Predikan Septuagesima

 

Tillägg till gårdagens predikan: 

Predikotexten från Luk 17 är svårsmält och utmanande. 

Skulle jag som kyrkoherde behandla mina medarbetare så som tjänaren blir behandlad i texten så skulle det bli problem. 

Det finns tre perspektiv som är viktiga: 

1. Texten måste läsas i sitt sammanhang och förstås utifrån sin kulturella kontext. Jag växte upp i Etiopien som missionärsbarn. Vi hade anställda som skattade sig lyckliga över att få arbete på missionsstationen. De blev vänligt bemötta och fick bra betalt men de och mina föräldrar visste också att en "tjänare" vet vad han ska göra och gör det tills uppdraget är fullgjort och sedan vilar han. Jag kan inte minnas att barnflickan eller kocken eller trädgårdsarbetaren bjöds in att äta med oss. Det fungerade helt enkelt inte så. Alla visste sin plats och sin uppgift och det fungerade. 

2: Vi kan läsa in Jesus i texten. Han avstår från sin jämlikhet med Gud och blir människa, han böjer sig ned och tvättar lärjungarnas fötter. Han är den gode herden som vallar fåren, han är bonden som plöjer hjärtats åker och sår ordets utsäde. Han är lydig intill döden på korset. Inte för att få tack och beröm utan för att han älskar oss. Han var uppfyllelsen av profetian i Jesaja om Herrens lidande tjänare. Han visade att den är störst som tjänar. "Jag har bara gjort vad jag är skyldig att göra."

3. Luther lär oss att skilja mellan coram Deus och coram hominibus. I relation till våra medmännskor är vi dugliga, vi har en kallelse att använda våra gåvor, vår tid och kraft, våra tillgångar för det gemensammas bästa. En kristen människas frihet ska brukas till att älska och tjäna medmänniskorna och ge dem vad de behöver även om de inte förtjänat det. 

I relation till Gud, coram Deus, är vi däremot odugliga. Alla har syndat och saknar härligheten från Gud, skriver Paulus. Den starkaste och duktigaste sitter i samma båt som den svagaste och mest hjälplösa. Alla är vi i behov av nåden. Gärningar och meriter kan inte rädda oss. Det finns inget bonusprogram i Guds rike. Den ende som kan rädda oss är Kristus Jesus. 

Predikan

Nåd och tjänst

 

Noah, mitt barnbarn är tre och ett halvt år. Häromveckan frågade Sofia honom var han får all sin energi ifrån. Från Gud, svarade han. Hon skickar signaler med energi till min kropp och så blandas allt där så jag blir stark. 

 

Vilken dag är veckans första dag? 

Det är söndag. Solens dag, uppståndelsens dag, dagen då vi firar livets seger över döden. Söndagen är nådens stora dag, frihetens dag. Nåden först och tjänsten sedan. 

Söndagen var veckans första dag i våra kalendrar fram till 1972. Då infördes en internationell standard som gjorde måndagen till veckans första dag. 

Är det därför vi är så trötta? För att vi vänt på det? Satt tjänsten först och nåden sist? 

Det spelar väl ingen roll, tänker du kanske. Jo, det gör det. Det spelar roll vad vi sätter först. Det spelar roll att vi knäpper första knappen på skjortan i rätt hål. Därför börjar vi varje dag med morgonbön här i kyrkan. Innan arbetsdagen kommit igång på allvar. 

 

Enligt Bibeln är vi insatta i fyra grundrelationer. Till Gud, till skapelsen, till våra medmänniskor och till oss själva. Men vi har vänt på det. Först kommer jag, och sedan jag en gång till och sedan medmänniskan, sedan skapelsen och sist Gud om Gud alls får vara med. När vi sätter människan i centrum för allt så blir vi främlingar för varandra, för naturen och för Gud. Det är inte underligt att vi är så trötta och vilsna. Det är inte underligt att vår civilisation håller på att gå sönder. 

Noah har förstått det vi vuxna har tappat bort. Paulus skriver: Min nåd är allt du behöver. Ja, i svagheten blir kraften störst. 

 

Det heter ju att vi inte ska något för givet. Jag säger: jo det ska vi. Vi ska ta allt för givet. Allt är en gåva, varje hjärtslag, varje andetag, varje steg och varje dag. Allt är oss givet. Ordet gratis kommer av gratia som betyder nåd. 

