Tillägg till gårdagens predikan:
Predikotexten från Luk 17 är svårsmält och utmanande.
Skulle jag som kyrkoherde behandla mina medarbetare så som tjänaren blir behandlad i texten så skulle det bli problem.
Det finns tre perspektiv som är viktiga:
1. Texten måste läsas i sitt sammanhang och förstås utifrån sin kulturella kontext. Jag växte upp i Etiopien som missionärsbarn. Vi hade anställda som skattade sig lyckliga över att få arbete på missionsstationen. De blev vänligt bemötta och fick bra betalt men de och mina föräldrar visste också att en "tjänare" vet vad han ska göra och gör det tills uppdraget är fullgjort och sedan vilar han. Jag kan inte minnas att barnflickan eller kocken eller trädgårdsarbetaren bjöds in att äta med oss. Det fungerade helt enkelt inte så. Alla visste sin plats och sin uppgift och det fungerade.
2: Vi kan läsa in Jesus i texten. Han avstår från sin jämlikhet med Gud och blir människa, han böjer sig ned och tvättar lärjungarnas fötter. Han är den gode herden som vallar fåren, han är bonden som plöjer hjärtats åker och sår ordets utsäde. Han är lydig intill döden på korset. Inte för att få tack och beröm utan för att han älskar oss. Han var uppfyllelsen av profetian i Jesaja om Herrens lidande tjänare. Han visade att den är störst som tjänar. "Jag har bara gjort vad jag är skyldig att göra."
3. Luther lär oss att skilja mellan coram Deus och coram hominibus. I relation till våra medmännskor är vi dugliga, vi har en kallelse att använda våra gåvor, vår tid och kraft, våra tillgångar för det gemensammas bästa. En kristen människas frihet ska brukas till att älska och tjäna medmänniskorna och ge dem vad de behöver även om de inte förtjänat det.
I relation till Gud, coram Deus, är vi däremot odugliga. Alla har syndat och saknar härligheten från Gud, skriver Paulus. Den starkaste och duktigaste sitter i samma båt som den svagaste och mest hjälplösa. Alla är vi i behov av nåden. Gärningar och meriter kan inte rädda oss. Det finns inget bonusprogram i Guds rike. Den ende som kan rädda oss är Kristus Jesus.
Predikan
Nåd och tjänst
Noah, mitt barnbarn är tre och ett halvt år. Häromveckan frågade Sofia honom var han får all sin energi ifrån. Från Gud, svarade han. Hon skickar signaler med energi till min kropp och så blandas allt där så jag blir stark.
Vilken dag är veckans första dag?
Det är söndag. Solens dag, uppståndelsens dag, dagen då vi firar livets seger över döden. Söndagen är nådens stora dag, frihetens dag. Nåden först och tjänsten sedan.
Söndagen var veckans första dag i våra kalendrar fram till 1972. Då infördes en internationell standard som gjorde måndagen till veckans första dag.
Är det därför vi är så trötta? För att vi vänt på det? Satt tjänsten först och nåden sist?
Det spelar väl ingen roll, tänker du kanske. Jo, det gör det. Det spelar roll vad vi sätter först. Det spelar roll att vi knäpper första knappen på skjortan i rätt hål. Därför börjar vi varje dag med morgonbön här i kyrkan. Innan arbetsdagen kommit igång på allvar.
Enligt Bibeln är vi insatta i fyra grundrelationer. Till Gud, till skapelsen, till våra medmänniskor och till oss själva. Men vi har vänt på det. Först kommer jag, och sedan jag en gång till och sedan medmänniskan, sedan skapelsen och sist Gud om Gud alls får vara med. När vi sätter människan i centrum för allt så blir vi främlingar för varandra, för naturen och för Gud. Det är inte underligt att vi är så trötta och vilsna. Det är inte underligt att vår civilisation håller på att gå sönder.
Noah har förstått det vi vuxna har tappat bort. Paulus skriver: Min nåd är allt du behöver. Ja, i svagheten blir kraften störst.
Det heter ju att vi inte ska något för givet. Jag säger: jo det ska vi. Vi ska ta allt för givet. Allt är en gåva, varje hjärtslag, varje andetag, varje steg och varje dag. Allt är oss givet. Ordet gratis kommer av gratia som betyder nåd.
Allt är nåd, allt är gåva. Det är lättare sagt än gjort. Vårt inre protesterar. Vi vill så gärna duga, räcka till, prestera och förtjäna. Alla längtar efter nåden, den villkorslösa kärleken, men det är jättejobbigt att ta bara ta emot utan motprestation. Jättejobbigt.
Tänk om det ändå fanns ett bonusprogram i Guds rike, så vi kunde samla poäng och tjäna ihop till nåden. Tänk om Gud vore rättvis och älskade den mest som förtjänat hans kärlek. Men det finns inget bonusprogram. Gud låter sin sol gå upp över både onda och goda och slösar sin kärlek över alla, urskillningslöst. Det är stötande. Det är upprörande! Och alldeles underbart!
Så får vi på veckans första dag ta emot nåden såsom vi tar emot brödet och vinet och välsignelsen. Rakt in i våra brustna liv.
Ta emot för att räcka vidare. Nåden förlöser till oss till tjänst.
Så får vi säga med Noah: Jag får min energi från Gud. Hon skickar signaler med energi till min kropp och så blandas allt där så jag blir stark.
