupare än skammen och skulden, ända ner i hjärteroten. Frågan ställs lika många gånger som Petrus förnekat. 

Och varje gång Petrus svarar sker ett helande, en återupprättelse. 

Herre, du vet allt, du vet att jag har dig kär.

För mina lamm på bete. Var en herde för mina får. För mina får på bete. Petrus får ett uppdrag, en kallelse att leda, att älska som han blivit älskad, att upprätta som han blivit upprättad, att ta hand om alla små och stora som känner sig vilsna, hungriga, trötta och uppgivna. Petrus får förtroendet, inte p.g.a. sina meriter, inte för att han är rik, eller smart, eller snygg utan för att han älskar Jesus. 

 

Petrus kom så småningom till Rom där han blev ledare för en församling. I katolska kyrkan räknas han som den förste påven. 

 

Igår samlades hundratusentals människor på Petersplatsen och i Peterskyrkan för att ta avsked av påven Fransiskus. Han tog alltid de fattigas parti, de enkla människors parti. Han var mycket omtyckt och jag tänker att han hade samma sinnelag som Petrus, den enkla fiskaren som blev påve. Inte för att han var märkvärdig utan för att han älskade Jesus. 

 

Idag står Jesus på stranden här i Aneby kyrka. Måltiden är tillredd och famnen öppen och vi hör dom ord som vi allra mest behöver få höra: Välkommen hem. Jag älskar dig. Kom och ät. 

 

Och vi får komma, och vi får äta och vi får viska i våra hjärtan: Jesus, jag älskar dig. 

 

Predikan Septuagesima

 

Tillägg till gårdagens predikan: 

Predikotexten från Luk 17 är svårsmält och utmanande. 

Skulle jag som kyrkoherde behandla mina medarbetare så som tjänaren blir behandlad i texten så skulle det bli problem. 

Det finns tre perspektiv som är viktiga: 

1. Texten måste läsas i sitt sammanhang och förstås utifrån sin kulturella kontext. Jag växte upp i Etiopien som missionärsbarn. Vi hade anställda som skattade sig lyckliga över att få arbete på missionsstationen. De blev vänligt bemötta och fick bra betalt men de och mina föräldrar visste också att en "tjänare" vet vad han ska göra och gör det tills uppdraget är fullgjort och sedan vilar han. Jag kan inte minnas att barnflickan eller kocken eller trädgårdsarbetaren bjöds in att äta med oss. Det fungerade helt enkelt inte så. Alla visste sin plats och sin uppgift och det fungerade. 

2: Vi kan läsa in Jesus i texten. Han avstår från sin jämlikhet med Gud och blir människa, han böjer sig ned och tvättar lärjungarnas fötter. Han är den gode herden som vallar fåren, han är bonden som plöjer hjärtats åker och sår ordets utsäde. Han är lydig intill döden på korset. Inte för att få tack och beröm utan för att han älskar oss. Han var uppfyllelsen av profetian i Jesaja om Herrens lidande tjänare. Han visade att den är störst som tjänar. "Jag har bara gjort vad jag är skyldig att göra."

3. Luther lär oss att skilja mellan coram Deus och coram hominibus. I relation till våra medmännskor är vi dugliga, vi har en kallelse att använda våra gåvor, vår tid och kraft, våra tillgångar för det gemensammas bästa. En kristen människas frihet ska brukas till att älska och tjäna medmänniskorna och ge dem vad de behöver även om de inte förtjänat det. 

I relation till Gud, coram Deus, är vi däremot odugliga. Alla har syndat och saknar härligheten från Gud, skriver Paulus. Den starkaste och duktigaste sitter i samma båt som den svagaste och mest hjälplösa. Alla är vi i behov av nåden. Gärningar och meriter kan inte rädda oss. Det finns inget bonusprogram i Guds rike. Den ende som kan rädda oss är Kristus Jesus. 

Predikan

Nåd och tjänst

 

Noah, mitt barnbarn är tre och ett halvt år. Häromveckan frågade Sofia honom var han får all sin energi ifrån. Från Gud, svarade han. Hon skickar signaler med energi till min kropp och så blandas allt där så jag blir stark. 

 

Vilken dag är veckans första dag? 

Det är söndag. Solens dag, uppståndelsens dag, dagen då vi firar livets seger över döden. Söndagen är nådens stora dag, frihetens dag. Nåden först och tjänsten sedan. 

Söndagen var veckans första dag i våra kalendrar fram till 1972. Då infördes en internationell standard som gjorde måndagen till veckans första dag. 

Är det därför vi är så trötta? För att vi vänt på det? Satt tjänsten först och nåden sist? 

Det spelar väl ingen roll, tänker du kanske. Jo, det gör det. Det spelar roll vad vi sätter först. Det spelar roll att vi knäpper första knappen på skjortan i rätt hål. Därför börjar vi varje dag med morgonbön här i kyrkan. Innan arbetsdagen kommit igång på allvar. 

 

Enligt Bibeln är vi insatta i fyra grundrelationer. Till Gud, till skapelsen, till våra medmänniskor och till oss själva. Men vi har vänt på det. Först kommer jag, och sedan jag en gång till och sedan medmänniskan, sedan skapelsen och sist Gud om Gud alls får vara med. När vi sätter människan i centrum för allt så blir vi främlingar för varandra, för naturen och för Gud. Det är inte underligt att vi är så trötta och vilsna. Det är inte underligt att vår civilisation håller på att gå sönder. 

Noah har förstått det vi vuxna har tappat bort. Paulus skriver: Min nåd är allt du behöver. Ja, i svagheten blir kraften störst. 

 

Det heter ju att vi inte ska något för givet. Jag säger: jo det ska vi. Vi ska ta allt för givet. Allt är en gåva, varje hjärtslag, varje andetag, varje steg och varje dag. Allt är oss givet. Ordet gratis kommer av gratia som betyder nåd. 

 

Allt är nåd, allt är gåva. Det är lättare sagt än gjort. Vårt inre protesterar. Vi vill så gärna duga, räcka till, prestera och förtjäna. Alla längtar efter nåden, den villkorslösa kärleken, men det är jättejobbigt att ta bara ta emot utan motprestation. Jättejobbigt. 

 

Tänk om det ändå fanns ett bonusprogram i Guds rike, så vi kunde samla poäng och tjäna ihop till nåden. Tänk om Gud vore rättvis och älskade den mest som förtjänat hans kärlek. Men det finns inget bonusprogram. Gud låter sin sol gå upp över både onda och goda och slösar sin kärlek över alla, urskillningslöst. Det är stötande. Det är upprörande! Och alldeles underbart! 

 

Så får vi på veckans första dag ta emot nåden såsom vi tar emot brödet och vinet och välsignelsen. Rakt in i våra brustna liv.

Ta emot för att räcka vidare. Nåden förlöser till oss till tjänst. 

 

Så får vi säga med Noah: Jag får min energi från Gud. Hon skickar signaler med energi till min kropp och så blandas allt där så jag blir stark.