 

Allt är nåd, allt är gåva. Det är lättare sagt än gjort. Vårt inre protesterar. Vi vill så gärna duga, räcka till, prestera och förtjäna. Alla längtar efter nåden, den villkorslösa kärleken, men det är jättejobbigt att ta bara ta emot utan motprestation. Jättejobbigt. 

 

Tänk om det ändå fanns ett bonusprogram i Guds rike, så vi kunde samla poäng och tjäna ihop till nåden. Tänk om Gud vore rättvis och älskade den mest som förtjänat hans kärlek. Men det finns inget bonusprogram. Gud låter sin sol gå upp över både onda och goda och slösar sin kärlek över alla, urskillningslöst. Det är stötande. Det är upprörande! Och alldeles underbart! 

 

Så får vi på veckans första dag ta emot nåden såsom vi tar emot brödet och vinet och välsignelsen. Rakt in i våra brustna liv.

Ta emot för att räcka vidare. Nåden förlöser till oss till tjänst. 

 

Så får vi säga med Noah: Jag får min energi från Gud. Hon skickar signaler med energi till min kropp och så blandas allt där så jag blir stark. 

 

 

Predikan söndagen efter nyår

Guds hus

 

Jesus blir ursinnig, heligt vred. Varför? Be kan man väl göra var som helst! Jo, för att man hade reducerat människan till kund och konsument. Marknadskrafterna hade tagit över templet. 

Människan är ju så mycket mer. Vi är skapade till Guds avbild, till att vara Guds medarbetare och för att vi ska kunna vara det behöver vi be och lyssna till Guds röst.

 

Nu byter vi fokus! Titta på långhusets väggar! De är från tidig medeltid, kanske 900 år. Om dessa väggar ändå kunde tala! Tänk om väggarna kunde berätta om allt vad människor under nio sekel har hört och sett, tänkt och känt på denna heliga plats. Kanske skulle de berätta om glädjen och sången, om syndanöden och förlåtelsen, om tårarna och trösten. Kanske skulle de berätta om krigsåren och nödåren, om missväxt och fattigdom. Eller om de goda åren. 

 

Detta är Guds hus. Ett bönens hus. Ett hus att gå till när nöden söker nåden, ett hus där vi blir påminda om människans ursprung och mål, att vi kommer från Gud och går till Gud, ett hus som med ett torn som vill få oss att lyfta blicken mot himlen och bli påminda om änglarnas ord till herdarna: Var inte rädda. Jag är med er alla dagar till tidens slut. 

 

Och samtidigt är ju sanningen den att vi har för många kyrkor. Arvet från bondesamhället, från den tid då det rådde kyrkoplikt och kyrkan var fullsatt varje söndag tynger. Det kostar oerhörda summor att hålla kyrkorna i användbart skick. Borde vi inte riva hälften eller lägga dem i malpåse? 

Nej! Och lyssna på vad jag säger nu:  Vi ska hålla stigarna till kyrkorna upptrampade och dörrarna öppna. Vi ska hålla bönens låga brinnande för det kommer en dag då det blir nöd i vårt land och i människors hjärtan, då nöden söker nåden, då vilsna, rädda själar kommer söka efter ett fäste, en tro som bär också i svåra tider. Och då ska vi vara beredda.

 

Kanske märker vi det redan nu. Färre utträden, fler inträden, fler vill låta döpa sin barn, fler än på mycket länge vill konfirmeras. Under december månad hade vi 2000 besökare i pastoratets kyrkor, konserterna oräknade. Bara under de tre juldagarna hade vi mer än 600 besökare - det är nästa 10% av befolkningen. 

 

Fem ord på K vill jag skicka med er. 

 

Kyriakon Ordet kyrka kommer fr Kyriakon, det som tillhör Herren. En påminnelse om att allt tillhör Gud. 

 

Kultplats - ett bönens hus. Guds och änglars närvaro, friden, ljuslågorna gör det lättare att andas, återfinna balansen, orka vidare. 

 

Kraftstation Hämta styrkan vid kyrkan. Här får vi samlas, lyssna till Guds ord, dela enkelt bröd och vin för att sedan sändas ut i vardagen. Det är där vi ska leva ut vår tro, det är där Guds kärlek ska bli synlig. 

 

Kompass. Ditt ord är en lykta för min fot och ett ljus på min stig. 

Här finns vägledning att få för vilsna vandrare. 

 

Kulturbärare Kyrkan har genom århundraden varit ett centrum för utbildning, för konst och musik, för arkitektur, medicin, och konsten att odla. Varje generation har vårdat och värnat, skapat och skulpterat, målat och mejslat, funderat och formulerat tankar och insikter.

Här har människor, i mötet med Gud, fått kraft att vara Guds medarbetare.

 

Tack, Gud för Marbäcks kyrka

Predikan 4 fjärde söndagen i advent

 Herrens moder Luk 1:30-35 + 36-38

 

Vilken fantastisk text. Varje ord, varje mening är till brädden fylld med ett rikt innehåll. Den beskriver ett möte mellan himmel och jord, mellan den högste och den lägste, mellan det förflutna, nuet och framtiden. Det är nu det ska ske det som förutsagts redan i bibelns första bok och sedan hos profeterna, löftet ska gå i uppfyllelse, hoppet ska äntligen slå in. Gud och alla änglar har planerat, förberett sig, övat på vad de ska säga, änglakören har repeterat, huvudpersonen är utvald.

Men det höll på att gå illa. Legenden berättar att Gabriel sökte upp Maria vid brunnen men hon blev så förskräckt så hon lämnade kruset och sprang hem. Gabriel var kanske lite för taggad. Han hade använt orden: Var hälsad du högt benådade. Det funkade inte alls på Maria. Nu gör han ett nytt försök....

Var inte rädd, Maria. Du har funnit nåd hos Gud. 

Nu lyssnar hon och Gabriel kan äntligen framföra sitt ärende. Du ska föda en son och du ska ge honom namnet Jesus. Du ska föda Guds son... Nu är orden sagda, ärendet är framfört. Och Gabriel tystnar...

Nu håller himlen andan. Vad kommer hon svara? För Gud är kärlek och kärleken kan bara älska, aldrig tvinga.

Maria ifrågasätter hela upplägget. Hur ska det gå till? Tvivlet får plats, frågorna, invändningarna. Tvivlet är inte trons motsats utan trons och tillitens förutsättning.

Svaret är: den Heliga anden. Vi sjunger psalm 682: Icke genom någon människas styrka eller kraft ska det ske, utan genom min ande säger Herren.

Lägg märke till att hela Treenigheten ryms i dessa rader: Fadern Skaparen, Sonen Frälsaren, Anden Hjälparen. Här finns kraften, makten och härligheten och samtidigt anar vi Guds kärleks sårbarhet och beroende av en enkel flickas ja.

Gabriel håller på att spricka nervositet. Kommer hon säga ja eller nej?

Maria verkar fortfarande väldigt skeptisk så Gabriel måste berätta om Elisabet.. liksom ange referenser.

Till sist svarar Maria i tillit: Må det ske med mig som du har sagt. 

 

Vi sammanfattar med fem ord på T

Tilltalet: Var inte rädd, Maria. 

Tvivlet får plats, frågorna, invändningarna.

Treenigheten svarar: Icke genom någon människas styrka eller kraft ska det ske, utan genom min ande. 

Tilliten väcks och växer i Maria. Hon svarar: JA. 

Ängeln lämnar henne alldeles gråtfärdig av lycka. 

 

Det var fyra ord på T. Vilket är det femte?

 

T Y S T N A D

 

Jo, det blir alldeles tyst. Mellan vers 38 och 39 håller universum andan!

 

Konceptionen och Inkarnationen, hur det gick till när Maria blev gravid förbigås med Tystnad. Det finns inga ord. Det är OUTSÄGLIGT.

 

Marias ja har förändrat allt för människan, för mänskligheten. Gud är här, nära, nu - i Ordet, i måltidens bröd och vin, i bönen och sången, i tystnaden, i våra hjärtan. 

Jag mötte Gud alldeles påtagligt i fredags morse. Jag blev inbjuden till julavslutning på Baggen - det är dagverksamheten för våra vänner som är födda med olika funktionsvariationer. 

Jag möttes i dörren en flicka med ett stort och varmt hjärta och jag fick en go kram.

När jag kom in i fikarummet fick jag frågan om jag var präst på riktigt och nästa fråga var: Vad betyder evangelium?

Vid samlingen sjöng vi julpsalmer och jag fick berätta om varför vi firar jul, Jag började med Gabriels besök hos Maria och frågade: Vet ni vad ängeln sa? Var inte rädd, svarade en flicka.

Och när jag berättat julevangeliet slutade jag med orden: Jesus kom för att visa oss vad kärlek är, men han behöver inte visa er, för ni vet redan. Idag har jag fått så mycket kärlek här hos er så jag tänker att jag har mött Gud här. Och när jag gick fick jag ännu en kram....

 

 

Predikan 24 e söndagen efter Trefaldighet

 Den yttersta tiden

 

När vi idag ska tala om den yttersta tiden måste vi ha två saker i minnet. För det första: Genom århundraden har människor, i tider av nöd, frågat sig om inte det de ser och hör är tecknen på den yttersta tiden. En del har gått så långt att de liksom räknat ut exakt när Jesus ska komma tillbaka. Det är spekulationer. Jesus är väldigt tydlig med att det endast är fadern som vet. Vi ska alltså inte spekulera, vi ska inte skrämma människor till tro, men vi ska lyfta blicken. Vi ska vara beredda. 

För det andra: I den yttersta tiden kommer mycket hemskt hända, det kommer bli svårt att vara människa och bevara sin mänsklighet. Glöm inte att vi är Guds barn. Glöm inte att vi en dag ska få se Jesus sådan han är och förvandlas till hans likhet. 

 

Den man som i onsdags blev vald till president i USA betraktas av sina anhängare som en frälsare, en Messias. Och han använder lögnen som redskap. Inte för att vi ska tro på lögnen utan för att vi ska bli osäkra, för att vi ska förlora förmågan att skilja mellan sant och falsk och i förlängningen, förlora förmågan att skilja mellan rätt och fel. 

Han är inte den ende, och inte den siste.

 

Vi lever i en mörk tid på många sätt. Jesus beskrivning av den yttersta tiden känns obehagligt aktuell. Han beskriver ett tillstånd av kaos, laglöshet och samvetslöshet. Inte nog med ledares lögner, stridslarm och katastrofer. De som vill följa Jesus, de som väljer äkthet, sanning, fred, kärlek och godhet kommer plågas, hatas och dödas. 

 

Så säger Jesus: Se upp så att ingen bedrar er. Se till att ingen låter skrämma er. 

Är det inte mycket begärt?

Hur bevarar man lugnet? Hur bevarar man urskillningsförmågan? Hur bevarar man tilliten till Gud och människor?  

 

 

 Tre saker att tänka på när det är sent på jorden:

 

1/ Jesu säger: Sådant måste hända. Och: Allt detta är början på födslovärkarna. Det är tydligen en oundviklig utveckling. Allt måste gå sönder och gå under innan något nytt kan växa fram!

Känner ni igen det? Grundmönstret – påskens paradigm – genom död till liv – det mönster som skrivs in i oss i dopet. 

Det svåra och svarta har inte sista ordet. Vi har fått ett löfte om att Gud ska skapa nya himlar och en ny jord där rättfärdighet bor. 

 

2/ Jesus vänder sig inte till oss enskilt utan till församlingen, gruppen, gemenskapen. Tillsammans är vi starka. Vi behöver varandra. Som stöd, som tröst, som förebilder. Vi behöver kroka arm med alla goda krafter och kämpa trons goda kamp tillsammans. Och Jesus löfte gäller: Jag är med er alla dagar till tidens slut. 

 

3/ Varje söndag har en symbol och vet ni vilken det är idag? Jo, Noas ark. (visa upp Noahs leksaksark)

Arken fogades samman av trä och spikar och räddade människor och djur från att gå under. 

Korset fogades samman av trä och spikar och där, på korset räddade Jesus oss från att gå under. Hans död gav oss liv. 

 

Så till sist några ord av Charlott Frycklund

 

Om världens gränder och vrår 

blir allt mörkare, 

bär ditt ljus. 

Det är allt vi kan göra mot mörkret. 

Låt det inte överväldiga,

dra med dig, skrämma dig. 

Låt inte mardrömmarna ta över. 

Låt inte natten vara. 

Var gryningen.

Bär ditt ljus till världen. 

Det är bara ett litet ljus

Men det minsta av alla ljuskällor

bryter mörkrets makt, 

ger hopp och pekar ut riktningen,

och om vi är många, 

många små ljus

många fladdrande flämtande lågor

många som går i samma syfte

då är det snart dag igen

natten är över och dagen är här.

Så lys på den plats du är satt, 

lys upp mörkret där du är

på de sätt du kan

med det som står till buds, 

För vi är många

Jag tror vi är så många

att mörkret inte har en chans mot oss. 

Det låter kanske futtigt.

Inte de grandiosa gesterna

inte den stora revolutionen

inte utpekandet av den stora fienden

som vi måste besegra

Nej, vi tar våra ljus bara

det kan ske i tysthet

eller nynna en melodi

om det behövs

och vi går ut i världen

med var sitt ljus

och bryter mörkret. 

Världen behöver det. 

Världen behöver dig. 

Bär ditt ljus.

 

 

7/11 2024

Predikan 14 e söndagen efter Trefaldighet.

Enheten i Kristus 

 

Varför firas det fyra gudstjänster i lilla Aneby idag? Är det av utrymmesskäl? Nej! Älskar vi våra olika traditioner eller är det så illa att vi älskar vi våra kyrkor och byggnader mer än vi älskar Gud?

 

Idag är temat: Enheten i Kristus. Vi fastnar lätt i ordet enhet och börjar genast tänka på ekumenik, på splittringen mellan kristna och varför det är det svårt att älska varandra. Jag återkommer strax till detta, men först….

 

Enheten i Kristus handlar om något mycket större än ekumenik. Lyssna! Han är den osynlige Gudens avbild, den förstfödde i hela skapelsen, ₁₆ty i honom skapades allt i himlen och på jorden, synligt och osynligt…..; allt är skapat genom honom och till honom. ₁₇Han finns före allting, och allting hålls samman i honom. ₁₈Och han är huvudet för kroppen, för kyrkan, han som är begynnelsen, förstfödd från de döda till att överallt vara den främste, ₁₉ty Gud beslöt att låta all fullhet bo i honom ₂₀och att genom hans blod på korset stifta fred och försona allt med sig…, allt på jorden och allt i himlen. 

Kol 1:15-20

Inför dessa ord finns bara ett svar: tystnad och tillbedjan. 

 

Och sedan kommer gråten, tårar av tacksamhet för allt Jesus gör och ger, tårar av sorg över våra hårda hjärtan. Inför dessa ord bleknar allt som hindrar enheten.

 

Vi är redan ett i Kristus, ett med varenda människa, ett med allt skapat, varje levande väsen. 

Och samtidigt lever vi som om vi inte är det. Därför ber Jesus för oss, att vi ska bli ett, att vi varje dag ska ta steg mot att bli det vi redan är, i djup vördnad inför varje människa, varje växt, varje varelse.

 

Nu till frågan om splittringen mellan kristna. 

 

1: skilj på enhet och enighet. I en familj hör man samman men det betyder ju inte att man är eniga i allt. Man kan vara djupt oense i mycket och samtidigt älska varandra. Kyrkan är ingen åsiktsgemenskap, det är en gemenskap av sökare och tvivlare som söker Gud, som längtar efter lite värme och ett fäste i tillvaron. Trosbekännelsen är inte min eller din tro, det är kyrkans tro, ett hus med många rum att bo i, gå omkring i, utforska; trossatser att ta spjärn emot, ifrågasätta och omfamna. 

 

2: Jesus vill att vi ska älska varandra. Kärlek är ett av de mest missförstådda och missbrukade orden. Kärlek är inte en känsla utan ett förhållningssätt. Det är att se den andre och ge henne vad hon behöver även om hon inte har förtjänat det och även om hon aldrig kommer återgälda det. 

 

3: Igår döpte Billy Carl Arthur. Jag döpte honom inte i Martin Luthers namn eller i påven Fransciskus namn eller i Levi Pethrus namn utan i Faderns, Sonens och den heliga Andens namn. Hur står det i dagens text? Jesus ber: Helige Fader, bevara dem i ditt namn, så att de blir ett liksom vi är ett. Det är som ett hjul, ju närmare vi kommer navet, desto närmare kommer vi varandra och i ljuset av Guds härlighet bleknar allt som hindrar enheten. 

 

Till sist: Varför firas det fyra gudstjänster i lilla Aneby idag? För 12 år sedan predikade jag i Korskyrkan. Jag talade om den splittring som kränker Guds kärlek och jag frågade var vi ville vara om 20 år. Jag såg framför mig en kyrka i Aneby, en familj, enade i Kristus, oeniga i mycket. En kyrka med många olika uttryck, olika slags gudstjänster, samtalsgrupper, en kyrka som är ett ljus och ett salt i samhället. 

Var står vi idag? Jag har länge burit på en idé, en vision och är ni intresserade berättar jag mer i fördjupningssamtalet efter kaffet. 

 

Enighet är omöjligt ja, inte ens önskvärt. Enhet är svårt, men den enda vägen vi kan gå för att bli det vi redan är. Därför ber Jesus för oss.